Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

23 april 2013

JULIA: Pojkar och flickor, eller bara barn?

Hur bra man än lär känna ett land, en kultur och ett språk verkar det ändå alltid kvarstå vissa funderingar. I mitt fall handlar det om genusuppdelningen i det spanska språket. Allt och alla, ja hela språket känns det som, benämns i feminin eller maskulin form – utan chans till någon neutral eller ytterligare roll, någon ”hen” är det absolut inte tal om.
Barn leker på skolgården i Telica

Inom Svalorna LA:s program pratar man om genuskonstruktioner och ett av delmålen syftar till att synliggöra könsrollerna och få målgruppen att dekonstruera dem. I detta sammanhang blir det självklart viktigt att försöka hålla sig könsneutral i alla situationer. ”Bienvenidas, Bienvenidos” stod det på en banderoll under ett möte häromdagen. På svenska ”Välkomna, välkomna”, eller ”välkomna alla kvinnor, välkomna alla män”. Jag frågar mig om könsrollerna verkligen dekonstrueras när man inte ens kan hälsa alla välkomna som en gemensam grupp av människor? 

I språket finns det också kulturella drag som skapar ännu fler frågor vid översättningar. Jag kan översätta en text precis som det står utan att kulturanpassa den, men hur bra blir det? Jag pratar faktiskt inte spanska på svenska – jag byter karaktär när jag byter språk, och detta ännu mer nu när jag befinner mig i en annan kultur. Det handlar inte bara om att hjärnan ska tala språket, både hjärta och kropp måste tala det, och här finns risk för en kulturkrock kan jag lova!
"Pojkar och flickors rättigheter"

Men för att återgå till genusspråket. Det spelar faktiskt roll eftersom feminina och maskulina benämningar kan förstärka könsrollerna. Men hur långt ska man dra det? Jag vet inte om jag någonsin kommer att tala det spanska genusspråket. I den aspekten är jag fortfarande lite svensk, plus att jag inte ser någon anledning till att alltid göra uppdelningar. Jag vill kunna säga ”barn” istället för ”pojkar och flickor”. Men här finns det istället en risk att jag trampar i klaveret genom att jag utesluter grupper när jag förenklar, till exempel ”Niños” på spanska är pojkar, men kan också användas som ”barn”. Men i ett sammanhang där man vill skapa jämställdhet måste ju alla få samma uppmärksamhet och plats, varpå det bli nödvändigt att säga ”niños y niñas”.

Det här tankar som går runt i mitt huvud, och jag som vanligtvis brukar säga att jag är anpassningsbar och känner mig hemma med det spanska språket och den latinamerikanska kulturen, måste erkänna att det finns undantag.


Text och foto: Julia Andén

18 april 2013

HANNA: En kärlekshistoria

Hanna Zander i Sverige, inlägg 3.

Jag har alltid haft en latent rastlöshet inom mig. Ibland bubblar den upp och jag måste göra något drastiskt för att stilla den – flytta, resa eller lära mig något nytt. Sedan lugnar jag ner mig en tid, men det kommer alltid nya bubbelattacker.

För drygt tio år sedan inträffade något som skulle komma att forma mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Det var en vanlig grå morgon i mellanstadiet (av någon outgrundlig anledning är alla minnen från min barndom från ett grått, kallt och fuktigt klimat) och vi skulle ha information om valet av B-språk. Jag såg fram emot att få börja med ett nytt språk, men jag visste ännu inte vilket jag skulle välja.

Presentationerna var ganska torra. Jag letade efter någon slags magkänsla som skulle säga mig vad som var rätt. Jag brydde mig mindre om var i världen man talade språken eller om de var lika svenskan eller inte.

Magkänslan kom i form av Ricky Martin. Och spanskläraren med det yviga mörka håret som kom indansande till musiken och skrek ”Ay ay ay!”. Det sa liksom bara klick.

 
Början på en lång resa

Det var minst sagt passionerat: spanskan skulle bli min till varje pris. Jag köpte Ricky Martins album och försökte lära mig texterna från originalversionerna av låtarna. Det gick sådär. Jag gick in på spanskspråkiga chatforum och pratade med folk från hela världen, men efter ”Hola, qué tal”, blev det knaggligt. Men det bubblade så förbaskat i magen på mig.

