Konsten att tala, Bolivia

Något jag har märkt med människorna här i Bolivia är att de är bra talare. Vid möten och tillställningar drar sig de flesta inte för att hålla detaljerade presentationer av sig själva, organisationerna de arbetar för, eller detaljerade diskussioner om åsikter eller problem som existerar i samhället. Vissa kanske börjar lite motvilligt, men när de väl kommer igång rinner orden ur dem som ett flödande vatten.

Rosario om konsten att tala

Det här med att tala och att kunna framträda inför publik är något som också utgör en central del i aktiviteterna bland Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer. I onsdags förra veckan höll till exempel CDC en workshop om hur man blir en bra talare, eller snarare talesperson. Workshopen hölls av journalisten Rosario som förklarade att det är en stor skillnad mellan att tala som privatperson och att tala som talesperson. Som talesperson representerar man en organisation eller institution i ett offentligt sammanhang, och måste därför vara noga med hur och vad man säger. Som talesperson har man också möjlighet att framföra viktiga budskap till allmänheten och makthavare. Men för att kunna göra det på ett effektivt sätt krävs det att ens tal genomsyras av bland annat trovärdighet och tydlighet, och att talespersonen vet vad hen talar om. Dessutom är det av stor betydelse att arbeta på sitt kroppsspråk och tonläge för att bli en framgångsrik talare, då dessa är de två faktorer publiken eller lyssnarna lägger mest märke till. Alla dessa knep och kunskaper är viktiga för ungdomarna på CDC att känna till, då de i framtiden förhoppningsvis fortsätter att engagera sig inom aktivism och tar ledande roller i kampen för mänskliga rättigheter.

Albors teaterfestival

På fredag eftermiddag fick jag ytterligare ett smakprov på bolivianernas förmåga att framträda och tala inför publik, när jag återigen följde en av Albors aktiviteter. Albor hade anordnat en fyra dagars teaterfestival, där de bjudit in ungdomar från olika skolor att delta och framföra pjäser som skulle handla om teman såsom mänskliga rättigheter, sexuella rättigheter eller Moder Jords rättigheter. Kvaliteten på pjäserna varierade något, men överlag var de mycket bra. Vissa av pjäserna hade mer humoristiska inslag blandade med allvarliga teman (som pjäsen om mannen med pengaväskan som köpte industrier och således dödade Moder Jord), medan andra var rakt igenom mörka och behandlade ämnen såsom trafficking, försvunna personer och sexuellt/könsbaserat våld. Då slog tanken mig, hur det kommer sig att dessa barn och ungdomar som jag uppskattade var mellan 5 och 18 år gamla, med sådan ”lätthet” kunde framföra stycken som behandlar så pass tunga ämnen. Jag har svårt att tänka mig att svenska barn/ungdomar skulle ha gjort detsamma, och ryser till vid tanken på att de här bolivianska barnen/ungdomarna kanske gör det för att det ligger närmare deras vardagliga liv.

Trots att det kanske existerar en hårdare verklighet i Bolivia där mänskliga rättigheter oftare kränks, fortsätter jag att fascineras av dessa barns/ungdomars mod och förmåga att kunna hantera så pass komplexa problem och dilemman, och att väcka opinion och medvetenhet om dem, genom tal och artistisk framställning.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant 

Borgmästare för en dag, Peru

Idag sätter vi oss in i rollen som borgmästare, en person som väljs av sitt distrikt och ska leda arbetet för utveckling under fyra år. I varje utav de fem distrikten i delprovinsen Castilla Media bor mellan 200 till 2000 invånare. De har både gemensamma mål och gemensamma utmaningar. Samtidigt finns det en hel del som skiljer dem åt.

Landsbygdsutvecklingsprogrammet anordnar en heldagsutbildning inom temat hur politiken på bästa sätt kan utformas. Det handlar dels om politikens innehåll, som ekonomisk utveckling, utbildning och hälsa, men också om strategier och metoder för att uppnå redan satta mål. Utbildningen går under namnet Escuela de formación politica.

