Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

10 december 2014

När har man egentligen "lyckats"? - om den pågående utvärderingen av året i Peru

Nu i december är det stort fokus på att utvärdera året som gått. I skrivande stund pågår den årliga mätning som ska visa hur väl landsbygdsutvecklingsprogrammet uppnått de resultat och mål som satts. Det är en intressant process som inte bara är viktig för att följa upp verksamheten men det sätter också vad vi gör här i ett större sammanhang. För har inte alla någon gång funderat över vad det svenska biståndet faktiskt bidrar till?
 – Förändringar till det bättre? Minskad fattigdom? Stärkt egenmakt? Ökat biståndsberoende? Inget alls?


För att lyckas med de resultatmål som satts, planeras inför varje år en lång lista av programaktiviteter. Nu är det alltså dags att se om utfallet av aktiviteterna blivit såsom man tänkt. Insamling av material görs genom enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Nu har vi ännu inte resultaten av årets resultatmätning men det är intressant att fundera över dess betydelse.

Under resorna till Castilla Media och under deltagandet i olika aktiviteter har jag ofta ställt mig frågan
 – vilken skillnad gör detta möte för befolkningen eller målgruppen i det långa loppet? Det är inte alltid som svaret kommer snabbt eller tydligt. Men ibland är det alldeles uppenbart hur en utbildningssession, ett möte eller andra programaktiviteter påverkar deltagarna. Det kan vara vissa lärdomar, reflektioner efter en gruppdiskussion som visar på en förändrad attityd eller en ökad viljekraft som träder fram.

Oavsett om man i mätningen kommer fram till att 10 % eller 100 % av resultatmålen är uppfyllda, kvarstår det kanske viktigaste provet för att avgöra om programmet varit lyckat eller inte.  Hur kommer målgruppen att agera när programperioden är slut? Har programmet lyckats stärka de organiserade kvinnorna och ungdomarna så att de själva fortsätter kampen för en hållbar utveckling? Från PDRs första programfas (2007-2011) finns ett antal solskenshistorier som jag hoppas ska komma att upprepas. Det talas bland annat om en av de mer tillbakadragna kvinnorna som deltog i det dåvarande programmets utbildningar. Hur hennes ledarskapsförmågor växte under de åren som programmet var närvarande och att hon idag har blivit vald som borgmästare i sitt distrikt. Det är uppenbarligen inte ett uttalat resultatmål för programmet att vi ska göra fler kvinnor till borgmästare. Men det är ett väldigt tydligt exempel på att man har lyckats med något stort - att få individer att växa. Kan man dessutom  göra det i större skala, då har man möjligtvis även tangerat vissa strukturella förändringar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

9 december 2014

Reflektioner från en bussresa till grannlandet Peru

Det är många bussbyten för att ta sig mellan Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz och det i grannlandet Peru. Först minibuss till den lilla dammiga staten Desaguadero vid Titicacasjön. Här skiljer en bro länderna åt och det är nästan så att man kan tro att gränskontrollen är frivillig, man kan lätt passera utan att stämpla passet om man vill. Eller som min medpassagerare, en kvinna i trettioårsåldern säger när vi passerar en militäranläggning ”här är det kontroller ibland, men inte idag… vi har tur”. Hon är från La Paz men åker flera gånger i veckan över gränsen för att sälja kastruller i den peruanska staden Puno. I La Paz är konkurrensen så hård att det är mödan värt att lämna de två små barnen med maken, packa kastrullerna på en liten släpkärra som lastas på minibussens tak och riskera att fastna i en gränskontroll. Hon äger inget pass. Global migration blir allt vanligare, av världens arbetsmigranter är cirka hälften kvinnor. Min medpassagerare är inte en utav dem som migrerat för att stanna i flera år, hon stannar bara några dagar men det är ändå ett hårt arbete för ganska lite pengar och med få rättigheter. Enligt Frank Ortiz som är en del av centret Cenarproc, som är moderorganisation till många av Red Ada:s ungdomsgrupper, jobbar många av mammorna till Suma Thakhi:s ungdomar från El Alto just på det här sättet fast inom Bolivia. Åker från by till by för att sälja varor. Hemma finns kanske sju-åtta syskon.
Marsvinsuppfödning ser man inte så ofta i Bolivia, men är vanligare i Peru.
Här på Encuentro de Saberes i Pampacolca, Castilla Media
I alla fall, jag säger hej då till min medpassagerare i Puno och åker vidare mot Arequipa där jag hälsar på Perupraktikanten Emelie. Arequipa är annorlunda mot La Paz, här är globaliseringen påtaglig på ett sätt som La Paz fortfarande avsaknar. La Paz är ett virrvarr av kommersialism, det säljs grejer överallt och allt går att hitta, men ännu finns ingen Starbucks, ingen Falabella (en kedja som finns i många latinamerikanska länder, typ Åhlens), även om det finns inhemska varianter.  Jag passar på att äta så mycket ceviche jag kan innan vi tar nattbussen mot Tipan där Svalorna Latinamerikas program i Peru, PDR, har sitt fältkontor. Vi stannar i en liten stad på landsbygden som heter Aplao för att äta middag. Vid vårt bord på snabbmatsrestaurangen sitter två transpersoner. Jag får hejda mig själv för att inte störa dem mitt i maten och be om en intervju eftersom de ju på intet sätt är offentliga personer eller har bett om någon uppmärksamhet. Men här i Bolivia jobbar vi ju med sexuella rättigheter och jag har kontakt med många transpersoner och vet att acceptansnivån från samhället inte alltid är hög, och speciellt inte på landsbygden där de sexuella rättigheterna oftare kränks oavsett om du är kvinna, barn eller hbtq, så jag blev väldigt sugen på att göra en jämförelse med Peru. Jag frågar Irma som är programkoordinator för PDR hur situatione för HBTQ-personer är i landet och hon berättade att folket mer öppna på landsbygden i distriktet Castilla än i staden. Hade vi varit i Arequipa hade kvinnorna förmodligen blivit mer uttittade, trodde hon.  Jag hade gärna forskat mer i det här men min resa var kort och schemat fullspäckat Encuentro de Saberes, så det hanns inte med den här gången, men är kanske en anledning att komma tillbaka en annan gång.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

2 december 2014

Kultur och traditioner manifesteras i färgglad parad, Peru

Det är nästan svårt att hänga med i svängarna när den tredje upplagan av Encuentro de Saberes tar plats i Pampacolca. Det är en fartfylld tillställning som samlar 18 organisationer från de fem distrikten i Castilla Media. Syftet är att presentera det arbete som har utförts under året med stöd från landsbygdsutvecklingsprogrammet (PDR).

