Telenovela på tre dagar!

Jag fick förfrågan att följa med på en tre dagars workshop där Svalorna Latinamerika ska vara med och göra 12 avsnitt av en samhällskritisk telenovela (latinamerikansk tv-serie) som ska spelas in i La Paz under våren. Jag tackade självklart ja till detta erbjudande, häftigt att fåvara med och göra en telenovela som ska sändas på nationell TV i Bolivia!
Initiativtagare till denna tv-serie är Svalornas samarbetsorganisation Cistac, som arbetar med genusfrågor där fokus ligger på maskulinitetsproblematiken. De ifrågasätter den rådande maskulinitetsnormen och vill bryta med de patriarkala strukturerna, vilket speglas mycket väl i det genomgående temat i telenovelan.
Att det skulle bli tre intensiva dagar med väldigt få raster hade både jag och Olivia, som var med från Svalorna Latinamerika, räknat med, men att det skulle bli 15 timmarspass hade vi inte kunnat drömma om. Vi hade ett strikt schema att följa med morgonpass, eftermiddagspass och kvällspass från åtta på morgonen till elva på kvällen. Detta för att göra det möjligt att färdigställa storyline till alla 12 avsnitten på bara tre dagar.
Vi som deltog på workshopen var 17 personer, som alla jobbade inom samma temaområden men kom från olika organisationer från olika områden i Bolivia bla. La Paz, El Alto, Cochabamba, och Tarija. Vi satt tillsammans under tre (minst sagt) intensiva och långa dagar och arbetade fram de olika karaktärerna och en spännande historia. Vi fick även en rejäl genomgång i filmkunskap av de produktionsansvariga för telenovelan. Hur man skriver ett manus och skapar olika karaktärer är en hel vetenskap fick jag lära mig.
Vi engagerade oss alla så mycket i de olika karaktärerna att det kändes som de fanns på riktigt tillslut. Det var en häftig känsla att få bestämma dessa männsikors öden och kunna ändra dem hur man behagade. Det var ibland vilda diskussioner kring huruvida någon riktigt otäck macho-karaktär skulle gå en ond bråd död tillmötes, eller om han mot all förmodan skulle ges en chans till förändring. 
Även om det var sjukt långa dagardär man satt och koncenterade sig till 110%, så var det en riktigt intressant och framförallt rolig upplevelse. Att serien förmedlar ett viktigt och meningsfullt budskap som vi alla brinner för och jobbar för varje dag, gjorde det hela ännu roligare ochalla var verkligen engagerade för att de 12 avsnitten skulle bli så bra som möjligt. Förhoppningsvis kommer denna serie nå ut till många ungdomar framförallt, och skapa utrymme för reflektion och diskussion kring de diskriminerande könsnormerna i samhället.    
Efter 3 intensivadagar (och sena kvällar)av skratt, kreativitet, djupgående diskussioner  och intressanta samtal, fick vi tillslut ihop de 12 avsnitten av telenovelan. Vi var nog alla väldigt trötta och väldigt nöjda när vi satt på bussen hem.

Nicaragua

Efter ett par omtumlande första dagar som programpraktikant i Nicaragua var det i fredags dags för ett möte med samarbetsorganisationerna i León, Nicaraguas andra största stad, som ligger ungefär 2,5 timme ifrån Esteli, där jag nu bor och där Svalorna LA:s kontor ligger. Jag bestämde mig för att stanna kvar i León över helgen. På söndagen, när det var dags att bege sig tillbaka till Esteli snurrade det i huvudet av all ny information och alla nya intryck. Jag kände mig både lite trött och orolig. Kommer jag kunna göra detta bra?

Väl ombord på bussen slog jag mig ned bredvid en medelålders kvinna, ganska långt fram i bussen. Chauffören, som var en gammal man, började prata med mig ganska direkt. I en halvtimme berättade han om ditt och datt, samt gav mig en mycket pedagogisk genomgång av alla de frukter och grönsaker han hade köpt på marknaden i León.

Han frågade mig vad jag kände inför mina kommande månader som praktikant, och jag svarade ärligt att jag är glad och förväntansfull, men att jag kände mig lite orolig, att jag vill göra ett bra jobb. Han log och sade: "Que todo va estar bien, muchacha." (ungefär: allt kommer att bli bra, tjejen).

När bussen åkte hade ytterligare en kvinna satt sig bredvid mig. Jag var mer eller mindre inklämd i mitten. Chauffören spelade bachata, cumbia och poplåtar på extremt hög volym, och flera av passagerarna sjöng med i låtarna. Kvinnan bredvid mig som satt längst ut mot gången gav mig ett par mintkarameller hon hade i sin väska och pekade på en liten pojke som stod upp i mittgången. "Där kan han inte stå!" konstaterade hon och vände sig till pojkens mamma. "Han kan sitta hos mig." Pojken lyftes så upp i kvinnans knä, där han somnade väldigt snabbt.

Efter ungefär en kvart vände hon sig åter till mig och sade: "Mina ben somnar, kan du ta honom?" Pojken vaknade till, men verkade inte ha något emot att bli förflyttad till mitt knä. Han somnade genast om.

Efter en timme saktade bussen in vid en hållplats, och biljettkontrollanten ombord ropade : "Una vieja!" (en gammal dam). Alla passagerarna på de fem närmaste raderna reste sig upp (inte jag, jag hade ju ett sovande barn i knät) och lyfte tillsammans upp den gamla damen och satte henne längst fram.

Den restrerande tiden av bussresan tittade jag ut genom fönstret på det otroligt vackra landskapet. Pojken hade vaknat och satt och lekte med en vattenflaska. Jag mötte chaufförens blick i backspegeln och log. Han hade rätt. Que todo va a estar bien.