Samarbetsövning under Escuela de formación politica i Tipán

Deltagarna droppar in 30-90 minuter efter utsatt tid. Jag är inte längre överraskad, jag har lärt mig att det är så det fungerar. Hit kommer bland andra kandidater för borgmästarposter, kandidater som vill stötta sin borgmästare i rollen som regidores, sittande borgmästare och andra lokala ledargestalter från hela Castilla Media. Erfarenheter ska delas, problem, drömmar, utveckling, samarbeten, etik och god styrning ska avhandlas. Mer än 70 personer dyker upp till kommunhuset i Tipán. Det finns ett betydande intresse av att delta och fältarbetarna har gjort ett bra jobb med att informera om dagens utbildning. Första punkten på programmet är en rad samarbetsövningar som inkluderar kramar, dans och en stor portion eftertanke.

På besök hos Paula i Pampacolca

Höjdpunkten under dagen, åtminstone för mig, var när Paula och Eustacia delade med sig av lärdomar från sina år som borgmästare. Deras tal till seminariedeltagarna var personliga och fyllda av engagemang.  Ingen utav dem har suttit en full mandatperiod utan de valdes in efter det att deras föregångare avsattes av de röstberättigade. De ställer inte upp som kandidater i årets val och berättar om svårigheterna att som kvinna stå sig i politiken och uppnå legitimitet. De vittnar om ett hårt klimat, en samhällsstruktur där kvinnor inte tillåts ta den plats som arbetet kräver. Men Paula är stolt, hon har kämpat hårt och tycker själv att hon har uppnått mycket under sin korta tid som borgmästare. Det är två starka kvinnor som på ett sätt erkänner sig besegrade, ”arbetet som borgmästare har ett högt pris och nu vill jag prioritera min familj” avslutar Eustacia sitt tal. När frågan om varför det inte finns fler kvinnliga kandidater till de olika posterna så svarar gruppen samstämt -Machismo! Ett ord. Machismo. Förklaringsmodellen går givetvis djupare än begreppet machokultur men där finns mycket att reflektera kring. När vi pratar enskilt med de båda kvinnorna efter mötet tycker jag att de verkar se sig själva som stärkta av sina erfarenheter.

Nybyggt torg i Uñon under borgmästare Fredys mandatperiod

Att vara borgmästare, om så bara för en dag, är ett tufft och uppoffrande jobb. Du har höga förväntningar på dig, att just du ska förbättra livskvalitén för invånarna i distriktet. Högst sannolikt får du jobba fyra år i hård motvind då majoriteten av befolkningen kanske röstade på andra kandidater. Som kvinna får du dessutom vara förberedd på en och annan stormby. Skulle du anta utmaningen? Själv är jag inte så säker.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

Vägen framåt i Peru

Visst är vi överens om att det finns otaliga strategier för utveckling? Att en skola och utbildning med hög kvalitet är nyckeln, att det behövs sjyssta vägar, en välfungerande rättsstat, tillräckligt med mat och vatten och så vidare. Men vad ska prioriteras? Vilka projekt ska få del av årets budget? Där finns det mindre enighet mellan stat, politiker och det civila samhället.

En del av vägen i Castilla Media

Någonting som är bärande till mycket är en välutvecklad infrastruktur. Vägar som tillåter att en lärare kan ta sig till skolorna för att undervisa och att produkter kan nå ut till marknader. En utvecklad infrastruktur skapar jobb och ökar ett lands konkurrenskraft. En bra väg är också ett nödvändigt steg för att utöka landsbygdsturismen. Just detta var temat under ett möte som borgmästarna i Castilla Media tillsammans med provinsens borgmästare samlades kring nyligen. Självklart var vi representanter från landsbygdsutvecklingsprogrammet också där.

