Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

23 december 2013

SIGRID: Att resa på egen hand

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 7

Vissa intryck blir mäktigare när man är ensam.
”Är du här med din man eller din mamma?” undrar den äldre damen vars dotter just gjort i ordning min ostfyllda tortilla. ”Kommer dina vänner senare?” frågar rastakillen när vi går på de smala stigarna mot hotellet. ”Varför reser du ensam?” undrar taxichauffören medan han kör mig runt på ön med sina två små döttrar och sin fru i bilen.

Svaret på den sista frågan handlar i första hand om att jag ofta har en tydlig bild av vad jag vill göra. I mitt huvud är resmålet redan klart och då är jag inte alltid villig att ändra idé efter vad andra ska göra, eller tålmodig nog för att vänta på att de ska vilja följa med mig. Helt individualistiskt blir det lättare gjort om man gör det själv. Men i mångas ögon är jag en lite lustig filur och i stort sett alla jag börjar prata med har ett behov av att ställa frågan: ”Är du här ensam?”. Ibland skulle jag önska att orsaken till mitt svar varit lite mer spännande. Ärligt talat så har jag tackat nej till en yogaresa till Guatemala, en hemresa till Sverige och därutöver inte haft några tillgängliga reskamrater att välja mellan. Men det hade varit mycket mer intressant om det här, a la Hollywood, egentligen hade varit min smekmånad och min man precis hade dumpat mig. Då hade folk kunnat tycka synd om mig och jag hade med rätta fått känna mig stundtals melankolisk i min ensamhet.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att resa ensam. Å ena sidan blir du tvingad att prata med människor, du sticker ut och folk minns dig. Å andra sidan kan det ibland underlätta att ha sällskap för att våga gå fram till en tredje person. På egen hand så krävs det mycket mer av dig. Samtidigt blir alla nya intryck dina egna och blir därmed mäktiga, men ibland så finns det upplevelser som blir så stora att du skulle behöva dela dem med någon.

I vissa sammanhang gäller det att kunna se det komiska i situationen. Som när jag på mitt vandrarhem fick möjlighet att skriva upp mig på att vara med och äta resmålets traditionella rätt och jag tänkte ”Åh vad kul! En social aktivitet!”. När jag kom ner till restaurangen visade det sig att det bara var jag och två par som skrivit upp oss. De satt vid vars ett bord.

Att vara ensam kvinna med västerländskt utseende kan öppna många dörrar. Behöver du hjälp är människor alltid villiga att hjälpa dig, folk är trevliga och går du ut på kvällen behöver du inte sitta ensam någon längre stund. Precis som vilken annan turist som helst så blir du ibland lurad på pengar, men har du språket så löser sig de flesta problemen på vägen. Sedan finns det självklart stunder när jag förbannat mitt utseende. Som när jag planerat att besöka ett fort som låg på gångavstånd från mitt hotell, men upptäckte efter att ha börjat gå att jag fick kommentarer från i princip varenda man jag gick förbi. Efter visslingar och rop från bilarna längs motorvägen kände jag mig till slut tvingad att gå tillbaka. Det gäller att kunna känna av när du kan ignorera uppmärksamheten och när du ska vara försiktig.

Att resa ensam innebär en hel del självreflektion och ibland ett stort intag av choklad. Men egentligen så finns det ingenting du inte kan göra ensam. Jag har flera gånger gått ut ensam på kvällen i sammanhang där jag känt mig trygg, med väldigt goda resultat. Män som går ut på krogen ensamma är en vanlig syn och hakar inte jag upp mig på att jag är kvinna så kommer ingen annan att göra det.

En stor del av att resa ensam handlar om att förändra sitt sätt att tänka. En vän sade till mig en gång att han försökte hindra sig själv från att ta beslut utifrån rädsla. Låter du bli att göra något för att du är rädd eller skäms? Funderar du på att resa ensam? Gör det!

Text och foto: Sigrid Petersson

17 december 2013

LOVA: Den sista dansen

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 4

Jag gör som alltid när jag lär mig en ny dans; iakttar stegen, härmar och försöker att känna musiken och rytmen i kroppen. Adela Cruz dansar emot mig och avlägsnar sig igen, gång på gång. Ett steg fram, ett annat bak: ”Och så sväng!” ropar hon, så att jag ska höra henne trots den höga musiken och tjo; jag svänger så det ryker!

Det är avslutningsceremoni för Svalorna Latinamerikas program Suma Thakhi 1 och nästan all personal som arbetar på programmets samarbetsorganisationer Yanapi, Chasqui och CASSA, är närvarande. Den stämning som till en början orsakade känslan av att det svävade ett tungt mörkt moln över bakgården på Svalornas kontor, är som bortblåst. Istället har platsen förvandlats till en glädjesprudlande fest! Upp emot 30 vuxna människor kastar sig runt på de terrakottafärgade stenplattorna, till typisk boliviansk folkmusik. Det är bandet Rijcha´riv som med all sin energi och scenglädje spelar klassiker efter klassiker och som får hela dansgolvet att gunga!

Jag och Adela dansar

Adela, som är chef på Chasqui, skyndar på tempot. Hon snurrar mig fram och tillbaka så att den traditionella aymarakjolen fladdrar i vinden som farten orsakar. Under ett flertal gånger rättar hon till den bruna höga hatten som har hamnat på sned över de svarta långa flätorna. Jag skrattar och gör mitt allra bästa för att hinna med i alla skutt. En stark känsla av lycka infinner sig i min dansande kropp! Och plötsligt, någonstans bakom alla andra dansande par, ropar Gioconda, vår ekonomiansvarige: ”Och vinnarna är … Lova och Adela!” och vi har vunnit en danstävling som vi inte ens visste att vi deltog i. Ett jubel utbrister och sedan ökar tempot ytterligare. Vi puttas in i en ring av skrikande, påhejande människor och jag försöker att andas emellan stegen! Det är inte helt utan ansträngning som man överhuvudtaget rör sig snabbare än normaltempo på nästan 4000 meters höjd! Sedan blir det ringdans och armkroksdans och jag hinner undra hur många fler danser vi ska dansa innan jag slutligen faller till marken. Med ben och armar utsträckta åt alla håll, kippande efter andan, blir jag till en svettig liten pöl på stengolvet. Applåderna ekar mellan väggarna och jag blinkar åt Adelas håll och böjer lätt på huvudet: ”Tack för dansen!”

Prisutdelning

På borden runt omkring oss står Apthapi uppdukat med olika sorters sötpotatis som traditions­enligt ligger i en aguayo-sjal (den typiska med massor av vackra färger och mönster). Där finns också skålar fyllda med sallad, oliver, tomater, ägg och i mitten av allt en stor gryta med jordnötssmör som ska hällas över alltsammans. Apthapi är aymara och betyder ungefär knytkalas. I enlighet med aymaratraditionen innebär det att var och en, efter förmåga, tar med sig lite av varje av det som finns hemma. Sedan lägger man fram maten i en aguayo-sjal och äter tillsammans. Den fest som vi nu befinner oss på bjuder med andra ord inte bara på vild dans, utan även på god mat att plocka av, vartefter som man blir hungrig under kvällens gång.

Efter ett tag avtar dansen något och Rijcha´riv börjar istället att spela lugnare musik ifrån andra latinamerikanska länder såsom Argentina, Venezuela, Cuba och Chile. Även då kvällens fest har överträffat allas förväntningar, gör dess verkliga syfte sig påmint då bandet spelar Violeta Parras låt ”Cambia, todo cambia” (”det förändras, allt förändras”). Efter fem års tid har alltså programmet Suma Thakhi 1 nått sitt slut, och det är inte utan att en tår nu skymtas i var och varannans ögon. Även då detta känns både tråkigt och sorgligt, är det otroligt glädjande att få se tillbaka på denna sista aktivitet tillsammans, med ett leende. För hej vad bakgårdens damm virvlade och for när upp emot 30 vuxna människor i armkrok dansade sig in i en annan tid, men med nya lärdomar, och insikter i sitt bagage.