Efter år av lektioner, bänkad på första raden och ivrigt antecknande, fick jag till slut möjlighet att stilla min rastlöshet. Jag flyttade till Madrid och fick lära känna språket och den spanska kulturen på djupet – både de bra och dåliga sidorna. Vi älskade varandra; faktum är att det bara blev mer och mer intensivt i takt med att jag kunde börja erövra – för mig – tidigare mysterier.

Numera är vi egentligen mest som ett gammalt gift (men fortfarande mycket älskande) par, jag och min spanska. Den hänger med mig lite överallt och vi vet var vi har varandra. När jag behöver den finns den alltid där och hjälper mig. Och trots att det gått så många år, blir jag fortfarande alldeles pirrig när jag hör de porlande tonerna.

I mitt arbete på Svalorna LA:s kontor har jag bland annat kontakt med praktikanterna i Latinamerika och sysslar en del med översättning av olika dokument och rapporter (en fantastisk inblick biståndsrelaterad spanska). Och även om jag trivs väldigt bra här vid mitt skrivbord på Söder och får ha ett visst sällskap av mitt kära extraspråk, så känns Latinamerika och riktiga, talande människor onekligen mer lockande. Men nästa år är jag förhoppningsvis där jag med, med spanskan som resekompanjon och får stilla det där ihärdiga bubblandet som börjat göra sig påmint igen.


11 april 2013

KARIN: Bolivia - främmande och välbekant

Karin Källström i Bolivia, inlägg 2
Jag stöter på fallgropar när jag ska förmedla tankar från en världsdel som många av er aldrig satt sin fot i. Det jag inte berättar kommer aldrig nå fram och vad jag förmedlar blir viktigare än hur. Varför är detta viktigt? För mig handlar det om ansvar. Varje gång jag läser eller hör något om en företeelse jag själv inte redan har en uppfattning om, suger jag upp det jag hör som en svamp och bildar egna sanningar utifrån detta. Det jag inte hör blir inte en del av denna sanning och det kostar mycket tid och kraft att ompröva redan vedertagna uppfattningar.
Ofta blir bilden vykortslik; det främmande och exotiska är ofta det uppenbara i ett nytt land. På en restaurang mitt i turistkvarteren kring Plaza San Fransisco hänger aymarakvinnornas vackra, färgsprakande kjolar som lampskärmar i taken, som för att påminna den nyanlända turisten om var hen befinner sig, lamafoster, som ska skydda mot otur enligt traditionella trosuppfattningar är ett spektakulärt marknadsfynd här för många backpackers; turistnäringen spelar på resenärens sökande efter det annorlunda, det vi inte kan få hemma. Det främmande är en del av tjusningen med att bo i ett annat land men det viktiga är att inte glömma att se hur mycket som faktiskt är likt mitt i det nya.

Laman, ett av Bolivias "exotiska djur"



Landsbygdsbefolkning vid Titicacasjön


 Jag skulle kunna berätta om hur den katolska majoriteten firar påsk med processioner som väcker mig på morgonen för att fira Jesu uppståndelse eller lagstadgat alkoholfria barer. Men jag kan också välja att förmedla att vi delar en högtid med människor på andra sidan jorden på grund av en sammanflätad historia där kristendomens ritualer i olika former har spritt sig över jorden. Eller att högtiden här precis som i Sverige oftast firas med den närmaste familjen med en påskmiddag och letande efter gömda ägg.
När vardagen efter två månader här börjar göra sig påmind ser jag tonårsförälskelser på promenad i parken och barn som gråtande jagar en tappad ballong. Jag håller i inledningen till en workshop med medarbetarna från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer: Vi ska stå i en cirkel, gå mot ringens mitt och med slutna ögon greppa två händer för att sedan gemensamt lösa upp den knut som bildats. Vi är alla vuxna människor som arbetar med gruppövningar för ungdomar dagligen men visst obekvämt fniss uppstår ändå, precis som så ofta hemma är vi måste arbeta fysiskt med varandra. På väg till arbetet möter jag varje dag en kvinnlig polis. Hon bär uniform och en liten, rosaprickig, svart matlåda. Polisen är försenad och joggar alltid nedför Calle Ecuador. Det här är bara några exempel på människor i vardag, i möten precis som hemma.
Ett av många vardagliga möten inom programmet Suma Thakhi

Trots uppenbara olikheter är de individuella skillnaderna inom kulturer oftast större än mellan dem. Precis som hemma hör jag ofta här hur peruanerna, landsbygdsborna eller européerna ”är”. Vi klumpar ihop, förenklar och väljer att se olikheterna. Det finns en stor fara i det; nämligen att vi spär på känslan av olikhet och glömmer att se likheterna, vilket skapar grogrund för rasism. Människor är kärleks- och kunskapstörstande, vill få utvecklas i frihet i trygga relationer med andra och få uttrycka sina åsikter utan att bli diskriminerade eller utsatta för våld. Oavsett om vi bor i en uppvärmd trea på Söder eller ett dragit tegelhus i El Alto är många av drömmarna desamma även om förutsättningarna till förverkligande varierar; skillnader som Svalorna Latinamerika vill bidra till att utjämna, med människors likheter och lika värde som grund.