Ungdomsgruppen BTP från Pampacolca bjuder på traditionellt dansnummer 
Det är nästan lika många barn och ungdomar som vuxna som deltar under dagen. De bjuder på en parad, teaterföreställningar, dansuppvisningar och delar med sig av en bit av den andinska kulturen, dess seder och traditioner. Det är fantastiskt att se resultaten av det jobb som organisationerna har lagt ner med att förbereda sina nummer. Framförallt hänförde våra ungdomsgrupper publiken när de i vackra kläder och stolta leenden visade upp de distriktstypiska danserna. Vi fick bland annat se mambon från Machahuay, ett skådespel med mycket dans som visade hur festivalen i Viraco firas och en traditionell dans som hyllning till avokadoträdet.

På förmiddagen minglar jag runt bland de olika stånden och småpratar med de
personer som jag har följt de senaste månaderna. Nyfiket fastnar jag med blicken på en äldre kvinna som sitter på marken och väver i färgglada trådar. Det ska bli en duk säger hon som svar på min frågande min. Jag fortsätter vidare och smakar på olika traditonella maträtter som delas ut och jag möts av många leenden där jag går med kameran i högsta hugg och vill försöka fånga allt jag ser på bild. Samtidigt går PDRs fältkoordinator Irma mellan stånden och ber representanter från de olika organisationerna att presentera sina  produkter, hantverk och väldoftande maträtter. Mycket tacksamheten riktas mot programmet i slutet av nästan varje presentation. Det är kanske mest en formalitet att man förväntas tacka organisatören PDR men samtidigt är det många som med övertygelse pratar om PDRs betydelse för bygden och för människorna här. Vissa passar också på att tacka las golondrinas, som Svalorna Latinamerika ofta benämns här i Peru.

Representanter från Machaguay
-Tack vare PDR är vi kvinnor i distriktet numera organiserade, säger ordförande för kvinnoföreningen Club de madres de Viraco. Hon tackar för allt stöd och all fortbildning som de fått sedan 2012. Hon pratar om vikten av att samlas kring frågor som rör annat än jordbruk och nämner som exempel ämnen kopplade till jämställdhet och miljö. Viktigast av allt menar hon är att kvinnor och mödrar har utrymmen att träffas för att utbyta erfarenheter och för att hjälpa varandra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

27 november 2014

Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia



”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.


 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 


Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.


Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

26 november 2014

Dolt mystiskt turistmål i Tipan, Peru

Det finns många outforskade platser i delprovinsen Castilla Media som, åtminstone i teorin, skulle kunna konkurrera om turister med Inkarikets forna huvudstad Cuzco, Nazca-formationerna eller Machu Picchu. I Tipan till exempel finns ett stycke fornhistoria som arkeologer bedömer vara rester från Warikulturen som härskade under stora delar av Peru på 700–1200-talet e.Kr.

Så, under en vistelse i Tipan tyckte señora Aurelia att det var dags för mig att lära känna de mystiska stenar som finns gömda bakom en av de bergstoppar som nästan helt omringar byn. Aurelia tar sin eftermiddag för att guida mig och programmets kommunikatör Magaly upp till den historiska platsen. Det blåser en hård motvind och vi pustar ordentligt när vi endast är halvvägs upp på toppen. Aurelia skyndar på oss och är angelägen om att ta oss fram snabbt då hon måste tillbaka till fältet och jobba innan det blir för mörkt.

Efter 45 minuters klättring är vi uppe på toppen och kan beundra utsikten över de dalar och bergstoppar som bildar det andinska landskapet. Vi ser de första spåren från Wari-folket men vi är inte framme än. Vi tar oss ned på baksidan av berget för den mest imponerande upplevelsen där vi möts av en mäktig vägg av staplade pentagonformade stenar.  Man vet inte exakt hur stenarna hamnade såsom de är idag och det är svårt att föreställa sig vad det har varit en gång i tiden. Hur man utan dagens teknik har flyttat dessa onormalt tunga byggklossar är också en gåta.

Det kommer få turister hit för att besöka de mystiska stenformationerna och de flesta guider vet inte om den här platsen på bergets baksida, berättar Aurelia medan vi knäpper lite bilder och försöker klura ut mysteriet. De går bara där uppe på toppen och missar det här, fortsätter hon. Tidigare kände inte jag heller till platsen men hade hört att den fanns. Så jag försökte hitta de gömda stenarna och jag överraskades av detta!, berättar Aurelia.

Vi frågar henne om distriktet gör något för att bevara detta kulturminne. Aurelia, som också arbetar på kommunhuset som regidora menar att distriktet till viss del jobbar med att främja turismen men att den budget man får inte räcker. Det är också en fråga som inte intresserar byn och vi saknar en större sammanslutning för att främja de turistmål som vi har.