Tanken med vägprojektet och landsbygdsturism är att möjliggöra  en kompletterande inkomstkälla för Castilla Mediaborna. Borgmästrarna är överens om att Castilla Media har stor potential för att bli en attraktiv turistdestination. Med förkoloniala kyrkor, vackra miljöer, natur- och kulturupplevelser, närproducerad frukt och mjölkprodukter. Problemen är som vanligt resurser. Budget ska räcka till mycket. Dessutom är det, som tidigare nämnt, valår i år. Den nya mandatperioden från 2015 betyder att ingen i rummet egentligen vet om de kommer kunna fortsätta trycka på för att projektet ska påbörjas. Kanske kommer en ny borgmästare att ta över vid årsskiftet med andra prioriteringar.

Möte med borgmästare från distrikten i Castilla Media och provinsen Castilla

 Provinsborgmästarens sekreterare lyssnar till det förslag som ska överlämnas till den regionala regeringen. Hon antecknar och kommer tillbaka med ett officiellt dokument där det står att borgmästrarna är överens om att projektet, som innebär att sträckan mellan Ayo till Huambo ska asfalteras, måste prioriteras. Vi skålar i ett andra glas mörk, sötsliskig läsk när dokumentet är signerat av närvarande parter. Det saknas två signaturer som Dalia, en av programmets medarbetare, tar på sig att ordna under veckan. Mycket av det jobb som programmet gör är att samordna och koordinera möten med beslutsfattare. Ett viktigt och inte alltid så lätt arbete.

Efter mötet så tänker jag på alla andra bitar som måste till för att landsbygdsturismen ska ta fart. En asfalterad väg kommer inte i sig att bringa med sig vallfärdande turister. Som borgmästaren sa "Turister duschar ju också, minst en gång per dag!". Ett stort problem i Castilla Media är just tillgången till vatten. En sak känns ändå klar, finns viljan så finns möjligheten.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

I en peruansk söderförort

Först vid 7-snåret skymtas solen bakom de höga bergen, som omger den lilla byn Tipan, där fältkontoret samtvår temporära bostad är belägna. En sandstänkt pick-up drar, utöver oss praktikanter, runt fyra heroiska fältarbetare genom skarpa kurvor, som bryter av grusvägarna som slingrar sig runt bergen. Med hjärtat i halsgropen far vi runt med en halv meters marginal från stupen, som leder oss rakt ner till dalen och de betande korna, som på många hundra meters höjd kan misstas för ännu ett Rorschachtest hos terapeuten.

Jag befinner mig på ett distriktmöte i en kylig lagerlokal i utvecklingsprogrammets nordligaste spets, Viraco. Här sammansluts borgmästare, den uniformerade yrkeskåren, lärare och andra auktoritära bybor. I samma ögonblick som en kvinna somnar över sitt manzanilla-thé bryter en hetlevrad diskussion ut. Ämnet som debatteras är vem som bär ansvaret (för inte kan det väl vara delat?) för ett kvalitetssäkrande av utbildningen i byn. Bekymrade lärare och än mer bekymrade föräldrar skuldbelägger varandra och de många problemen stjäl uppmärksamhet från de få faktiskt föreslagna lösningarna. Upprepade gånger försäkrar mötesansvarige åhörarna om att specialister i frågan kommer att inviteras till bygden. Med en aning skepticism undrar jag vilka hen syftar på då halva specialiststyrkan redan är på plats, pedagogerna. Eleverna saknas.

På andra sidan jorden där temperamentet just nu är hetare än temperaturen upplever jag en slående likhet med fjolårets föräldrarsamtal, i Stockholms söderort. Samma pajkastning och samma fantasifulla föreställning om att någon, förutom lärarna och eleverna, skulle vara expert på deras vardag.

Stockholm, staden med färgglad sushi, vetegrässmoothie, en uppsjö av kändisskap, löshår, gelLack och en hyllad elitism. Oavsett elitism, feminism eller andra ism-er av relevans jämför jag utbildningproblematiken med den i den peruanska landsbygden, sju timmar från närmsta civilisation, 

- där packåsna inte är ett uttryck, utan en livsnödvändighet. 