 Karin Källström


10 april 2013

MARIA: Att våga delta


Maria Hyllengren i Peru, inlägg 3

Varje morgon är det samma kamp. Då bestiger jag trapporna upp till Svalorna Latinamerikas kontor i Arequipa. Bara två våningar över marken ska jag ta mig, men jag lovar – det räcker. Väl uppe är det frustrande och flåsande som jag tar mig för bröstet och ramlar in genom dörren. Det är nätt och jämt att jag har luft kvar i lungorna för att kunna ge mina kollegor hälsningspussar. 

Varför har jag så dålig kondition? Själv gillar jag att skylla på höjden. Arequipa ligger ju ändå drygt tre tusen meter över havet, klart man blir andfådd. Fast efter mer än en månad på plats vet jag inte om folk tror på mig längre.

Det faktum att jag varken promenerat eller löptränat sedan jag kom hit kan eventuellt vara en annan bidragande faktor. Här är relativt säkert, men det betyder inte att jag kan röra mig hur jag vill. Trots att det vackra landskapet i Castilla Media, där Svalorna LA jobbar, lockar till promenader är det ingen som vill låta två gringas (utlänningar) gå själva mellan byarna. Och när en vän ringer mig på kvällen och säger att hans band ska spela på en bar några hundra meter från mitt hus är det inte bara att springa ner. Det bästa vore att ringa ett säkert taxibolag och vänta tills de kan skicka en bil.

”Säkra taxibolag”.  Listan med numren till dessa var bland det första vi gick igenom när jag kom till Arequipa. Strömmen av taxibilar på gatorna tycks aldrig sina, och vill man ha ett billigare pris än det man får betala om man ringer i förväg kan man hoppa in i vilken som helst. Men då riskerar man att bli rånad. Föga förvånande är utsatthet och säkerhet också en genusfråga.
Svalorna LA:s praktikant Johanna Ekman hann räkna 101 taxibilar under tiden hon promenerade hundra meter. Men trots utbudet på gatorna känner vi oss säkrare genom att ringa ett taxibolag och be dem att skicka en bil. Vännerna härifrån klagar på att taxirånen blivit allt vanligare.
På internationella kvinnodagen hörde jag en representant från kommunen prata om kvinnornas rädsla för att åka taxi. Männen fortsätter att åka, men kvinnorna stannar hemma. Nu pratar vi begränsad rörelsefrihet på riktigt. Vad blir konsekvenserna? Om man inte kan ta sig dit man vill blir det betydligt svårare att socialisera. Likaså att aktivera sig, lära sig saker, engagera sig i det civila samhället och delta i politiken.

Då jag själv känner mig begränsad bara av att inte spontant kunna trippa iväg när som helst, vart som helst, hur som helst, kunde det inte glädja mig mer att jag är del av en organisation som jobbar för att kvinnor lättare ska kunna försörja och engagera sig. Det verkar helt enkelt som att det finns allvarligare risker med begränsad rörelsefrihet än försämrad kondition.

Text och foto: Maria Hyllengren

5 april 2013

JOHANNA: Do not dream your life, live your dream

Johanna Ekman i Peru, inlägg 1

Klockan är strax efter sex på morgonen. Solen ligger och lurar bakom de snötäckta bergstopparna. Luften är kall men frisk. Jag har slagit mig ner på min innergård, med en kopp kokhett te. Jag brukar inte vara någon morgonmänniska - sova är ju bland det bästa som finns - men här är det annorlunda, här vill jag krama ur varenda minut av dagen.

I slutet på november började dagarna som praktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm sakta lida mot sitt slut. Jag försökte stanna kvar så länge jag kunde varje dagsslut och det var ovilligt jag tackade för mig efter fem fantastiska praktikantveckor hos Svalorna Latinamerika, där jag fått chansen att arbeta med mina hjärtefrågor Latinamerika och barns rättigheter. De fem veckorna blev en snabbvisit eftersom det i min utbildning* ingår fem veckors praktik i Sverige och tio veckors praktik utomlands.  