För Aurelia betyder platsen att historien kryper lite närmare. Hon föreställer sig hur Inkafolket troligtvis varit här, bara några hundra meter (fågelvägen) från hennes bostad. För distriktet kan platsen bli en dragkraft för att locka turister och få fart på företagandet. Ett hinder för denna framtidsvision är behovet av en bättre och asfalterad väg. Som tidigare inlägg beskrivit, är det statliga projekt för att förbättra vägarna i trakten ännu inte påbörjat.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

25 november 2014

APEADECOs unga håller festival mot våld mot kvinnor, Nicaragua

Joseling och Blanca på festivalen i Telica
Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, eller som den heter på spanska Día Internacional de la Eliminación de la Violencia contra la mujer. I byn Telica slår man på stort och ordnar en informationsfestival i den centrala parken.

Det är som vanligt barnen som håller i trådarna. De ropar meddelanden i mikrofonen, håller dansuppvisning, delar ut information och pratar med förbipasserande. Allt för att uppmärksamma denna viktiga dag.

I Nicaragua ä det tyvärr rätt vanligt med våld i hemmen. Otaliga organisationer samt den nationella polisen jobbar för att det ska bli ändring och kanske kan man med vidöppna ögon redan se en liten förändring hos den nya generationen?

Infofestival i Telica
På busshållsplatser runt om i landet hänger stora plakat med texter som “ Vilka saker skadade dig som barn? Gör inte samma saker mot mig!” Och när jag en gång var med på en jobbträning hos en av organisationerna, slutade en presentation som skulle handla om vår barndom, med att alla, inklusive jag själv grät. ALLA i gruppen hade blivit slagna eller på annat sätt dåligt behandlade när det var barn. (Själv hade jag inget att komma med så jag fick hitta på att mamma brukade glömma sätta på mig vantar på vintern när jag var liten och att det gjorde ont som sjutton i händerna när det vart bort åt -10: förlåt mamma!)

Det är som tur är svårt att tänka sig någon av de små änglarna som dök upp idag på festivalen, slå någon. De ägnar sig istället åt att försöka lära sig att kommunicera på bästa sätt. Riktigt duktiga har de blivit, bara under den korta tid jag har vart med i gänget. De är mindre blyga nu och ingen har problem med att prata inför folk.

Så det är bara att gratulera både dem om landet. En tillgång helt enkelt. Mot en ny framtid, med barnen i spetsen.

Text och foto: Emmelie Heljeved

21 november 2014

Miljöaktivism i La Paz och El Alto, Bolivia

De senaste veckorna har jag haft möjlighet att delta i ett flertal aktiviteter kopplade till miljö här i Bolivia. 

I början av november deltog jag och Denise i en miljöworkshop som var anordnad av Anna Kaijser och Sandra Valencia från Lunds universitet. Där deltog personer från olika institutioner och yrken som alla hade någon slags koppling till miljö. Under morgonen höll talare föredrag främst om den bolivianska regeringens miljöpolitik och diskurs. I Bolivia talas det mycket om Moder Jord, eller Pachamama som man säger här, och vikten av att värna om jorden och naturen. Tron på Pachamama har ursprung i urfolkens kulturer och traditioner, men har också blivit ett vanligt uttryck på en högre politisk nivå när det talas om utveckling och miljöpolitik. Dock finns det kritiska röster som menar att detta snarare är en strategi från regeringens håll, än ett bevis för att dess utvecklingspolitik är särskilt miljövänlig. 

Gruppdiskussioner om miljöpolitik och aktivism i Bolivia

På eftermiddagen fick deltagarna dela upp sig i grupper för att diskutera hur man bäst bör gå till väga för att främja miljövänliga rörelser och politik. Det var tydligt att det redan existerar ett stort intresse bland olika institutioner i Bolivia att främja miljövänliga och hållbara metoder. Några problem som kom upp under diskussionerna var att det krävs mer efterforskning och investering i miljöprojekt och utbildningar, och att man måste hålla aktivistiska rörelser vid liv genom att identifiera strategiska mål och gemensamma nämnare, på lokal, liksom nationell och internationell nivå. 

Miljö är något som ungdomarna i Suma Thakhi II också tycker är viktigt. Jag träffade OBT-J, en av Red Ada:s ungdomsgrupper, för att prata med dem om en återvinningsdag som de hade arrangerat. De ordnade en tävling som gick ut på att grupper från deras skola under en dag skulle samla in så mycket plastflaskor som möjligt som de hittade. Snart fann de sig själva och sina skolkamrater dränkta i berg av plastflaskor. OBT-J hade försökt få med både barn och ungdomar att delta i tävlingen, men bara de yngre hade varit entusiastiska att delta. OBT-J var glada ändå och sa att barnen ju ändå är grunden till allt, och att om man kan lära dem att tänka miljövänligt så är det ett stort framsteg. Förhoppningen hos ungdomsgruppen är också att barnens engagemang så småningom kanske också smittar av sig till de äldre. 

Ungdomsgruppen OBT-J
Anledningen till att de ville dedikera en dag till återvinning var att de har uppmärksammat att folk slänger skräp över allt på gatorna, på grund av okunskap eller för att de tycker att det är regeringens ansvar att ta hand om skräpet. OBT-J tycker inte att man bör skylla problemen på någon annan, utan ta sitt ansvar som medborgare och skapa det samhälle man vill ha. Därför krävs det att folk engagerar sig, utbildar sig själva lite och inser nyttan med återvinning och återanvändning för att ta hand om naturen. 

Ungdomarna i OBT-J är även medvetna om miljöproblem som existerar på en nationell och global nivå. "I regnskogarna byggs det motorvägar, på höglanden gruvor och fabriker. Varför? För att globalisering och socialekonomisk utveckling sprids över hela världen. Även mänskligheten expanderar, och med det följer mer förorening", säger en av ungdomarna från OBT-J. 

Trots problemen ser OBT-J positivt på framtiden. ”Vi är bara en grupp ungdomar, vårt land är stort, och världen är ofantligt stor. Vad som behövs är att alla engagerar sig i politisk aktivism... Ingenting är omöjligt, om vi tänder den där lilla gnistan som får folk att röra på sig och engagerar sig nu så finns det hopp om att kunna förändra saker". 