Personal ifrån Yanapi, Chasqui och CASSA i livlig dans!

Text: Lova Gustafson
Foto: Frida Brännlund

10 december 2013

FRIDA: 10 december

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 3

När jag slog upp den lokala tidningen i morse möttes jag av ännu en rubrik gällande en man som brutalt har dödat sin fru i staden El Alto, här i Bolivia. Nyheter som dessa är med andra ord inte helt ovanliga. ”Feminicidos” (kvinnomord) är ett omfattande samhällsproblem här i landet. Varje år sker det mer än 80 mord på kvinnor, ofta i samband med att de är på väg att lämna en våldsam och destruktiv relation.


Demonstration för avskaffandet av våld mot kvinnor den 25 november i La Paz.
Idag är det 65 år sedan "mänskliga rättigheternas dag” instiftades. Idag har också kampanjen ”aktivism för att stoppa mäns våld mot kvinnor” pågått i 16 dagar. En kampanj som startade den 25 november, då den ”internationella dagen mot våld mot kvinnor” ägde rum.



Våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt statistik från FN utsätts omkring 70 procent av alla kvinnor för våld någon gång under sin livstid. I Bolivia är siffran närmare 80 procent. Det är emellertid inte lätt att hitta helt korrekt statistik över antalet könsrelaterade våldsbrott i Bolivia, då mörkertalet beräknas vara stort. Majoriteten av det våld som kvinnor i landet utsätts för sker bakom stängda dörrar och i de allra flesta fall av en partner eller någon annan familjemedlem.

Under de 16 dagarna från 25 november till 10 december skall vi alltså ha blivit påminda om att våld mot kvinnor inte är acceptabelt. Det är det yttersta uttrycket för den makt som män utöver mot kvinnor och beror på ojämlika könsstrukturer och sociala konstruktioner kring vad som anses vara maskulint och feminint.

Tidigare i höst deltog vi i en workshop under just temat "maskuliniteter" som anordnades av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation, CISTAC, inom det nya programmet Suma Thakhi II. Under denna workshop diskuterades bland annat hur vi genom att ifrågasätta och arbeta med maskuliniteter och den dominerande mansrollen också kan få stopp på det könsbaserade våldet. Lova, som också var med på denna workshop, har skrivit en artikel om detta. Läs den här!

Text och Foto: Frida Brännlund

2 december 2013

SIGRID: Skoputsarens födelsedag

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 6

– Hej! säger pojken och slår sig ner bredvid mig på bänken.

I ena handen har han en stor papperspåse med en kyckling i kockmössa tryckt på sidan. Han häver sig upp och sätter sig till rätta. Fötterna dinglar i luften. Det är en het söndag och vi sitter framför katedralen på stortorget i León. Jag har en skrivbok i knät och försöker trots min sömnbrist skriva ner mina tankar för dagen. Det har varit en lång natt och nu vill jag bara hem och sova. Nyligen var jag på bussterminalen för att köpa biljetten tillbaka till Estelí. Bussen skulle inte gå förrän om en timme.

Jag tittar nyfiket på pojken bredvid mig. Papperspåsen tar upp hela hans knä och ur den plockar han upp paket med kycklingklubbor, pommes och läsk. Jag ser runt omkring mig. Väntar hans föräldrar någonstans?

En ung kille i shorts och t-shirt kommer fram till honom.

– Köpte du det där för egna pengar eller var det någon som gav det till dig? frågar han pojken.

– Spara det som blir över om du blir hungrig sen, säger han.

Killen sätter sig på andra sidan mig. I ena handen håller han en skoputsarpall. Själv går han barfota.

– Hur är det? frågar han mig.

– Det är bra, svarar jag.

– Och med dig?

– Jo, det är bra. Det är dåligt med jobb idag bara,  säger han.

– Hur gammal är du? 

– 26, svarar jag. Och du?

– Jag fyller 25 år idag.

– Är det din födelsedag idag?

– Ja.

– Oj. Grattis på födelsedagen!

Skoputsarpallen står på asfalten. Mellan de bara fötterna. Han köpte den för ett bra pris i andra hand. Vanligtvis är de dyra.

–  Är den inte väldigt tung att bära omkring på? undrar jag.

– Nej, det är värre när man säljer läsk. Det kan bli tungt.

De läskförsäljande barn jag sett bär på påsar stora som sopsäckar fyllda med halvliterflaskor över ena axeln. Nedkylda flaskor. Killen lyfter pallen i ena handen.

–  Man vänjer sig.

Pojken har lämnat kycklingen och trampar nu på en alldeles för stor cykel framför oss.

– Är ni syskon, undrar jag? Eller kompisar?

– Vi är kompisar, eller hur? säger pojken och tittar på killen bredvid mig på bänken.

Killen nickar och förklarar att pojken är hans kusin. Eller egentligen hans kusinbarn. Han berättar för mig att han själv är föräldralös och har tre olika jobb. Förutom att putsa skor jobbar han som försäljare. Men han pluggar också på universitetet. Genom ett stipendium för högpresterande ungdomar har han fått möjlighet att studera naturmedicin. Att lära sig läsa och skriva gjorde han på en organisation här i León förklarar han. I år ska han ta sin universitetsexamen. Men kläderna och skorna är dyra. Utan dem är det inte möjligt. Kan jag kanske hjälpa honom med pengar? Jag räcker över 100 córdobas. Motsvarande ungefär 26 kronor. Här kan det räcka till två enklare luncher eller en femtedel av ett par skor. Vi fortsätter att prata. Nästa helg är det stor fest här i León till Jungfru Marias ära. Hela torget kommer att fyllas med folk och alla barer och klubbar kommer att vara öppna.

– Ska du inte fira någonting idag då eftersom det är din födelsedag? undrar jag.

– Nej, jag måste jobba.

Det börjar närma sig avgång för min buss och min samtalskamrat säger att han måste vidare. Vi skakar hand.

– Trevligt att träffas, säger den nyblivna 25-åringen och lyfter upp sin pall.

– Trevligt att träffas, säger jag och slänger min Everest-ryggsäck över axeln.


Text: Sigrid Petersson

MARTIN: Jämlik utveckling

Öknen utanför Arequipa.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 6

Bilden föreställer ett stycke öken utanför Arequipa. Vi passerar alltid förbi där när vi åker buss till Castilla Media som ligger nordväst om Arequipa. Från bussfönstret ser allting bara dött ut. De enda spåren av liv är tomma PET-flaskor, påsar och annat skräp som folk har slängt ut när de har åkt igenom där. 

Människor här har alltid bara korsat denna plats på väg till någon av de floddalar som gör det möjligt att överleva i detta annars öde landskap.

Ibland brukar jag föreställa mig hur det vore att kliva av bussen och gå runt i den grova sanden. Att se horisonten vart jag än vänder mig och bara röra mig planlöst mot någon otydlig punkt långt borta. Öknen har något meditativt över sig på det sättet.

Landskapet omkring Arequipa står dock inför en avgörande förändring av nästan bibliska proportioner. Konstitutionsdomstolen i Lima har gett sitt godkännande till genomförandet av den andra fasen i ett bevattningsprojekt som kallas Majes II. Det innebär att vatten kommer ledas hela vägen från  floddalen Apurímac utanför Cuzco för att bevattna öknen utanför Arequipa.