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

3 tips på hur du fångar uppmärksamheten hos din målgrupp, Jinotega

När vi har möten i Sverige, varför gör alla likadant och använder sig av en torr och tråkigt powerpoint eller prezi? Vi är överlag allvarliga och reserverade när vi håller i vår presentation. Allt måste vara perfekt. Det är i alla fall min erfarenhet i stort. Varför inte piffa upp det och göra något roligt samtidigt som vi jobbar seriöst?

Jag har observerat hur Club Infantil jobbar för att nå ut med sina budskap om barnsexhandel. I ett land som Nicaragua är det ingen självklarhet med resurser som elektricitet, internet eller pengar till att köpa det man egentligen behöver. Här måste man använda sin kreativitet! Något som vi svenskar inte längre verkar veta vad det är för någonting.

På ett månadsmöte med Club Infantil presenterade dem hur det gått avdelningsvis under den senaste månaden. Vad de lyckats med, vilka svårigheter de haft och vad de måste förbättra till nästa månad. Detta presenterades - men inte på det tråkiga, traditionella och svenska viset. Här ställde man upp med en fotbollsmatch i konferensrummet för att demonstrera resultaten. Matchen var visserligen uppgjord sedan tidigare, men men… Mål betydde framgångar, rött kort betydde svårigheter de stött på, och frispark mot sig innebar vad de måste jobba vidare med till nästa månad. Självklart fanns det sportkommentator på plats. 

Här kommer tipsen:

- Humor

Vilka tycker inte om att vara i samma rum som roliga och positiva människor? Använd din humor för att nå ut med ditt budskap! Jag är säker på att publiken lyssnar noggrannare på vad du har att säga då och förhoppningsvis är det mer som fastnar i skallen på dem.
Eftersom de allra flesta i Nicaragua älskar fotboll var denna idé som Club Infantil uppfunnit genialisk! Alla fokuserade på fotbollsmatchen samtidigt som de hade väldigt kul.

- Seriositet

Det är viktigt att du ger ett seriöst intryck och är tydlig med ditt budskap för att fånga intresset hos publiken. Du vill ju engagera dem och få dem att tycka att det du säger är betydelsefullt och intressant.

Club infantil fick fram sina budskap under fotbollsmatchen på ett seriöst och medryckande sätt. När domaren blåste i pipan stod allt stilla och det enda som hördes vad sportkommentatorns klara besked om organisationens månadsresultat.

- Involvera målgruppen

Avsätt tid för till exempel en gruppaktivitet. Då får du din målgrupp att känna sig viktig och involverad i det du vill få fram.

Matchen med Club Infantil fick publiken att ryckas med ordentligt. De var engagerade och varje gång det blev mål hejade dem ordentligt.

Alltså. Tänk nytt, som Club Infantil. Jag har lärt mig mycket av dem trots att jag bara varit här i 1,5 månad. Jag är imponerad av deras sätt att jobba och älskar deras kreativitet. De har verkligen inspirerat mig och jag kommer att ta med mig många av deras idéer hem till Sverige. Hoppas att du gör det du med.

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Rättigheter för unga och gamla i La Paz, Bolivia

Idag är ungefär 11 procent av världens befolkning över 60 år. År 2050 beräknas siffran ha stigit till 22 procent. I Bolivia är den äldre generationen en utsatt samhällsgrupp, många lever i fattigdom och har inte tillgång till den vård de skulle behöva; enligt HelpAge finns det bara en handfull utbildade geriatriker i hela Bolivia. HelpAge är en organisation som agerar i 65 länder och jobbar för äldres rättigheter. Imorse bjöd de in till frukostseminarium med temat ”Hur vill du åldras?” så jag lämnade kontoret och tog på mig journalistrollen, som också ingår i mitt praktikuppdrag, för att diskutera hur man bygger ett samhälle där man kan åldras med värdighet.