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant

När ungdomar leder ungdomar – lärdomar från en vecka i Bolivia

Nyligen hade jag privilegiet att jobbskugga våra medpraktikanter i Bolivia och sätta mig in i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Arbetet är fokuserat till La Paz och El Alto och redan däri ligger en stor skillnad mellan programmen i Peru och Bolivia. Landsbygd och storstad. Att programmets målgrupp i huvudsak är barn och ungdomar är också en stor och, i mina ögon sett, en betydande skillnad mellan de två programmen. Det betyder bland annat att aktiviteterna i Bolivia är mer likartade än i Peru där vi jobbar med allt från marsvinsuppfödning till makramé.

Teaterpjäs om hbtq-utsatthet. Bild: Emma Tengwall
Mitt första möte med Suma Thakhi II var under en teaterpjäs i El Alto. Repetitionen var i full gång när vi dök in i lokalen och vi slängdes direkt in i det starka skådespelet. Huvudpersonen Maria, en homosexuell tjej i tidiga tonåren, blev utstött ur hemmet och misshandlad av sin mamma efter att hon berättat om sin sexuella läggning. Slutscenen var än mer emotionell, då Maria till slut misshandlas till döds. Jag blev väldigt tagen av berättelsen och fick redan tidigt in i pjäsen kämpa för att hålla ögonen torra. Ungdomarna i teatergruppen leddes av Jhuly, en ansedd skådespelerska från organisationen Albor. Jag var imponerad av de unga skådespelarna och skådespelerskorna och pjäsen lämnade mig med många intryck och reflektioner om hbtq-relaterat våld, om att våga vara sig själv och stå emot samhällets normer. Jhuly var inte lika nöjd utan delade ut ganska tuff kritik och hon menade att gruppen hade långt kvar tills de var redo för scenen.

Mitt i en av övningarna på temat antidiskriminering
Jag följde med på flera av programmets aktiviteter under veckan och det som jag tog starkast intryck av var ett möte med programmets äldsta ungdomsgrupp. Gruppen höll egenhändigt i en workshop för en klass med skolungdomar i sin egen ålder. Bland de viktiga teman som avhandlades var könskonstruktioner, antidiskriminering och sexuella rättigheter. Gruppen styrde självsäkert sessionen och fick ibland improvisera från de tänkta aktiviteterna då klassen var milt sagt svårflörtad. De fick kämpa för att få ett bra deltagande i diskussioner och reflektioner kring dagens teman. Det var riktigt häftigt att se hur dessa framtida ledare behandlade svårsmälta ämnen och på ett bra sätt försökte styra klassdiskussionen för att komma fram till slutsatser om hur vi alla kan agera för en värld fri från diskriminering.

Väggmålning utanför en skola i El Alto

Från Bolivia tar jag med mig många lärdomar och mycket inspiration från de ungdomar som jag fått träffa. Jag reflekterar också över de likheter jag ser hos ungdomarna i Peru och Bolivia. Hur de delar tankar om rättigheter, framtid, och samhället i stort. Radioprogrammen till exempel som produceras i de två länderna har många gemensamma teman och det vore väldigt intressant att se hur de skulle kunna hitta både likheter och skillnader mellan länderna. Någon gång i framtiden kanske också dessa ungdomar kan göra ett liknande utbyte av erfarenheter som jag precis har fått göra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

20 november 2014

Fullt ös när APEADECO ställer till med avslutningsfest för barnen, Telica, Nicaragua

Trumhinnorna vibrerar och pulsen känns i benen när jag kliver in på APEADECOS sista event för året med barnen. 170 stycken har dykt upp och tvälingsandan känns i luften. De är uppdelade i lag enligt den skola de tillhör och de kivas lite när de bestämmer vem som ska upp på scenen. Blygt tar de plats framför den stora publiken.

Blanca Bordas och Alitza Rocha
Det är frågesport med priser som rockring, frukt, leksaker och racket. För att få sitt pris måste man svara rätt på en fråga om sexuell kommersiell exploatering, samt motivera svaret i micken för de andra barnen.

En pojke funderar länge innan han bestämmer sig för vilka av de fyra orden biologisk, kulturell, social och genetisk som hör till kategorin “kön” och vilka som hör till kategorin “genus”. Han bestämmer sig för att biologisk och genetisk hör till kategorin kön och att social och kulturell hör till kategorin genus.

Efter att ha mumlat något i micken, som fått godkänt, skuttar han ner från scenen med sin nya leksak. En boll med en svans som går på batterier. Det blir mitt jobb att försöka fundera ut hur den fungerar. Jag lägger undan kameran en stund och koncentrerar mig på bolldjuret.
Det visar sig att den behöver batterier och att den ska öppnas för att ta bort en plastremsa.

När barnen inte svarar på frågor, uppträder olika grupper med dans och kulturella nummer. En generell favorit och klassiker är “El baile de la gigantona y el enano cabezón”, fritt översatt något i stil med “Jättekvinnan och dvärgen med stort huvuds dans”, där en stor docka förs runt tillsammans med ett barn som dansar med en låda på huvudet.

Det är full fest och till och med publiken kommer i gungning. De dansar både på och utanför scenen. De enda som står still är dem som fotar.
Några mumsar på något ur godislådan alla har fått i julklapp och påläggen ut är de flesta glada och törstiga.

Jag får en stor kram av två barn och känner mig otrolig speciell i ett land där kroppskontakt vanligen undviks. Lite vemod sätter in och det känns tungt att det är sista gången jag ser dem: generationen som ska skapa framtiden. Det ser ljust ut.