Tusentals hektar kommer att förvandlas till odlingsbar mark. I förstudien till projektet räknar man med att omkring 90 000 arbetstillfällen kommer skapas i direkt anslutning till vattenprojektet och att ytterligare 200 000 tillfällen tillkommer i form av stöd och service för jordbrukssektorn. En helt ny stad en och halv timme utanför Arequipa kommer att se dagens ljus inom loppet av några år.

Perus och Arequipas långa historia av migration kommer att få ett nytt kapitel och kanske kommer flera människor att få det lite bättre. Det finns dock skäl att vara eftertänksam inför Majes II och dess verkningar i det sociala landskapet.

2003 utkom den slutgiltiga rapporten från den sanningskommission (Comisión de la Verdad y Reconciliación) som tillsattes för att utreda anledningarna till och konsekvenserna av den väpnade konflikt som plågade Peru från 1980 fram till 2000.

Upprinnelsen till konflikten beskrivs bland annat ha sina rötter i de storskaliga men samtidig ofullständiga moderniseringsprojekt som Peru genomlevde från 1950-talet och framåt.

Genom utbyggnaden av bevattningssystem och nya vägnät kom allt fler människor att lämna, i synnerhet det fattiga andinska höglandet för det bördiga slättlandet längs med den peruanska kusten. Jordreformen från 1969 bidrog dessutom till att avskaffa storgodskulturen – latifundismen – i Peru och omfördelade jordbruksmarkerna mer rättvist bland landets alla bönder.

Problemen uppstod dock när det stod klart att flera av områdena dit folk valde att flytta saknade de institutioner som är nödvändiga för ett samhälle att fungera. På flera håll fanns det exempelvis inte skola, vård eller omsorg att tillgå för de nya invånarna, än mindre polis eller politisk representation. Det uppstod nya sociala konflikter mellan nyinflyttade och urinvånare och jordreformen förde med sig oförutsedda landtvister mellan nybildade landägarorganisationer.

Sanningskommissionen beskriver detta händelseförlopp som att det ”… påverkade människors liv genom att lösgöra dem från deras traditionella miljö utan att helt och hållet integrera dem i en ny miljö, bestående av utveckling och välstånd”. I de sprickor som uppstod i det peruanska samhället till följd av dessa inte helt genomtänkta moderniseringsprojekt, fann sedan gerillarörelsen SenderoLuminoso en grogrund för sin väpnade kamp som inleddes i början av1980-talet. En konflikt som i sin tur gjorde ännu större skada på det peruanska samhället med sår som än idag inte har läkt.

Att bygga ett paradis mitt i öknen måste vara frestande. Den bibliska liknelsen känns fortfarande inte fel i beskrivningen av Majes II. För att använda ytterligare en aktuell liknelse så kan syner i öknen dock ofta visa sig vara hägringar.

Missförstå mig inte. Stora satsningar behövs om ett land ska kunna utvecklas, i synnerhet för Peru där 25 procent av befolkningen fortfarande lever i fattigdom. Som historien visar måste det dock göras på ett hållbart och eftertänksamt sätt. Att hänvisa hundra tusentals människor en plats i öknen kanske kan vara en del av den utvecklingen. En annan del måste samtidigt vara att ge folk möjlighet att kunna utveckla sitt eget välstånd där de redan befinner sig.

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer driver ett femårigt utvecklingsprogram i ett område som heter Castilla Media utanför Arequipa. Syftet är just att de mänskliga rättigheterna till försörjning, utbildning och politiskt deltagande ska kunna efterlevas och användas av invånarna för en hållbar utveckling där de redan befinner sig. Således blir utveklingen mer jämnt fördelad i hela landet och riskerna för ett återfall i sociala konflikter mindre.

Text och bild: Martin Karlsson 

25 november 2013

LOVA: TV-serie för social- och kulturell förändring

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 3
 

”Det händer verkligen!” utbrister Olivia, Bolivias landrepresentant, och tittar på mig med stora, entusiastiska ögon. Jag ler och svarar: ”Ja, det verkar bestämt så!” I rummet, vid borden som omger vår föreläsare ifrån Nicaragua, sitter andra lika uppspelta aktivister som vi och begrundar det som håller på att ske.

Under en tre dagar lång workshop, som är den tredje i en serie av tre inom det nya programmet Suma Thakhi II här i Bolivia, har vi tillsammans med konsulten och regissören Fernandez Carcache ifrån Nicaragua, diskuterat innebörden av begreppet ”Entretenimiento Educativo”. På svenska skulle detta begrepp kunna översättas till ungefär ”underhållning i utbildningssyfte”. Vi håller med andra ord på att planera en hel produktion av en TV-serie, bestående av 12 avsnitt, vars innehåll ska bidra till social- och kulturell förändring i landet.

Under dessa tre dagar har vi också varit en större grupp människor än vanligt. Utöver Svalorna Latinamerikas alla samarbetsorganisationer, CISTAC, PRO-DONAT’s, Albor, Red Ada, och CDC som deltar i programmet Suma Thakhi II, har även representanter ifrån olika samarbetsorganisationer till den tyska finansiären, Pan para el mundo, varit med på workshopen. Meningen är att alla dessa organisationer gemensamt, lite beroende på expertis och specifika erarenheter, ska hjälpa produktionsbolaget, Tribu Praiadi, att förverkliga de olika faserna i detta spännande projekt.

Workshop i hur man producerar en TV-serie

Men vad är det exakt som vi vill uppnå med denna produktion? Vilken målgrupp anser vi vara viktig att rikta in oss på? Hur skapar man egentligen något som bidrar till social- och kulturell förändring? Vad menar vi i respektive organisation när vi pratar om förändring och vilken slags förändring vill vi åstadkomma? Dessa och liknande frågor har debatterats ihärdigt under dessa tre dagar. Det nya programmet Suma Thakhi IIs övergripande teman; sexuella (och reproduktiva) rättigheter samt könsrelaterat våld kommer att vara i fokus då manuset skrivs och målgruppen kommer främst att vara unga män i åldrarna 15-28 (även om vi alla är överens om att vi måste arbete utifrån ett helhetsperspektiv).

Fernandez har förklarat för oss att ”Entretenimiento Educativo” är en strategi som används för att sprida idéer och främja förändring på individuell och kollektiv nivå. Det är också ett verktyg för att mobilisera massorna för ett eller flera specifika ämnen och stimulera den allmänna opinionen. Vi har emellertid pratat om att social- och kulturell förändring tar tid, att det är en revolutionär process, att man både måste förändra tanken och handlingen hos människor samt att skapandet av medvetenhet och kritisk analys är viktiga komponenter i detta arbete. Och det finns alltid ett motstånd till förändring. När det handlar om att bryta könsmaktsordningen t ex, handlar det om att vissa grupper av män måste ge ifrån sig både privilegier och makt…

Ja, det är verkligen så; något stort håller på att hända! Vår egen bolivianska TV-serie, med allt vad det innebär, såsom manusförfattande, casting av skådespelare, inspelning och klippning etc., håller sakta men säkert på att ta form! Jag får helt enkelt hålla er uppdaterade!

Text och foto: Lova Gustafson

23 november 2013

SIGRID: Busungar ger hopp

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 5

Det finns vissa personer här som alltid lyckas få mig på bra humör. De är otroligt charmiga, vanligtvis busiga och tio till tjugo år yngre än mig. 

När jag får hänga med barnen och ungdomarna som deltar i Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationers aktiviteter glömmer jag ibland bort att jag faktiskt är här för att utföra en uppgift. Istället för att gå runt med block och penna och ställa frågor blir det lätt att jag bara snackar och leker. Ungarna jag får träffa är glada och spralliga. De yngre kommer ofta nyfikna fram och frågar saker, vill att man ska sitta bredvid dem eller vara i ”deras grupp”. De äldre får man närma sig själv, men när man väl gjort det kan man få lära sig nya handslag eller danssteg och få svara på frågor om Sverige.