När jag lämnade kontoret i Stockholm kändes det som om jag inte riktigt var klar. Jag hade hittat en organisation som levde upp till vad jag ansåg var viktigt som biståndsorganisation och som jag delade vision och mål med. Valet var självklart, jag såg till att förlänga min praktik och 15 veckor efter att jag lämnat Stockholmskontoret klev jag på planet som skulle ta mig till min slutdestination Peru och tio veckor på utlandspraktik.

Nu har jag varit här i en månad. Svisch sa det. Peru är viktigt för mig, jag var här 2011 och redan då jag fastnade för kulturen, människorna, det lugna tempot och att ta varje dag som den kommer. Och jag fastnade för öppenheten och vänligheten. Jag togs med storm varje gång jag passerade vackra landskap och bergskedjor som avlöste varandra i fjärran. Jag fascineras fortfarande, men det är på ett nytt sätt jag ser Peru. Det är snarare som att komma hem.

Arequipa är fint och staden sover aldrig men det är i fältarbetet på landet jag trivs bäst. 
I Castilla Media, regionen där jag och Maria (svalpraktikant) arbetar syns inte en enda bil till, naturen har sin egen gång och djurens läten är det enda som ekar mellan bergen. Luften är frisk och trots kyliga nätter får det mig att längta tillbaka varje gång jag lämnar Castilla för Arequipas pulserande storstad. Nu på söndag åker vi dit igen och min kropp fylls av en lycklig känsla av den tanken.


I Castilla Media har naturen sin egen gång

Jag har åkt hit för att skriva min b-uppsats. Min styrka och hjärtefråga är barns rättigheter. Barnen i Castilla Media fyller mina lungor med styrka och jag inspireras av varenda en av dem. De har även inspirerat min uppsats. Syftet med min studie är att undersöka hur ungdomsgruppen Jóvenes Lideres (Unga ledare) i distriktet Viraco ser på sina möjligheter till inflytande i frågor som rör dem och stadens utveckling, i enighet med Barnkonventionens tolfte artikel (rätt till inflytande). Jag har skrivit mina första rader på uppsatsen och ni känner säkert igen känslan när det pirrar i fingrarna av eufori och orden bara flyger iväg. Den känslan känner jag nu. Jag ser fram emot att skriva resten. Ämnet är uppslagsrikt. Att använda unga som metod för att nå utveckling i samhället är genialiskt. Barn och ungdomar är inte framtiden, de är nuet och de skapar framtiden.

Text och foto: Johanna Ekman
* Internationellt arbete inriktning Globala studier (Högskolan i Jönköping)

1 april 2013

MIA: Utmaningarna för en hälsosvag låglänning på högplatån

Mia Moberg i La Paz, blogginlägg 2

Jag tittar upp från anteckningsblocket och staden kryllar av folkliv framför mina ögon på de dammiga och avgasfyllda breda gatorna i El Alto; matförsäljning ur gigantiska kastruller, sopsäckar fyllda med popcorn och stånd med grönsaker i bås, på bord, i en stor korg eller från ett skynke utbrett på marken – överallt finns det olika saker att äta. Här bär kvinnorna färgstarka kläder vart man än tittar, oftast ackompanjerat med ett randigt andinskt mönstrat tyg som knyts till en ryggsäck varur man skymtar allt från dagens inköp på marknaden till en unge med rosiga kinder som tittar upp eller de egenproducerade chipsen som ska säljas längre ner på gatan.

Längst fram bredvid chauffören i en full minibuss har vi tuffat upp genom La Paz branta vägar tills det slår lock för öronen och vi är över molnen. Vi fortsätter ut på huvudgatan på högslättens största stad, där trafikstockningen är ett faktum och människor med och utan packning eller barn i famnen hoppar in i och ut ur bilar i det stillastående lapptäcket av tutande minibussar och större bjärta bussar från 60-talet. Det portföljbärande affärsfolket i kostym och högklackat från La Paz syns inte till här, inte heller de gröna alléerna, pampiga parkerna eller gräsmattorna. Att nästintill alla alteños (boende i El Alto) i stort sätt är aymara märks på kvinnornas klädstil och håruppsättning och dessutom på språket som hörs på gatorna.