Text och foto: Emmelie Heljeved






19 november 2014

Punto Zero diskuterar vänskap i radio Fejuve, El Alto - Bolivia


Foto: Wilson, Red Ada
Kommer ni ihåg när OBT-J planerade hur man kan lägga upp ett radioprogram? De diskuterade bland annat vad man ska ha med och tänka på för att förmedla det budskap man vill föra fram till lyssnaren. Nu är radiosändandet för alla Red Adas ungdomsgrupper igång sedan flera veckor tillbaka. 

Red Ada jobbar med ungdomsgrupper från flera olika kulturcenter och under våren och sommaren har några representanter från varje grupp deltagit i den utbildning i medborgarjournalistik och genus som Red Ada gett med stöd från SUMA THAKHI II. De ungdomar som deltagit i utbildningen har sedan vidareutbildat (eller så har Red Ada besökt deras kulturcenter/ungdomsgrupp för att vidareutbilda) resten av sina respektive grupper i samma frågor. När vi hade våra praktikantkollegor från Peru på besök åkte vi tillsammans upp till El Alto för att lyssna på en av grupperna ,"Punto Zero", när de sände live i radio Fejuve. Eftersom att det var precis innan Halloween och Alla Helgons Dag så diskuterade de bägge högtiderna och jämförde dem. Håller den mer amerikanska Halloween på att ta över och bli större än den mer bolivianskt traditionella Alla Helgons dag (Todos Santos)? De flesta ungdomar var överens om att man bör hålla på sina traditioner, att Halloween är roligt men kommersiellt och att det kan firas men inte på bekostnad av Alla Helgons dag. Jag och Minda var i Salar de Uyuni över Halloween-helgen, vilket var lite synd eftersom att här i Bolivia finns det mycket traditioner och cermonier  knutna till Alla Helgons. Bland annat ska man förbereda "una mesa", ett bord med de dödas favoriträtter eftersom att man tänker att de döda är närvarande vid den här måltiden. Man bakar också ett speciellt bröd "tantawawas", med ett gipsansikte på som ska föreställa den döde. I El Alto sålde man olika typer av gipsansikten i veckor innan, det fanns till och med lama-ansikten att köpa.

Gipsansikten till Tantawawas

Idag besökte jag Radio Fejuve och Punto Zero igen. Tanken är att radioprogrammen ska vara en chans att berätta och informera om det de
lärt sig inom programmet Suma Thakhi II. Men de måste ju också nå ut till rätt målgrupp - andra ungdomar i La Paz och El Alto - och få dem att bli intresserade och vilja fortsätta lyssna. Hur man bäst gör detta diskuterades flitigt mellan ungdomsgrupperna medan de planerade sina program. Att vara konsekvent och hitta sin egen röst var viktigt, kom de fram till. Men framförallt att vara roliga och vinkla informationen så att det inte låter som dålig sexualkunskapsundervisning i skolan. Idag var temat vänskap och ungdomarna diskuterade bland annat vad som är en bra vän. Kan man lita till hundra procent på en vän? Och vad är egentligen skillnaden mellan ytlig vänskap, "spegelvänskap" (typ när man blir kompiskär i en ny kompis som man har sååå mycket gemensamt med) och djup vänskap? Efter att ha diskuterat vänskap ett tag kom samtalet in på teman som rör genus och sexuella rättigheter lite mer. Kan tjejer och killar vara kompisar? Vad är "vänner med fördelar"? Vad händer om den ena parten i en sådan relation blir kär? Stämningen blev lite fnissig innan de tackade för sig och avslutade programmet. Radio Fejuve når ut i hela El Alto och La Paz och distribueras genom Fejuve som är en förening av alla grannförsamlingar i El Alto och La Paz. 


Denise Berg, Infopraktikant Bolivia


11 november 2014

Integrationsdag för samarbetsorganisationernas ungdomar i Achochalla, La Paz


CDC:s brigadister visar upp en av sina graffitimålningar
I augusti lärde Suma Thakhi II:s fasta personal känna varandra vid Titicacasjön. I lördags var det dags för delar av organisationernas ungdomsgrupper att äntligen träffas, dela med sig av sina nyvunna kunskaper och göra nya vänskaper. Att ordna en dagsutflykt kan vid första anblick verka som en lätt uppgift men att göra en resa med ett hundratal ungdomar kräver mycket planering. Jag har sett organisationerna kämpa med koordinering, vilka ungdomar vill med och vilka får tillstånd att åka från skola och föräldrar? I Bolivia går många ungdomar i skolan även på lördagar och efter några tragiska olyckor som fått mycket medial uppmärksamhet är många föräldrar inte så pigga på att låta sina barn resa hur som helst, även om det bara är över dagen. 

Den senaste tiden har jag tillbringat torsdagskvällarna med Red Ada i en grannförsamling (junta vecina) i Pasankeri som är ett gränsområde mellan El Alto och La Paz. Här har vi hållit workshops för en blandad skara barn och ungdomar från 6 till 17 år, som inte ingår i Red Ada:s ordinarie ungdomsgrupper men som de börjat jobba med efter ett litet extra tillskott i budgeten. I Pasankeri hänger det människostora dockor i varje lyktstolpe som en varning; här skonas ingen som begår ett brott. ”Misstänkta bilar bränns” står det sprayat på en av tegelväggarna längs gatan. Om det är tomma hot eller inte lämnas osagt men klart är att Pasankeri är ett lite tuffare område, och många av ungdomarnas föräldrar saknar kunskaper i de områden som Suma Thakhi II jobbar med. Vi började dela ut lappar om tillstånd att följa med på integrationsdagen ungefär två veckor innan den skulle hållas. På torsdagskvällen hade fortfarande ingen av ungdomarna med sig sina föräldrars underskrifter. Det är mycket som måste förtydligas. Vad ska ungdomarna göra? Innebär det några utgifter? Är det säkert? Säkerhet är något som Svalorna Latinamerika i Bolivia försöker tänka på extra mycket. Människohandeln och försvinnandena här ökar och därför fick Gladys från Red Ada glatt åka klockan fem på morgonen för att hämta de tre ungdomarna från Pasankeri som till slut fick lov att delta. 