Att umgås med de här ungdomarna gör en hoppfull
För mig är det ibland väldigt svårt att förstå vilken miljö många av de här barnen vanligtvis lever i. Häromdagen åkte jag med organisationen Mary Barreda tillbaka till León efter en stor aktivitet i Estelí. Barnen hade varit igång oavbrutet i två dagar och en del hade sovit väldigt lite på natten. Flickan som jag sitter bredvid i bussen sover en stund med huvudet i mitt knä. Senare, när hon har vaknat, frågar hon mig vart jag bor. Jag förklarar att jag är från Sverige men att jag just nu bor i Estelí. ”Och du bor i León eller hur?” undrar jag. Hon nickar. ”Så då ska du hem nu?”. Det blir tyst en kort stund. ”Jag ska till marknaden där min mamma är”. Insikten slår till. Precis som de flesta andra av barnen som deltar i organisationen Mary Barredas aktiviteter jobbar flickans mamma på marknaden vid bussterminalen i León.  Efter två långa dagar och en bussresa ska flickan jag sitter bredvid i bussen inte hem och vila på fredagseftermiddagen. Hon ska till sin mammas grönsaksstånd och med stor sannolikhet hjälpa till att sälja.

En av dagarna under samma aktivitet hamnar jag mitt emot en 16-årig kille vid lunchen. Vi börjar prata och han förklarar sin syn på Nicaragua och Estelí för mig. Han är orolig för hur det ska gå för landet med tanke på det han kan se bland sina jämnåriga. Han pratar om droger och respektlöshet, men även om misstro och oprovocerat våld mot ungdomar från myndigheternas sida. Det är en analyserad bild av det samhälle han lever i. Medan matsalen så sakteliga töms på folk fortsätter vi vårt samtal.

Barnen och ungdomarna jag har träffat i olika aktiviteter har gett mig otroligt mycket positiv energi. Dels på ett personligt plan i form av deras nyfikenhet och ömhet mot mig, men även i ett större perspektiv. Om de här barnen, trots att de kommer från svåra bakgrunder, är så kärleksfulla, så nyfikna och kan formulera så tydliga tankar, då finns det stort hopp inför framtiden.

Text: Sigrid Petersson
Foto: Yana de Keyser

20 november 2013

YLVA: En gringa i kohagen

Ylva Kalin i Peru, inlägg 4

En dag i Machahuay när jag inte har något speciellt program så bjuder PDR:s lokala assistent Glendy Caceres med mig ut på fälten för att se efter djuren. Det är jag, Glendy, Glendys mamma Maria Teresa och Glendys två månader gamla dotter, som Glendy bär på traditionellt vis i ett färggrannt skynke på ryggen.


Vi är ungefär lika gamla Glendy och jag. Vi hade kunnat haft ganska likartade liv. Hon är utbildad sjuksköterska, har bott 12 år i Lima och var på vippen att åka till Italien för att jobba. Innan eurokrisen började fanns ingen hejd på efterfrågan på sjuksköterskor i Italien, och många av Glendys kollegor tog chansen att korsa Atlanten för att söka lyckan i det främmande landet. Ödet hade dock andra planer för Glendy.

Hon träffade sin blivande man på den årliga karnevalen i hembyn Machahuay. Han var jordbrukare och ville fortsätta med det, så hon flyttade med honom hem till byn. Hon berättar att hela hennes familj motsatte sig beslutet. Men själv verkar hon tillfreds med sitt val. När jag frågar om hon vill att hennes barn ska stanna kvar i Castilla Media så svarar hon dock bestämt ”nej”. Hon vill att de ska utbilda sig och sen skaffa ett bra jobb, gärna utomlands.


Åter till kohagen. Medan Glendy tar med djuren ett efter ett till vattenhinken för att ge dem deras dagliga ranson så pratar jag med Maria Teresa som tagit ner barnbarnet från ryggen och sitter och gullar med henne. Hon har redan tolv barnbarn, men det verkar finnas gott om kärlek kvar även för det trettonde.

Maria Teresa frågar mig om jag äger några kor eller får hemma i Sverige. Nej, jag bor i en stad, förklarar jag. På landet då, vad finns det för djur där? Producerar ni mycket mjölk i Sverige? Ger bönderna bara gräs till djuren eller får de annat slags foder? Maria Teresa har många frågor. Jag skruvar på mig och skäms lite. Mitt storstadsliv därhemma kräver inte att jag vet något om varken djurhållning eller jordbruk. Jag går ju bara till ICA och plockar mitt mjölkpaket från kyldisken. Förvisso ekologiskt, men jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om vad det innebär i praktiken.


Maria Teresa berättar om livet i Machahuay. Familjens främsta inkomstkälla kommer från mjölkproduktion. Den dagliga rutinen ser ut så här: först ska korna mjölkas klockan fyra på morgonen. Sedan ska de ges vatten på förmiddagen, och om tid finns, en gång på eftermiddagen också. Ofta tjänar familjen bara 10 soles (motsvarande ungefär 25 kronor) på mjölken och då måste de komplettera med annan verksamhet för att få ihop tillräckligt med pengar. Till exempel brukar de arbeta med att plocka bort stenar från åkrarna på större jordbruk för att traktorer ska kunna köra där. Då kan de få lunch av bonden och dessutom tjäna en slant.

När djuren har fått vatten och Maria Teresa har skördat lite Alfalfa, en ört som används flitigt som djurfoder, så rör vi oss tillbaka till byn. På vägen får jag en kort lektion i peruansk naturmedicin. Alfalfa kan man göra te av, det är väldigt bra för lungorna, berättar Maria Teresa. En annan växt hon visar mig är bra för skelettet.

Det har varit en mycket fin förmiddag i kohagen och jag känner att jag har lärt mig mycket om livet på landet i Peru, och dessutom fått perspektiv på min egen tillvaro.

Text och foto: Ylva Kalin

15 november 2013

HAMPUS: I machokulturens fotspår

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 2

Den världspolitiska ordningen är skapad av män för män, och trots att ett fåtal länder har gjort något större framsteg i kampen för jämställdhet så går utvecklingen generellt extremt sakta. Nicaragua är ett tydligt exempel på ett land som har mycket långt kvar.

Hela det nicaraguanska samhället andas sexism och stämningen är ofta ganska hotfull. I min hemstad Estelí kan jag som man vandra obehindrat och ostört överallt, något som för kvinnliga kollegor och vänner är helt uteslutet. Kvinnor i Nicaragua får dagligen stå ut med salvor av sexuellt laddade glåpord, gester och beröringar som hela tiden tänjer på gränserna. En vän berättade nyligen hur hon och två andra tjejer under en joggingrunda blivit påhoppade av tafsande män som tog dem på brösten och ropade hånfulla kommentarer. Integritetskränkningar av det slaget är tyvärr inte ovanliga.

Begreppen macho och machismo romantiseras ofta som ett kulturellt mönster av manlig självsäkerhet och kvinnotjuseri. I Nicaragua är verklighetens machismo en betydligt mörkare historia. I detta lilla land har i år nära 70 kvinnor mördats, ofta av sina partners eller ex-partners, och den snedvridna könsmaktsordningen är en tydlig motor för flera av Nicaraguas största samhällsproblem. Detta gäller inte minst för problemet med barnsexhandeln, som göds av patriarkala strukturer där kvinnors och ungas rätt till bestämmande över sina egna kroppar inte respekteras.