Vi var ett gäng kvinnor (ja, bara kvinnor, slumpmässigt men kanske talande) i blandade åldrar från olika organisationer som pratade om generalisering och utbytte erfarenheter. Bland annat pratade vi om det dumma i att man bara för att man uppnått en viss ålder blir identifierad på ett annat sätt av omgivningen, graderad till att bara vara pensionär eller ”tercera edad” som man säger här i Latinamerika. Som en av deltagarna som precis fyllt 60 sa, så är hon ju samma person som för några år sedan och vill att omgivningen ser till hennes personlighet snarare än hennes ålder. I programmet Suma Thakhi II här på Svalorna Latinamerika är målgruppen inte den äldre generationen, utan den yngre. Men allt hänger ihop som en representant för Rädda Barnen sa när hon förklarade varför temat är viktig för dem. Äldres rättigheter är ju såklart inkluderade i Mänskliga Rättigheter (som vi ju jobbar med generellt) men är även på ett mer direkt plan betydande för barn och ungdomar, speciellt i länder där många inte har råd med förskola eller fritids. För vem tar hand om barnen när föräldrarna måste jobba och skolan är stängd? Jo, det är oftast en mor- eller farförälder.  Bolivia har till skillnad från många länder i regionen inrättat en rad lagar som värnar om äldres rättigheter. Mest betydande är kanske lag Nr. 369 (översatt ungefär: Den generella lagen för äldre människor) som stiftades i maj 2013.  Det är en viktig markör och ett steg framåt, men som så ofta när det handlar om rättigheter, tar det ju tid innan de implementeras ordentligt i ett samhälle.

För att beröra SUMA THAKHI II så träffade jag igår samma ungdomsgrupp på Red ADA som förra veckan. Igår hade de föreläsning  om journalistik med fokus på vad som skiljer kommersiell journalistik från vad vi kan kalla medborgarjournalistik, eller journalistik som inte har flest lösnummer som huvudmål. Ungdomarna fick motivera varför de vill bli medborgarjournalister och de flesta var överens om att de vill göra en skillnad eller belysa problem som finns i sitt närområde, skola eller liknande. De fick också rita en medborgarjournalist och skriva vilka egenskaper de tycker är viktiga för densamme. ”Social”, ”ansvarstagande”, ”ärlig”, ”ödmjuk” och ”nyfiken” var några av egenskaperna som de flesta av ungdomarna tycker att man ska ha för att vara en bra journalist. En röst som sällan kommer fram i de traditionella medierna här är just de äldres så kanske är de en av de grupper som får ett forum att uttrycka sig i när RED ADA:s ungdomsreportrar så småningom börjar skriva sina egna reportage.

Denise Berg, Infopraktikant Svalorna Latinamerika

ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved

Reflektion om genus och könsbaserat våld i form av teater, Bolivia

Förra veckan spenderade jag tre av eftermiddagarna vid samarbetsorganisationen Albor, i El Alto. 

På måndagen åkte jag dit tillsammans med Denise och vår handledare Gerardo för att diskutera Albors kvartalsrapport med Willy som är grundaren till organisationen. Gerardo, som är anställd av programmet Suma Thakhi II, har som roll att koordinera Svalornas LA:s samarbetsorganisationer och ge feedback på deras rapporter och redovisningar. Albor är kända inom programmet för att kunna organisera ett stort antal ungdomar och att få dem att delta i ett flertal aktiviteter och workshops kopplade till artistisk formgivning och teater. Den feedback som gavs till Albor var att de måste bli bättre på att redovisa just hur många aktiviteter de genomför, och med hur många ungdomar. Detta framgår nämligen inte alltid särskilt tydligt i deras redovisningar, vilket är synd då deras styrka är just att engagera många personer, i många olika aktiviteter och med relativt små medel. Det verkade som att feedbacken var uppskattad, och det beslutades att Albor skulle tillhandahålla en ny version av kvartalsrapporten senare samma vecka. Tillbaka på Svalorna Latinamerikas kontor fick jag förklarat för mig att det är en rätt ny metod som Gerardo använder sig av, då han möter upp samarbetsorganisationernas representanter för att diskutera och ge förslag på förbättringar av kvartalsrapporterna, och att det också har visat sig vara framgångsrikt att tala med dem i person. 