Det är mitt första besök i El Alto där Svalorna Latinamerikas Boliviaprogram ”Suma Thaki” har alla sina samarbetsorganisationer. Programmets målgrupp är barn i åldrarna 8-22 år i riskzonen för att hamna på gatan. Suma Thakis samarbetsorganisationssamordnare Gerardo har bjudit med mig upp till organisationen Chasqui för att delta på ett möte med representanter från tre av Svalorna LA:s fyra bolivianska samarbetsorganisationer.

Dagens agenda består i att komma överens om ett manus för den kommande radioannonsen som ska spelas upp två gånger per dag under två månader på den lokala radiokanalen 57 i El Alto. Radioannonsen kommer att talas in av programmets deltagare med information som riktar sig till barn och ungdomar. Ämnet (som ska avhandlas på under en halv minuts radiotid) är att få barn och unga att våga ta plats i de beslut, diskussioner och rådslag som förs i hemmet och i skolan, organisationer och samhället i stort.

Under mötet debatteras allt från att rösten som ska läsa in måste säga ”niños, niñas y adolecentes” och inte bara det vanliga ”niños” (ändelsen -os som är maskulin har diskuterats vara ännu ett exempel på att mannen i samhället är norm), till att två personer måste turas om att tala in jingeln just på grund andningsuppehållen som annars tar för lång tid. Genom fönstret i den kalla salen glimtar himlen blå och hög och mitt huvud börjar känna av den ytterligare höjdskillnaden som ett besök i El Alto innebär.

Det har gått flera veckor sedan jag kom hit och inget höghöjdsillamående sedan helgen då vi åkte ner via fd. ”Dödens Väg” till molnskogsområdet Yungas och ett hostel utanför staden Coroico där bananer, citrusfrukter, avokado och apor hänger i de subtropiska träden. Äntligen försvann den konstiga sjukan, sorojchin, (till slut kallad för ”höjdis” för att locka den till mer vänliga former av uttryck än kräkningar). Och väl tillbaka i La Paz kom den inte tillbaka; förrän här och nu i El Alto. Turligt nog ger höjdis med sig och efter 5 timmar kan jag återigen ta in – för mig – nya  företeelser varje gång jag öppnar dörren.

I mötet med nya kulturella uttryck, såsom den ständiga närvaron av traditionell dans och boliviansk musik, aymaraklädseln som sveper förbi med stora kjolar i flera lager och en hatt (som nästan ser ut att sväva ovanför huvudet på vissa av kvinnorna), nylagad mat och purfärsk juice att köpa var femte meter på gatorna, har jag äntligen börjat uppleva landet, staden och platsen där jag befinner mig. Jag bor i en andinsk värld där högplatåns hastiga men huskantade stup ramar in en gropformad klättrande stad. La Paz är bakom sina trasiga fasader full av kultur, mörka berättelser och glädjefyllda traditioner och yttringar som belönar ett uppmärksamt öga och en frågvis mun. Vare sig du vill eller inte blir du påverkad av det du möter här. I mitt fall först påverkad av det låga syrets yrsel, min stapplande spanska, mitt hariga säkerhetstänk och en ösig atmosfär i trafiken utan någon pardon för gångtrafikanternas markerade övergångsställen.

Men mötena med människor i denna stad, paceños (La Paz-bor), har trots min mediokra startpunkt varit så naturligt enkelt, från dag ett. Paceños eller svenskar – samma sak! Ingen pratar med dig om du inte först tar initiativet och då först lite återhållsamt men sen är de oftast hjälpsamma och rakt vänliga. Samma känsla i mötet, men andra klimatiska förhållanden, andra språk och en helt annan historia. Jag ser fram emot ett mer vaket och frisk tillstånd i arbetet här hos Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz; särskilt i samarbetet med organisationerna i El Alto. Där kommer utmaningarna att handla om att lära känna de barn och unga som Suma Thakhi arbetar med utifrån målgruppens egna villkor, önskningar och mål, och inte om att försöka hålla mig fast i en stolpe på gatan för att inte ramla av yrsel orsakad av höjdsjuka.

Ps. I publicerandets stund har jag återigen åkt på sjukdom, denna gång salmonella, bakterie och en infektion som krävde sjukhusvistelse. Nu när huvudet äntligen tagit in det nya landet kräver tydligen kroppen sin andra halvlek av acklimatisering.

Text: Mia Moberg
Foto: Mia Moberg