Lunch
Väl på plats i Achochalla som är ett grönområde i La Paz utkanter bjöds det på frukost innan de olika ungdomsgrupperna visade för sina kollegor vad de lärt sig under de månader de jobbat med Suma Thakhi II. Albor började och pratade bland annat om machismo och dess konsekvenser. De visade även ett litet performance där deltagarna spelade kvinnor som blivit offer för könsrelaterat mord. Varje organisation hade fått i uppgift att presentera ett alternativt kommunikationsmedel och därför visade Albor även upp några planscher med temat kvinnovåld. Ungdomarna från de andra organisationerna var engagerade lyssnare och ställde frågor efter presentationen, mer eller mindre seriösa. ”Om en man och en kvinna är på biodejt, är det kvinnoförtryckande då om mannen betalar?” var en fråga av det lite mindre seriösa slaget. ”Varför saknas i:et när man pratar om HBT-personer i Bolivia?” var en seriösare fråga (här skriver man LGBT som står för lesbisk, gay, bi- eller transsexuell. I många andra spansktalande länder pratar man dock om LGBTI, där i:et står för intersexuell, alltså personer med avvikande könsutveckling).

Näst ut var CDC som hade en presentation om HBTQ-personers rättigheter, vad det finns för lagar mot diskriminering och även de pratade om kvinnovåld. Eftersom deras kommunikationsmedel var graffiti visade de två spraymålningar de gjort på en duk. I samband med dessa pratade de om mobbing. Sist ut var Red Ada som hade flest ungdomar på plats. Red Ada:s ungdomsgrupper kommer från olika kulturcenter, eller områden och många av dessa hade därför aldrig träffats förut. Deras kommunikationsmedel var teater och de visade små pjäser som behandlade könsroller, och HBTQ-personers rättigheter. De olika grupperna delade också med sig av sina erfarenheter av att sända radio, och var märkbart glada över att ha fått chans att nå ut till så många människor via radion.  

Lekar
Förmiddagens presentationer skedde helt utan inblandning av ungdomsledarna och personalen på de olika organisationerna. ”Vi är inte framtiden, vi är nutiden” är ett uttryck som ofta hörs sägas bland våra samarbetsorganisationer. Det fyller mig med värme i hela kroppen att se ”våra” ungdomar och deras engagemang. De pratar med lätthet om rättigheter och frågor som för många bolivianer, inklusive många av deras föräldrar, är tabu. Lördagens aktivitet var ett bra mått på att de inte bara deltagit i Suma Thakhi II:s aktiviteter utan faktiskt gått därifrån med kunskaper och erfarenheter som de kommer bära med sig i livet. Många berättade att de har utvecklats och blivit annorlunda, öppnare personer efter att de börjat delta i programmet. Vilket inte är så konstigt eftersom att sexuella rättigheter är ett ofta bortglömt tema i skolan, hemmet och det vardagliga samtalet för majoriteten i Bolivia.

Eftermiddagen ägnades åt fria lekar och det var roligt att se Albors, CDCs och Red Adas ungdomar som i början höll sig till sina egna grupper, integreras, skratta och leka med varandra.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

4 november 2014

Danslektioner och kärlek hos APEADECO, Telica, Nicaragua

Neyling ger dans och teaterlektioner i skolorna runt om i Telica. Det var ett tag sedan sist och idag är det sista dagen för året. Barnen blir glada när de ser oss och jag passar på att filma deras dans till en informationsvideo. 

Danslektion i El Jicarito, Telica
Jag tittar bekymrat på Neyling när vi ska klämma oss ut ut bussen för att gå av vid den lilla grusvägen som leder in till skolan El Jicarito, men hon tar ledningen och vi hinner precis ut innan den rasslar igång igen. Vi är en timme försenade för vi missade den första bussen och den enda killen som kör taxi till vettigt pris var upptagen idag.

Barnen skiner upp när de ser Neiling och hon får en stor kram av ett par stycken. De tittar nyfiket på mig och kameran jag har i handen.

Medan lärarinnan gör klart det sista matte exemplet monterar jag min utrustning. Den enda i klassrummet som har en bok är hon. Ingen av barnen äger en skolbok. Undervisningen sker genom att hon skriver av det som står i boken, så att alla kan anteckna i sina block.

Hon lämnar över och Neyling drar igång sin danslektion. Fler flickor än pojkar deltar, men det finns en del killar med i gruppen. Danserna är allt från folkdans till “vicka hysteriskt på höften och rumpan- koreografier”. Vissa dansas i par, andra i grupp.

Neyling och eleverna på dansgolvet
En av danserna har de svårt att komma ihåg, men tillsammans med Neyling försöker de återskapa koreografin så som den var för en månad sedan, när sist hade lektion. En klass två varning efter jordbävningen gjorde att skålarna stängde i några veckor och barnen missade en hel del lektioner.

När alla är lagom svettiga och rosiga har timme gått och det är dags för utvärdering. På stående fot får de en efter en säga vad det tycker. Och framförallt hur de vill ha det nästa år. Rykten har gått på kontoret om att framförallt teaterlektionerna går ganska dåligt och att barnen inte har någon större lust att spela teater.

Men om den här gruppen får bestämma är det just vad de vill göra nästa år- fortsätta spela teater och dansa.

Vi vinkar hej då och jag packar nöjt ner kameran. På vägen tillbaka klämmer vi in oss i en överfull taxi för att undvika en buss i samma situation.