På tisdagen åkte jag ensam tillbaka till Albor för att följa en aktivitet med en av deras fyra studiecirklar. Lite sen som jag var försökte jag obemärkt glida in i rummet där ungdomarna redan var i full gång med att öva inför en ny teaterpjäs. En av ledarna (facilitadores på spanska), Diego, välkomnade mig och bad mig att sätta mig ner, medan ungdomarna oberört fortsatte öva sina repliker. De intog sina positioner, musikspelaren sattes på, och direkt kände jag igen musiken från Snövit och de sju dvärgarna. Efter diskussioner om Suma Thakhi II:s olika temaområden hade ungdomarna i studiecirkeln valt att gestalta könsbaserat och sexuellt våld samt stereotyper om vad som är kvinnligt/manligt i denna pjäs som byggde på sagorna om Rödluvan, Snövit och Askungen. Imponerad tittade jag på medan ungdomarna varvade danskoreografier med agerande och förundrades över hur de, som de flesta var runt 15-20 år gamla, kunde gå in i sina roller med sådan karisma och självsäkerhet. Men efter ett tag då jag också hade iakttagit gruppledarnas sätt att instruera ungdomarna med en kombination av disciplin, lek och uppmuntran förstod jag att de måste haft en god grund utifrån vilken de hade kunnat bygga upp sina självförtroenden och tekniker. 

Fredag eftermiddag åkte jag för att följa samma grupp igen. Denna gång var upplägget något annorlunda, då sessionen påbörjades och avslutades med diskussioner bland annat om hbt-frågor. Där emellan övades det på samma pjäs som sist och det märktes att ungdomarna hade än mer flyt och att de som hade varit mindre säkra på sina repliker förra gången satte dem bättre denna dag. Kanske bidrog det att många av dem hade med sig kläder och rekvisita som ska användas vid framförandet av pjäsen till att gruppen också var mer sammanhållen och att det hela kändes mer verkligt och närmare ett slutresultat. Pjäsen förväntas ha premiär i september, och det ska bli mycket spännande att se när gruppen går upp på scenen för första gången. 

Skribent och foto: Programpraktikant Minda Holm

När påven ser mellan fingrarna.

Traditionell arequipansk folkdans.

Denna vecka har passerat i ett högt tempo med musik, dans, mat - och jobb såklart. Till största del har jag varit sysselsatt med att översätta ett omfattande mötesprotokoll från Bolivia. Då Svalorna Latinamerika är en svensk organisation skrivs många protokoll och rapporter på svenska, vilket kräver översättning åt den spansktalande arbetsstyrkan här på det peruanska landkontoret. På mötet diskuterades huruvida Red Ada, en intresseorganisation i Bolivia, var en möjlig samarbetspartner i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi. Fokus vid beslutsfattandet lades vid att organisationen delar samma grundläggande värderingar vad beträffar demokrati, kvinnors rättigheter och ungdomars inflytande. Red Ada är idag, med stor framgång, en del av programmet.

När sången tar slut.

Den något mer fartfyllda delen av veckan "la semana del aniversario" (övers. jubileumsvecka) lider sakteligen mot sitt slut och det är med blandade känslor som jag iakttagit dessa storslagna festligheter. Veckan har bestått utav livliga parader, stämningsfylld musik, samt säregna smaker och dofter som kräver din fulla uppmärksamhet. Det är en kombination av söt och stark, intensivt och mer blygsamt. Detta motsatsförhållande genomsyrar hela Arequipa, vilket gör staden mindre greppbar. I paraderna dansade vackra flickor och glada pojkar. Genom kraftiga lager av ljust puder, sotade ögon och osäkra ansiktsuttryck var flickornas sinnesstämning svårare att fastställa. Mitt humör hade förvisso också påverkats en aning efter tre kilometers rumpvickande i skyhöga klackar. Damerna bar sitt tjocka mörka svall i en stram knut och skinbyxorna lämnade en eller flera decimetrar åt magen innan den lika åtsmitande toppen trädde in. I paraden hördes kollektiva glädjerop, som löd: "lindas, morenas" (övers. vackra brunetter), och strax under käkbenet, där kosmetikan inte längre dominerade, anades en gyllenbrun lyster. Herrarnas nummer var, å andra sidan, fartfyllt, påklätt och lockade sina åhörare till skratt. Där dansade magra män, kraftiga män, unga män, äldre män, svarta, vita, gröna, gula män. Deras yttre attribut avslöjade mångfald, variation och beslutsamhet.

