HAMPUS: Biståndets värde

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 4

Jag bor i Estelí i norra Nicaragua. Efter 4 månader med stopp i toaletten, ständiga strömavbrott, insekter i sängen och sviktande hälsa så känner jag mig riktigt utarmad. Ändå bor jag i en lägenhet som den stora majoriteten av befolkningen i det här landet bara kan drömma om. Jag har stenväggar, riktigt golv och ett tak som håller tätt.

Jag har ett svenskt pass och den 28 februari flyger jag hem till välfärd och välstånd.

Min vistelse som programpraktikant för Svalorna Latinamerika i Nicaragua har förstärkt min uppfattning om att fattigdomen och dess orsaker måste utrotas. Det finns inget romantiskt med fattigdom; ingen förtjänar fattigdom. Fattigdom är aldrig bara enkelhet. Fattigdom är att bli sjuk och inte ha tillgång till en riktig läkare; att sniffa lim för att man är hungrig; att inte ha möjlighet att utvecklas oberoende av någon annans krav och förväntningar. I Nicaragua, Latinamerikas näst fattigaste land, har jag mött mängder av inspirerande människor som gör allt för att förändra sin situation. De kämpar för ett liv utan fattigdom – ett liv i frihet.

En nicaraguansk gatupojke letar mat i en sopcontainer

Det är också uppenbart att det finns många hinder för att ta sig ur fattigdomen. När jag förra veckan gjorde ett reportage med en ung tjej från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer blev detta faktum väldigt tydligt. Reportaget var tänkt som ett porträtt där jag följer en person ur målgruppen under en hel dag. Personen som jag följde är en mycket inspirerande tjej, 14 år gammal är hon redan ansvarig för ett eget TV-program som produceras av ungdomar. Hon är toppstudent och lägger samtidigt flera timmar varje dag i studion där hon förutom att förmedla veckans nyheter också gör reportage om samhällsproblem och mänskliga rättigheter.

Efter att ha varit med när hon spelade in ett reportage under förmiddagen var tanken att jag på lunchen skulle följa med henne hem för att träffa hennes familj och se hur hon bor. Efter en lång promenad upp för berget i utkanten av staden kom vi fram till ett litet stenhus med plåttak. Det märktes direkt att något inte stod rätt till. Flickans storasyster mötte oss på vägen med oroad min och inifrån huset hördes fruktansvärda skrik och flera smällar.

Den alkoholiserade storebrodern har kommit hem stupfull – klockan 11 på dagen, en torsdag – och börjat slå sönder möbler. När flickans mamma försöker lugna honom har han slagit henne också. Jag fick en klump i magen och visste inte vad jag skulle göra. Under min tid i Nicaragua har jag sett mängder av fulla män längs vägarna, men detta var första gången jag såg vad den utbredda alkoholismen skapar i hemmen.

Flickan var bedrövad. Hon grät av rädsla, frustration och av skam. Jag ville trösta henne och säga att det inte var hennes fel. Efter en stund gick hon med på att följa med oss och äta lunch vid kontoret. Hon berättade sedan att det i det lilla huset bor 10 personer. Flickan har själv ansvar för att passa och sköta om storasystrarnas barn medan de jobbar på marknaden. Systrarna fick bägge barn vid 15 års ålder och papporna har sedan länge lämnat dem i sticket. Flickan berättade att aktiviteterna och utbildningen på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation har hjälpt henne förstå att hon vill något annat med sitt eget liv. Hon vill inte ha barn – inte nu. Hon vill utbilda sig och bli journalist.

”Och om jag någon gång skaffar familj ska vi minsann dela lika på ansvaret!”

Det är hemskt att se hur verkligheten hela tiden försöker hålla flickan tillbaka, men inspirerande att se hennes drivkraft. Traditionella, patriarkala värderingar har bestämt att flickan och hennes systrar får slita dygnet runt medan brodern dricker, men aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program har givit flickan en tillflyktsort och en möjlighet att på sikt uppnå någonting bättre. Efter incidenten med storebrodern valde flickan att tillbringa resten av dagen på organisationskontoret där hon redigerar film, gör läxor och hjälper yngre deltagare. Hon kallar samarbetsorganisationen för sitt andra hem och istället för våld och skrik får hon där möjlighet att lära sig och utvecklas. Vid sidan av praktiska kunskaper har de rättighetsbaserade aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program fått henne att reflektera över genusfrågor och invanda strukturer som annars står i vägen för många flickors och ungas utveckling.

Svenskt bistånd handlar ytterst om att minska fattigdom, men för att komma åt fattigdomen måste man tackla dess orsaker. Med aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua får deltagare som flickan jag träffade möjlighet att själva forma sin egen utveckling. Att lära barn och unga att se strukturella samhällsproblem och undvika dess fällor är grundläggande. På sikt hoppas jag att flickan jag träffade kan vara en del i den samhällsförändring som Nicaragua så väl behöver, om förändringen så bara sker i hennes eget liv. Mot alla odds har hon kommit en bra bit på vägen.

Text och foto: Hampus Andersson