Barnsexhandel associeras ofta med sexturism – bilden av gamla vita män med unga fattiga tjejer – men problemet är större och mer komplext än så. Barnsexhandeln i Nicaragua sker många gånger i hemmet och mellan nära släktingar. Ett vanligt förekommande exempel är att en utomstående man ger en familj mat eller pengar och i utbyte utnyttjar dottern/sonen sexuellt. Kroppen blir en annan människas handelsvara, och precis som i fall av övergrepp mot kvinnor på gatan så grundas barnsexhandel till stor del i en föreställning om att vuxna män har rätt att tillfredsställa sina behov på bekostnad av kvinnors och ungas integritet och hälsa. I det förebyggande arbetet mot barnsexhandel är genusaspekten därför ett absolut nödvändigt inslag.

Våldtäkter, överfall och sexuell kommersiell exploatering kan inte bortförklaras enbart som isolerade överträdelser av sjuka individer; de är i mångt och mycket naturliga produkter av ett ohållbart samhällsklimat. Enligt mig är det sanning överallt. Arbetet mot barnsexhandel kan aldrig separeras från arbetet för jämställdhet och respekt, och det känns inspirerande att delta i aktiviteter där detta framhävs.

Lek som metod i arbetet mot barnsexhandel och könsdiskriminering - steg för steg i rätt riktning.

Ett effektivt motverkansarbete kräver en enhetlig inriktning och det är tydligt att organisationerna vi arbetar med i Nicaragua tar genusfrågorna på allvar. Jag har under de senaste veckorna deltagit i flertalet workshops om sexualitet och genus riktade till personal och utbildare på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och arbetet signalerar tydliga ambitioner. Med små resurser görs här betydande positiva insatser, men mycket arbete återstår.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

13 november 2013

MARTIN: Drömmen om Machahuay

Martin Karlsson i Peru, inlägg 5

Utsikt från Mirador.
Under vår senaste resa till Castilla Media passade jag och min medpraktikant Ylva på att besöka utsiktsplatsen i byn Machahuay. På torget frågade vi om vägen och en kvinna som stod och lagade mat förklarade att vi skulle fortsätta ner för torget till en grusväg som ledde fram till en kyrkogård. På vägen passerade vi några beteshagar. I en av hagarnahöll en man på att surra benen på en ko. Jag vet inte om det var för att kon skulle mjölkas eller något annat.

Grusvägen togslut vid en port som hade ingraverat Jesus ord ”Jag är uppståndelsen och livet”. Vi fortsatte upp för en backe och såg gravar breda ut sig till vänster i form av stora gjutna cementblock. En och annan av dem var dekorerad med ett foto på den avlidne brevid födelse- och dödsåret. Vid flera gravar stod det även blommor som var satta i kapade PET-flaskor fyllda med vatten.

Utsiktplatsen låg en bit längre upp. Vi gick upp för en trappa till en plattform där vi kunde se höga berg på vardera sida om en smal dal. Längst ner porlade en flod fram med gröna betesmarker och åkrar  runtom. Bakom utsiktstornet låg kykogården. En kvinna gick ensam för att sätta blommor vid en gravarna. Jag såg två orangefärgade fjärilar leka över de otympliga cementblocken. Liv och död så tätt ihopfösta, så olika men ända så naturliga.

Jag och Ylva blev stående länge med blickarna vilande någonstans i bergen eller nere i dalarna. Det var meditativt, sublimt och väldigt rogivande.

På en av pelarna som bar upp tornet hade någon ritat ett hjärta tillsammans med orden ”Crisitan y Judith”. Jag tänkte att invånarana i Machahuay visste att begrava sina döda likväl som att bekänna sin kärlek till varandra och eftervärlden vid den kanske vackraste platsen i byn. Samtidigt var hela scenen lite vemodig. För jag visste att Machahuay inte är en plats där folk stannar.

Den  naiva kärleksförklaringen kan mycket väl ha varit det sista löftet som två ungdomar gav varandra innan andra bekymmer kom emellan. Hur ska jag försörja mig? Var kan jag vidareutbilda mig? Vill jag ha barn? I så fall när? Dessa är universiella frågeställningar som ungdomar världen över har att förhålla sig till. Också de som växer upp i Machahuay. För de allra flesta blir svaret att lämna hembyn efter skolan.

Med en väsentlig del av befolkningen som förnyar, förändrar och utvecklar försvunna lever gamla vanor vidare på gott och ont i Machahuay. Föräldrarnas och farfäldrarnas normer förblir oförändrade och fria från ifrågasättningar. De få  unga män och kvinnor som blir kvar, kanske på grund av en för tidig graviditet eller brist på medel att ta sig vidare, kan inte annat än acceptera detta och inrätta sig maktförhållanden som än mer försvårar deras möjligheter att förändra sina liv.

Som Ylva skrev tidigare blir dessa skillnder slående när familjmedlemmar återvänder för att fira högtiderna i byarna i Castilla Media.

Lyckan och förändringen blir inte heller alla gånger som det var tänkt från början för de som lämnar landsbygden i Peru. Somliga kanske får en universitetsutbildning och ett bra jobb i Arequipa eller Lima. Många från landsbygden hamnar dock i de improviserade bostadsområden som växer fram utanför storstäderena. Möjligheterna att försörja sig finns där, många gånger med bra förtjänst dessutom. Anställningarna är dock ofta osäkra, boendna många gånger utan vatten eller el, tillgången till vård obefintlig och infrastruktur lika så.

Nyligen läste jag ett reportage i lokaltidningen El Búho om ett sådant nytt område i Arequipas utkanter som kallas Cona Norte. Tusentalts människor har flyttat dit trots att det idag exempelvis saknas rinnande vatten och sanitära avloppssystem. Området har ännu inte erkänts som ett riktigt kommunalt distrikt och det finns därför inga planer på att utveckla och rösta området för de många människor som redan befinner sig där.
 
Jorden i Machahuay och Castilla Media bär fortfarande frukt. Korna, fåren, grisarna och marsvinen har fortfarande bete och kan äta sig mätta. Det finns potencial att utveckla området vad gäller turistnäring. I förhållande till det som står att vinna om fler ungdomar skulle stanna i Castilla Media och bestämma sig för att bli det de vill där de redan befinner sig, ter sig Cona Norte som en ganska usel framtidsutsikt.

Att stanna kvar behöver inte bli ett andrahandsval. Svalornas samarbetsorganisationer ASDE, CIED och Yachay Wasi arbetar inom det femåriga utvecklingsprojektet Programma de Desarrollo Rural med att ge framförallt kvinnor och ungdomar kunskap och verktyg till att skapa en hållbar utveckling för sig själva och varandra i Castilla Media. Drömmen om kärleken, att få leva, dö och utvecklas i Machahuay går att förverkliga.

Text och bild: Martin Karlsson

8 november 2013

YLVA: Trägen vinner

Ylva Kalin i Peru, inlägg 3

Det har inte varit helt lätt att lära känna de kvinnor och ungdomar som Svalorna arbetar med här i Peru. Jag har varit ganska besviken över det. Jag vill ju umgås med dem, jag vill att de ska berätta sina livs historier, sina drömmar och sina farhågor för mig. Jag vill att vi ska skratta ihop och ha det trevligt. Och det kanske är fåfängt att säga det, men jag vill att de ska tycka om mig.

Men de flesta som jag har träffat här har varit blyga och lite avståndstagande. De kommer inte fram och hälsar, utan jag måste ta första initiativet. De säger inte så mycket. Svarar på mina frågor, men ofta utan att möta min blick och ibland med munnen halvt täckt av ena handen. Nästa gång jag träffar dem på gatan i byn så hälsar de, lite mindre blygt den här gången, ”buenos días señorita, cómo está?”. Det är ett framsteg, men jag är ändå inte nöjd.

Jag undrar vad deras avstånd beror på. Har jag gjort något som gör att de inte tycker om mig? Eller har de fått nog av gringos som stannar några månader, frågar samma dumma och inställsamma frågor och sedan ger sig av tillbaka till sina hemländer långt borta?