Text och bild: Emmelie Heljeved








1 november 2014

På andra sidan titicacasjön

Calle Llampu
Min idé om grannlandet Bolivia var snarlik den jag har om Peru - och mycket riktigt såg staden från luften sett ut som ytterligare en kommunistisk kvadratisk industri. Bara det att stenhusen är roströda och inte smutsvita. Det första överraskningsmomentet stundades när jag väl nere på marken förstod att staden har betydligt mer natur än så att erbjuda. En, dock tanig, skog följde oss neråt längs krokiga vägar mot La Paz, som i motsats till namnets betydelse (lugnet), är en stad i rörelse.

Överraskningarna förlöpte med internationell kulinarisk njutning. Till en början på en asiatisk restaurang med stämningsfull belysning och en drinklista längre än fem sorters Pisco Sour. Detta följt av sushi serverad i justeringsbara sammetsfåtöljer på bion (!). För att inte nämna de, långa, invånarna som varken bjöd på blickar, busvisslingar eller mumsiga pussljud. Det sistnämnda kanske inte går under begreppet kulinariskt, men utan tveka under njutning.


In action
Då ett praktikantutbyte var det egentliga syftet med veckan besöktes en hel del ungdomsaktiviteter, finansierade av utvecklingsprogrammet, i förlängning Svalorna. Veckans chocktema fortskred under måndagens första besök i El Alto, förort till La Paz. Vi besökte en lokal som kryllade av ungdomar i full gång med dans och dramatik. Föreställningens röda tråd visade sig vara, hör och häpna - sexuellt våld. Ett ämne som enbart omtalas av programmets anställda i Peru, även då med försiktighet. 

Då sexuella och reproduktiva rättigheter är ett av tre huvudfokus i Bolivia var föreställningen inget vågat undantag. Jag blev mäkta imponerad av den dramaturgiska talang och engagemang de flesta av ungdomarna uppvisade. Samt det allvar som bolivianska 12-åringar lyckades bruka runt tunga frågor som misshandel, sexuellt utnyttjande och hbtq-utsatthet.

"Chulitas"

Trots storstadspuls är många bolivianska kvinnor måna om att genom yttre attribut avslöja sin kulturella tillhörighet. Begreppet Chulitas, som avslöjar den andinska traditionsenliga klädseln är, till skillnad från Peru, fullt brukbar utan misstankar om förtryck hos talaren. Utstyrseln används bra mycket mer frekvent och trots fattigt ursprung fungerar den i dag som statussymbol. På andra sidan titicacasjön har precis samma utstyrsel, med precis samma historiska kontext, en helt annan kontenta. Besökslandet skiljer sig märkbart från Peru, men jag frågar återkommande mig själv om det beror på att landgränsen är korsad eller för att La Paz är en, även med bolivianska mått mätt, större stad med fler internationella anknytningar? Jag vill som oftast tro på idén om att skillnaderna är större inom länder, än mellan. 

Jag slits mellan splittrade västerländska övertygelser om att länder i tredje världen inte bör klumpas ihop utan särskiljas å ena sidan, och hur å andra sidan nationer inte kan tillskrivas karakteristiska drag då en befolkning aldrig kan vara enhetlig. För om antagande nummer ett är sanningsenligt och skillnader mellan två länder som når varandra genom en 40 minuters flygresa bör urskiljas, måste väl distinktioner från det land som kräver 20 timmars flygresa vara åtminstone rimliga?

Emma Tengwall. Infopraktikant, Peru.

30 oktober 2014

Möte om familjelagstiftningen i La Paz, Bolivia

Precis i början av vår vistelse demonstrerade olika hbt-organisationer för rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Efter demonstrationen hade CDC:s Martin Vidaurre möte med senaten för att lägga fram sina krav. Det verkar som att CDC:S och de olika hbt-organisationernas ansträngningar ger resultat; även om det inte skett några lagändringar än så fortsätter temat att uppmärksammas.

Förra veckan bjöd La Paz kommun in till ett möte med temat ”Acuerdo de vida en Familia”, alltså rätten till allas inkludering i familjelagstiftningen. Jag som deltagit i ett par hbt-relaterade aktiviteter börjar känna igen ett par ansikten nu - Bolivias öppna hbt-rörelse är ett ganska litet men ett starkt och stolt gäng. På plats var ett fyrtiotal personer från bland annat kommunen, olika hbt-organisationer och ett flertal universitetsstudenter. Martin Vidaurre från CDC höll en föreläsning där han visade olika internationella och nationella lagar som visar på att rätten för alla att bilda familj finns lagstiftad under mänskliga rättigheter i ett flertal länder, inklusive Bolivia men att lagstiftningen här är motsägelsefull. I artikel 14, paragraf II i konstitutionen står det bland annat: ”Staten förbjuder och sanktionerar all typ av diskrimination som sker på grund av kön, hudfärg, ålder, sexuell läggning, genusidentifikation..”. Här framgår ju klart och tydligt att diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt boliviansk lag. Trots det har inte hbt-personer samma rätt att bilda familj här som alla andra och utsätts därför för diskrimination.

Det är roligt att se att Svalorna Latinamerikas arbete med Suma Thakhi II faktiskt ger resultat och letar sig fram till den offentliga och politiska debatten. På plats fanns några av CDC:s unga brigadister som ställde frågor till kommunen ”Vad kan kommunen göra för att tillmötesgå kraven om inkluderande familjelagstiftning?”. Svalorna Latinamerikas arbete var också högst närvarande eftersom de under kvällen visade filmen om det unga homosexuella paret Kenny och Gabriel som de tidigare svalpraktikanterna Lova Gustavsson och Frida Brännlund gjort. Det visades också en annan kortfilm om ett lesbiskt par ”Zu y Pilar – Tres años viviendo juntas”, där Zu och Pilar pratade om sitt familjeliv. Tanken med att visa filmerna var att visa att andra familjekonstellationer än vad som anses ”traditionella” är precis lika vanliga och innehåller lika mycket kärlek som vilken heterofamilj som helst.