Några kvarter därifrån, där festivalstimmet blir till dovt bakgrundssurr, passeras porrfilmsstånden av bilar med Heliga Maria eller Jesus Kristus placerad vid förarsätet. Männens busvisslingar flyger obemärkt förbi den, till övervägande del kvinnliga, poliskåren. På fredagskvällen tävlar vältränade kvinnliga celebriteter i den peruanska motsvarigheten till gladiatorerna, enbart iförda i snäva linnen - och stringtrosor.

Denna heterogena samhällsstruktur omöjliggör ett kategoriserande, vilket försvårar min (människans?) erkända vilja att porträttera stereotyper, driva med olikheter och förstärka grupptillhörigheter.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.

Övergivet spädbarn i Jinotega, Nicaragua

Vi gick in på kontoret. Där låg han. En tre dagars gammal pojke som blivit övergiven av sin mamma och pappa. Bara hoppet fanns om att någon skulle hitta honom i tid.

Han sov. Bäbisen låg i en spjälsäng av trä med färgglada leksaker hängande ovanför hans huvud. Täcket, lakanet och kudden var också färgrika. Jag kände mig lycklig över att han tagits väl om hand. Han var så fin! Samtidigt sorgsen och ledsen över att detta hjälplösa barn lämnats på en plats helt ensam. 
Någon hade hittat pojken insvept i ett klädesplagg vid utgången i kyrkan när hen var på väg därifrån. Barnet hade sedan överlämnats till ett barnhem strax utanför Jinotega. Nu väntar pojken på att bli adopterad. Jag hoppas och tror att han kommer att hamna hos någon kärleksfull familj som tar väl hand om honom. Att få möjligheten att adoptera ett barn är ju en väldigt lång process och därför tänker jag att familjerna till största sannolikhet vill sin nya familjemedlem väl.

I Nicaragua är det vanligt att man överger sitt barn. Orsakerna är många. Ibland beror det på att modern är så pass ung så att hon inte kan ta hand om sitt barn eller att hon har blivit våldtagen och inte klarar av att se barnet som förknippas med händelsen. Vanligast är dock att föräldrarna inte har tillräckligt med pengar för att försörja sin unge. Därför lämnar man bort det i hopp om att ge barnet en ljusare framtid. Precis som mamman eller pappan till pojken på barnhemmet gjorde. Han kommer säkert att få gå i skolan, ha tillgång till vatten hemma och kunna äta sig mätt varje dag.

Jag tittade på pojken som drömde sött i sin säng och jag tänkte ”denna pojke är räddad. Vad glad jag är för hans skull! Och undra hur många fler barn som ligger övergivna just nu i väntan på att någon ska hitta dem”. Jag tänkte också på föräldrarna. Hur svårt det måste vara att lämna bort sitt barn. Att känna att man inte har något val. Att varje dag för resten av sitt liv tänka ”hur mår mitt barn idag”, ”vart bor hen”, ”vem är hen” och ”kommer mitt barn ihåg mig”? Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas för en far eller mor som lämnar bort sitt barn. Den tomheten. Vem har egentligen ansvaret för att barn inte ska tvingas överges? Föräldrarna? Samhället? Regeringen? Du? Eller jag?

Klara Adrian, programpraktikant Svalorna Latinamerika