Kyrkan i Machahuay
Häromdagen hände dock något. Det var andra gången jag var i Machahuay, en av byarna i Castilla Media där Svalorna har sitt landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Den dagen hade PDR anordnat ett stort kulturevent där folk från hela Castilla Media deltog för att visa upp sina traditionella danser och hantverk, och även dela sina erfarenheter av PDR. Eventet led mot sitt slut, och vi fick en traditionsenlig cague fäst kring halsen. En cague är ett snöre där det hänger diverse pinaler –den här gången ett äpple, en majskolv, en ost, en läskflaska, lite godis och en rulle toalettpapper. Enligt traditionen i Machahuay ska man ge en cague till en person som ska resa bort, för att den ska ha med sig saker som den kan ha nytta av på resan.

När alla hade fått sin cague spelade orkestern upp till den berömde Mambon från Machahuay, och eventet kulminerade med en vild dans på torget i byn. Alla deltog. Borgmästaren, den överförfriskade mannen som brukar sitta i hörnet av torget, och kvinnan som serverade oss lunch tidigare. Snart blev även jag uppdragen i dansen. Folk log uppmuntrande mot mig när jag försökte hänga med i svängarna. Det var först där, i den vilda mambon, med en ost och en majskolv hängande kring halsen, som jag kände att något släppte. Jag var kanske inte en av dem, men jag hade kommit dem lite närmare.

Glada Castillaner med sina cagues. Borgmästaren till vänster i bilden.

Och mycket riktigt, nästa dag kom flera personer fram till mig och vill prata. De verkar påtagligt nöjda med min insats där på torget kvällen innan. Jag förstod att det krävs tålamod och tid för att bli accepterad här. Men det krävs också att man visar intresse och deltar i de seder och bruk som är så viktiga för Castillanerna. Och det är som de säger, trägen vinner.

Text och foto: Ylva Kalin

5 november 2013

FRIDA: Tankar bakom ratten under en tur i Anderna

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 2

Äntligen, en asfalterad väg! Jag sitter i en jeep på väg tillbaka till Uyuni, en stad belägen cirka 11 timmars bussresa söderut från La Paz. Under de tre senaste dagarna har jag färdats på ett skumpigt och dammigt underlag, långt bort från civilisationen, på en guidad tur genom ett av Bolivias storslagna naturlandskap. I sätet bredvid mig sitter vår chaufför, Alejandro, med en näve kokablad uppstoppat i högra kinden. Till skillnad från mig verkar han, inte alls särskilt trött trots de långa och intensiva dagarna ute på fält. Jag frågar honom om han kommer att vara ledig imorgon. Jag tänker att han, efter att ha arbetat tre dagar i sträck och i princip under dygnets alla timmar, väl måste få tid att umgås med sin familj hemma i Uyuni, eller hur? Han svarar dock att han aldrig är ledig. Istället väntar en ny tur med nya turister redan nästa dag...
"Salar de Uyuni"
Under tre dagar har jag och fem andra turister färdats tillsammans med Alejandro i hans jeep, genom ett obeskrivligt vackert och mäktigt landskap. Äventyret började med en heldag i världens största saltöken, Salar de Uyuni. Området, som är lika stort som Skåne, består av saltet som finns kvar efter en sjö som torkat ut för cirka 40 000 år sedan. De nästkommande två dagarna körde Alejandro oss vidare genom milslånga ökenlandskap och över bergsområden på omkring 4000 meters höjd. Han visade oss gejsrar och lät oss bada i varma källor. I gryning och skymning fick vi se lamadjur som betade på de fält vi passerade. Vi fick möjlighet att stanna till vid laguner som på grund av olika mineraler skiftade i färg, från turkos till rött. En av våra luncher tillbringade vi vid en av dessa och i spegelbilden av de snöklädda bergen i horisonten stod en grupp rosa flamingos samlade. Kort sagt, det var tre dagar av vackra vyer och frisk luft.
"Géiseres Sol de Mañana"
Varje dag arbetar Alejandro i dessa landskap med Anderna ständigt i blickfång, men under vilka förhållanden undrade jag? Alejandro berättar att han under de senaste sexton åren kört den här turen. Han arbetar sju dagar i veckan och 24 timmar om dygnet (eftersom han också sover ute på fält under sina turer). För detta får han bara cirka 1700 kronor i lön varje månad. På denna lön ska han försörja sin fru och sina sex barn. Han kan inte heller riskera att bli av med sitt arbete genom att ställa krav på högre lön eller mer ledighet.



– Vissa månader är det svårt att klara sig ekonomiskt, erkänner Alejandro. Men man vänjer sig att arbeta varje dag, fortsätter han med ett ryck på axlarna samtidigt som jeepen rullar in i Uyuni.

Vi vinkar av Alejandro innan han skyndar sig hem för att hinna umgås en kväll med sin familj. Nästkommande morgon är det återigen dags för honom att ta med en ny grupp turister på den guidade turen. Själv tar jag mitt bagage packat med nya intryck och funderingar och sätter mig på bussen tillbaka till La Paz, trafiken och den förorenade luften. 

Text och foto: Frida Brännlund

3 november 2013

SIGRID: Vad har din syn på sex med saken att göra?

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 4

Som i ett brev till en vän skriv ner det bästa du upplevt i din erotiska erfarenhet samt dina rädslor som du har kring erotik och sexuell njutning. Pang på.

Vi är på en fortbildning i sexualitet tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer och Milagros Romero Meza från Programa Feminista la Corriente har precis gett oss uppgiften. Efter att ha fnissat och suckat en del börjar vi skriva. När vi är klara viks breven ihop och läggs anonymt i en tygpåse. Därefter delar vi upp oss i grupper och får med oss ett papper var för att diskutera. Vad hittar vi för skillnad mellan brev från kvinnor och män, och vad är det för rädslor vi bär på? Vår egen sexualitet blir utgångspunkten för en och en halv dags samtal om kvinnliga och manliga sexuella normer, erotik ur ett historiskt och mansdominerat perspektiv, samt olika sexuella läggningar och deras plats i det nicaraguanska samhället.

En lek som uppvärmning innan samtalen tar fart.
Sexualitet… tja, det kan väl inte vara så krångligt tänker jag. Men det visar sig att det finns mängder med saker som jag inte riktigt har koll på; myter kring kvinnlig sexuell njutning, skillnaden mellan sexuella läggningar och könsidentiteter, och Freuds inflytande över synen på kvinnans sexualitet.

Förutom nya lärdomar får jag med mig många viktiga tankar. Det handlar exempelvis om hur djupt samhällets syn på sexualitet sitter i våra egna kroppar. Att vårt eget beteende kring sex påverkas av normer antingen vi vill det eller inte. Eller att det faktiskt är viktigt att veta vad man själv tycker om för att kunna säga nej när man inte känner sig bekväm längre. Vi pratar också om att inte se olika sexuella läggningar utifrån, utan istället se heterosexualitet som en del av den sexuella mångfalden. Och så säger Milagros Romero Meza något otroligt viktigt: ”Om heterosexualitet varit naturligt skulle det inte krävas ett så stort arbete, i form av propaganda mot andra sexuella läggningar, för att upprätthålla den.” Hon jämför sexualitet med gränser: ”Hit får du ta dig, men inte längre” och för överträdelsen måste du betala. Kostnaden är olika beroende på var i världen du bor. I en del kulturer går du över gränsen med livet som insats. 

Så vad är slutsatsen? Vi lever i ett samhälle där vi ständigt blir utsatta för homofobiska budskap och normer kring kvinnans sexualitet. Därför är det otroligt viktigt att vi ifrågasätter oss själva för att de unga tjejer och killar som växer upp idag ska kunna göra det. Förändringen av systemet går långsamt, men att erkänna våra egna fördomar är ett första steg.