En debatt hölls och eventet fick kritik från en av deltagarna: ”Det är jättebra att våra rättigheter uppmärksammas, men vi är i en lokal bland deltagare som redan är engagerade i de här frågorna och erkänner våra rättigheter. Vi borde vara ute på gator och torg och visa upp oss” sa hen, och ett flertal instämde. Man kom överens om att försöka anordna fler öppnare aktiviteter snart.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia.


28 oktober 2014

Stort intresse av att diskutera våld och psykisk ohälsa i Peru

Under en dryg men otillräcklig timme i orten Machahuay fick föräldrar till skolbarn och ungdomar besök av en psykolog från grannortens hälsocenter. Besöket som anordnats av PDR var mycket uppskattat och det visade sig vara första gången som deltagarna träffade en psykolog.

Mötet mellan den unga psykologen Enmanuelle och det tjugotal föräldrar som dykt upp inleds något trevande. Några uppvärmningsövningar gör susen och efter en stund kommer frågorna haglande. Föräldrarna deltar också aktivt i presentationen om olika typer av våld och problematik hos skolungdomar som mobbing, ätstörningar och fenomenet cutting. Det sistnämnda har, liksom i många andra skolor runt om i världen, blivit en uttrycksform och ett självskadebeteende som främst unga tjejer använder sig av. Det finns ett fåtal fall än så länge i distriktet men risken är att det sprider sig, likt en trend.

Uppvärmningsövningar

En av de första frågorna kopplat till temat våld i hemmet handlar om alkoholism. Enmanuelle försöker ge ett kort svar på en invecklad problematik - det är en sjukdom som kan botas, men det inte är lätt.
Det finns uppenbart fortfarande funderingar kvar hos deltagarna kring temat.

Den unga psykologen kom med många värdefulla tips och delade varmhjärtat med sig av sina egna erfarenheter och familjesituation. Han pratade om vikten av att inte nöja sig med ett kort svar på frågan ”hur mår du?”. Han menar att det är oerhört viktigt att ge sig an utmaningen att få ett mer omfattande svar på hur ditt barn mår. När Enmanuelle undrade vilka som kramar sina barn varje dag syntes några försiktiga händer i luften varpå psykologen suckade lite och poängterade att man måste krama sina barn v a r j e  d a g.

Efter mötet med föräldrarorganisationen AMAPAFAS

När våld i hemmet diskuteras är det som vanligt främst mäns våld mot kvinnor som åsyftas. När psykologen antyder att även kvinnor utför sexuella trakasserier och våld kom ett brett leende från en man på sista raden - som om han inte riktigt trodde på det. Som vanligt kom också machokulturen på tal och hur den återskapas i vardagliga kommentarer och uppmaningar som ”gråt inte!” eller ”var en man!”. Enmanuelle menar att sådana uppmaningar starkt påverkar vissa unga pojkars beteende och att man som förälder bör tänka efter vilka budskap man vill förmedla till sina barn.

Det mest intressanta under kvällen var de informella samtal som ägde rum efter mötet när flera av deltagarna ville ha en avskild pratstund med psykologen. I efterhand fick vi veta att samtalen handlade om en man som blev misshandlad av sin fru, en mamma som kände sig ensam och deprimerad samt en pappa som hade svårt att förstå varför hans tonårsdotter inte kommunicerade alls. Problem som de uppenbarligen inte kan vädra och inte stöttas i. Den otroligt betydande samhällstjänsten, terapin,  når bevisligen inte ut till alla delar av området.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

25 oktober 2014

Pride i Peru?



Att jag i ett av världens mest katolska länder skulle skåda regnbågsflaggan, även känd som pride-symbol, fritt sväva i skyn trodde jag aldrig. I taxin dinglar en färgglad bågformad doftbärare. Innan mitt humör hinner eskalera ytterligare har vi närmat oss stadskärnan där höga pålar med samma motiv omger gator och torg. I min värld symboliserar regnbågen (självklara) sexuella och reproduktiva rättigheter, vilka är långt ifrån självklara i Latinamerika. Att flaggan inte åberopar allas rätt till att få älska visar sig snarast.

Jag spenderar tre dagar i det före detta inca-rikets högkvarter Cusco. Staden utgör mellanlandning för hurtiga västerlänningar, i väntan på att påbörja vandringen längs den anrika incaleden. Enligt tradition avslutas den fysiskt påfrestande färden med en cusceña-öl på toppen av slutdestinationen, Machu Picchu. Själv tog jag bussen. 


Jag hinner inte begå några frispråkiga misstag innan jag är införstådd med att regnbågen är Cuscos regionsflagga. Den egentliga, uppenbarligen lättapplicerade, innebörden av symbolen är samarbete och solidaritet. Efter en del research om hur den peruanska befolkningen ställer sig till likheten med pride-flaggan tydliggörs distinktionen i utformandet av den Gilber Baker-skapade hbtq-flaggan och Cuscos patriotism. När grundaren utformade flaggan bar den högst upp färgen rosa, för idén om sexualitet som en av livets viktigaste innebörder. Innan flaggan hissades i Cusco eliminerades den dramatikskapande rosa randen. Detta var, inte helt oväntat, den första och mest självklara retuscheringen som gjordes. 1970 är året då symbolen träder in som emblem för universella hbtq-aktioner. Till min förvåning infördes den cuscanska flaggan först åtta år senare. Utanför pride-kretsar blev inte symbolen uppmärksammad förrän i början av 90-talet. Detta tros vara en orsak till uppförandet av flaggan trots det i katolskt tal tidigare ickekristliga bruket av symbolen.


Jag undviker att i fråga sätta cusco-borna om sambandet och därmed undvika uppröra både mig själv och motparten. Istället låtsas jag, vid åsynen av varje passerad flagga, att den likväl här förespråkar den annars västerländska innebörden 

- att all kärlek ska hyllas. Aldrig hyschas.

Emma Tengwall. Informationspraktikant, Peru.