Text: Sigrid Petersson
Foto: Carmen Flores Estevez

29 oktober 2013

MARTIN: Magisk realism eller vidskepelse?

Martin Karlsson i Peru, inlägg 4

”Jag tror att jag såg ett spöke igår”

Aldrig har jag hört en vuxen människa inleda ett möte med de orden hemma. Ändå blir min reaktion inte mer än att jag himlar med ögonen. I Peru hör det nämligen inte till ovanligheterna. Efter bara en månad har jag hört talas om allt från personer med övernaturliga krafter till så kallade kharisiris – fettsugare.

Jag läser om kharisiris och andra väsen i en artikel i den ariqupeñska reportagetidningen Plumadganso. Där intervjuas en person som kallas för Jaime och som utger sig för att ha överlevt ett anfall av  en fettsugare.

Det var en sen natt på väg hem som Jaime plötsligt såg en hund som stod och stirrade på honom. Dagen efter vaknade han med en fruktansvärd feber och en vecka senare vägde han inte mer än 44 kilo. Enligt sägen hade Jaime med största sannolikhet dött den första veckan om det inte vore för en schaman som kunde hjälpa honom.

- Schamanen sa till mig: se till och köp människofett, det är botemedlet mot kharisiris. Jag frågade honom var jag kunde köpa det och han sa till mig att läkaren på sjukhuset sålde det, men att han kunde ordna det åt mig istället, sa Jaime.

Berättelsen om kharisiris tillhör några av de mer spetsade jag har hört vad gäller det övernaturliga i Peru. I andra fall gäller det enklare omständigheter som ett speciellt bettende eller avvikande karraktärsdrag hos vanliga personer. Dessa egenskaper förklaras ibland som att personen i fråga står i kontakt med andra världar eller besitter mystiska krafter.

Vansinne eller rätten att uttrycka sig?

För den rationellt lagda svensken, uppfostrad med terapi och antidepresiva läkemedel, kan detta knappast kallas för något annat än vidskepelse. Något som vi stängde dörren till vid förra sekelskiftet. Den tyska sociologen Max Weber beskrev det som att världen blev avförtrollad  i takt med att  vetenskapen fick större tolkningsföreträde än religionen.

Mer än hundra år senare står vi istället där och diagnostiserar som aldrig förr. Socialstyrelsen lägger för varje år till nya patologiska tillstånd i sin databas och utrymmet för det normala krymps i en rasande takt. Missförstå mig inte: allmän sjukvård och möjligheten att få hjälp när du behöver är nödvändigt. Vi står dock inför ett problem om människor inte tillåts att få plats; om vi börjar medicinera i stället för att kräva för vår rätt att vara annorlunda.

Istället för vidskepelse kanske vi kan börja tala om magisk realism – den litterära genren som gjorde Latinamerika känt i början av 1970-talet. Författare som Isabelle Allende, Gabriel García Márquez och Julio Cortázar blandade historia med  övernaturliga inslag i sina berättelser på ett sätt som sällan gjorts tidigare. Samtidigt som de följde ett verklighetstroget spår höll de dörren öppen för det spontana, oväntade och magiska. Därmed behövde inget exkluderas.

Text och foto: Martin Karlsson  

24 oktober 2013

MARTIN: Andinsk barrock då och nu

Martin Karlsson i Peru, inlägg 3

När jag på lediga dagar promenerar i Arequipa är det svårt att inte fastna framför fasaderna till några  av de äldre byggnader som står kvar från kolonialtiden. Fantasifulla  dekorationer föreställande blommor,  pumor och människoansikten blandas med änglalikafigurer och årtal från 1600-talet och framåt. Det påminner verkligen inte om någonting annat jag har sett tidigare.

Pelargång i kloster

Arequipa är känt för sin arkitektur från kolonialtiden, den uppmärksammans ofta i guideböcker och har gett staden smeknamnet  La Ciudad Blanca – Den vita staden. Smeknamnet är en hänvisning till den typ av sten som användes för att konstruera många av de byggnader som står kvar från 1600- och 1700-talet. Den är en vulkansten som är lätt att bearbeta.

I förhållande till andra städer från kolonialtiden, som Cuszco och Lima, är dekorationerna på husfasderna i Arequipa unika eftersom de innehåller en distinkt blanding av influenser från 1600-talets Spanien och de andinska folkens kulturer. Stilen brukar kallas for andinsk barrock eller mestiz-stil.  Barrocken var en stilform som var populär i Europa vid tiden för kolonialiseringen och fick i Sydamerika ett särskilt uttryck tackvare de lokala hantverkstraditionerna.

Drake vid kyrkoport.

Ur ett bredare historiskt perspektiv utgör dessa utsmyckningar ett undantag från den rådande ordningen under kolonialväldet. På sätt och vis även från dagens peruanska samhälle. Då mötet mellan spanjorerna och sydamerikas civilisationer främst kom att präglas av våld, förtryck och exploatering kunde betydligt mer konstruktiva resultat åstadkommas inom konsten. Två från början olika uttrycksformer kunde blandas för att skapa något nytt som har överlevt genom generationerna.

Kanske ser det inte riktigt lika illa ut i Peru idag som för femhundra år sedan. Fattigdomen minskar trots allt. Men då konsten på husfasderna i Arequipa står vem som helst fri att betrakta och inspireras av, håller sig den nya medelklassenännu gömd bakom höga murar och låsta grindar med beväpnade vakter. Vill du få en glimt av den riskerar du att skära dig på taggtråd eller bli skjuten. Skillnaderna fortsätter att alltså vara de mest utmärkande dragen i Arequipas statsbild.

Text och foto: Martin Karlsson

23 oktober 2013

SIGRID: En ofrånkomlig motspelare

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 3

Den lägger sig i samtal och påverkar värderingar. Den smyger sig in i politiska diskussioner och tar över beslut. Den har en självklar plats på tidningarnas förstasidor. Enligt en del är den en av "machismons" största anhängare. För andra har den räddat liv. Det handlar om religionen.

Det kan kännas överväldigande att se vilka starka krafter som ligger bakom religionen i Nicaragua. Landets vänsterregering jobbar för ett ”kristet, socialistiskt och solidariskt” Nicaragua. I den ordningen. Det är ingen nyhet att kyrkans påtryckningar ligger bakom många politiska beslut. Det mest internationellt kända är totalförbudet mot abort 2006 och det senaste är reformen av lagen mot kvinnovåld som gick igenom förra månaden. När jag för någon dag sedan köpte en av landets största papperstidningar förvånades jag som sekulariserad svensk över att religionen tog så stor plats på de tryckta sidorna. I en artikel kunde jag läsa om en kvinna som blivit fri från bröstcancer och upprepade gånger tackade Gud. I flertalet andra kunde jag ta del av intervjuer med religiösa ledare som uttalade sig om olika samhällsproblem.

Gränserna mellan religion och andra områden såsom politik, sociologi och hälsa är flytande.
Några kollegor från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer kommenterade att den katolska kyrkan nu också engagerar sig mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga. De pratade om att det gäller att ha ögonen öppna för att se vad det är för typ av värderingar de lär ut. ”Jaha, jag visste inte att de jobbade med sådana ämnen” sade jag. ”Jo, de jobbar från båda hållen så att säga” svarade en av dem skrockande, syftande på de många pedofilanklagelser som uppkommit inom den katolska kyrkan. Men trots tonen, är inget här svart eller vitt. Även om många av de anställda inom olika organisationer med genusfokus ser kyrkan som institution som ett hinder i arbetet för barns och kvinnors rättigheter, så är i princip alla själva troende och går dit i vart fall någon gång i veckan. 

Inte långt ifrån där vi bor ligger det en möteslokal för den evangeliska kyrkan. Det är den inriktning som ökar mest i Nicaragua nu. När man kikar in genom den öppna dörren till lokalen kan man inte bli annat än sugen på att gå in. Framme på scenen spelas det ofta livemusik, medan publiken glatt sjunger och klappar med. Om mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag varit med om jobbiga saker, stått utan vänner och familj, eller bara saknat en vettig fritidssysselsättning hade det varit ännu mer lockande att ta steget in i den gemytliga stämningen.

Som besökare i det här landet kan man bli oerhört frustrerad över religionens inflytande. Det kan vara alltifrån att det känns konstigt att lyssna till religiös musik i taxin, eller tröttsamt att höra en man predika i en timme på bussresan (”Jag ber för att alla singelkvinnor ska välja män från Gud och inte från djävulen”) till att man blir gråtfärdig av att förstå att åratal av arbete inom civilsamhällesorganisationer kan kastas bort i ett ryck om kyrkan sätter sig emot.

Men det allra värsta man kan göra i det här läget är att förakta de som tror. Vill man arbeta med rättigheter går det i Nicaragua i dag inte att tänka bort religionen. Den finns där. I allra högsta grad. Det gäller istället att stå upp för värderingar om allas lika värde. Att försöka förstå utan att ge vika. Att visa på mångfald och olika sätt att leva. Att lyssna utan att döma, men samtidigt ge människor alternativ och mod att ifrågasätta. 

Text och foto: Sigrid Petersson


Det finns inga exakta uppgifter över den nicaraguanska befolkningens trostillhörighet, men enligt ungefärliga siffror är lite mer än hälften av nicaraguanerna katoliker, medan cirka 35 procent är evangelister.

YLVA: Att återvända

Ylva Kalin i Peru, inlägg 2

Det är andra gången jag och Martin åker upp till Viraco, en av byarna där Svalorna LA har sin verksamhet i Peru.

Redan innan bussen har lämnat Arequipa märks att något är på gång. Det stojas och skrattas till höger och vänster, och alla verkar känna alla. Om några dagar ska Viracos skyddshelgon Santa Ursula firas med en veckolång fest. Folk kommer från när och fjärran för att delta i de årliga festligheterna. De flesta är uppvuxna i Viraco, men har sedan länge lämnat byn för att söka lyckan någon annanstans, ofta för att studera. Här finns bara grundskola, och få alternativ till försörjning om man inte vill ägna sig åt jordbruk eller boskapsskötsel.

Santa Ursula, Viracos skyddshelgon

Bussen letar sig upp längs Andernas sluttningar. Vi reser på serpentinvägar som får mig att tappa andan. Kurvorna är smala och det räcker att chauffören förlorar uppmärksamheten på vägen för några sekunder för att vi ska störta ner i dalen mot en säker död. Men nu gäller det att inte tänka på det. Det finns mycket som kan distrahera en nervös resenär. På bussens små TV-apparater visas actionfilm efter actionfilm. Tröttnar man på dem kan man titta ut genom fönstret. Vi passerar otaliga fält med grödor. Jag lyckas identifiera potatis, majs, quinoa, bananer och ris. Gröna dalar med floder och betande kreatur ramas in av höga, karga berg. Det är oerhört vackert.

Angenäm utsikt från bussfönstret

När bussen får tekniska problem och vi blir stående på en becksvart väg småpratar vi med våra medpassagerare för att få tiden att gå. De berättar att de har rest från Arequipa, Lima, och till och med från Costa Rica för att återse sin hemby och träffa familjemedlemmar och gamla vänner som spritts för vinden under åren. De pratar om all mat de ska laga, utbyter recept och skojar med varandra. Damen bredvid mig har en kartong med små lufthål i. Ibland slinker desperata pip ur kartongen. Då skakar hon den bestämt, och pipen tystnar.

–Marsvin, säger hon menande och nickar mot kartongen. Sju stycken har jag med mig.

Marsvin är en delikatess i Peru och hon berättar att hon ska laga en riktigt god soppa på dem.

Det är tydligt att de hemvändande byborna har gjort en klassresa. Det märks på deras sätt att prata och klä sig att de materiellt och utbildningsmässigt skiljer sig från de som stannat kvar. Ändå låter de vemodiga och får något sorgset i blicken när de pratar om byn de lämnade. De berättar om svunna tider, för sådär trettio, fyrtio år sedan. Då var byn var mer levande än den är nu. Det var innan radio, TV och internet kom hit. En man berättar att innan man byggde vägen som vi slingrar oss upp för tog det 8 dagar att rida till Arequipa, eller en månad att gå till fots.

Tre timmar efter avsatt tid anländer vi slutligen till Viraco. Vi tar avsked av våra nya vänner med flera inbjudningar till att dela mat och dryck med dem under de närmaste dagarna.

Hur festen var? Det får ni läsa i ett annat blogginlägg!

Text och foto: Ylva Kalin

18 oktober 2013

LOVA: Ett första spadtag för programmet Suma Thakhi II

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 2

Vi kämpar oss uppför backarna i kvarteret Sopocachi. Vi letar efter en lokal, i första hand avsedd för HBTQ-personer, som på dagtid är ett kafé men som på kvällarna förvandlas till en livlig nattklubb. Det är inte konstigt att vi till en början inte hittar rätt, då en plåtdörr utan skyltning är det enda som möter oss när vi väl är framme. Martín, som arbetar för en av Svalorna Latin­amerikas samarbets­organisationer CDC (Capacitatión y Derechos Ciudadanos), vinkar oss glatt tillrätta. Han berättar för oss att ”La Alcaldía” (motsvarande Stadshuset) flera gånger har försökt att stänga ner stället, trots att man har de papper som krävs för att hålla det öppet och trots att de inte har hänt någonting som bryter mot lagen. Motsägelsefullt nog sågs representanter från ”La Alcaldía” i det senaste Pridetåget, i juni 2013, i La Paz. Dessutom står det i Bolivias Konstitution, (Artículo 14, en la Constitucíon Política del Estado), att staten förbjuder och sanktionerar all form av diskriminering som baseras på skäl som kön, hudfärg, sexuell läggning och könsidentitet etc. Det finns också en mer specifik lag, Ley 045, som bland annat förbjuder diskriminering mot HBTQ-personer. Lagar finns det alltså, men de efterföljs inte av det egna stadshuset. Vi går in. Glad dansmusik välkomnar oss i lokalen och en liten scen och en bar framför rödmålade väggar uppenbarar sig.
 
Vi befinner oss på den första workshopen inom Svalorna Latinamerikas nya program i Bolivia, Suma Thakhi II, som tjuvstartar redan nu i höst (vår i Bolivia). Dagens tema är ”Conociendo la realidad legal y social de la población LGBT” (”Att lära känna den legala och sociala verkligheten för HBTQ-personer”). Martín från CDC är dagens första talare och även ansvarig arrangör för eventet. Han menar att idén med Suma Thakhi II delvis är att arbeta med implemen­terandet av de mänskliga rättigheterna för HBTQ-personer. Det innebär att programmet ska hjälpa till att stödja en uppbyggnad av en kulturell struktur i Bolivia, som inte verkar diskriminerande mot denna målgrupp. Även representanter från Suma Thakhi IIs övriga samarbetsorganisationer PRO-DONAT´s, CISTAC, Albor och Red Ada är på plats. Det nya programmets övergripande teman är sexuella (och reproduktiva rättigheter) samt könsrelaterat våld. Ett rättighetsbaserat perspektiv kommer att vara i fokus, med stark betoning på påverkans­arbete för att få till en strukturell förändring kring de teman som behandlas.

El Alto, staden där större delen av Suma Thakhi IIs målgrupp bor

Under en av dagens föreläsningar blir vi tilldelade en broschyr, i vilken det står med tydliga bokstäver: ”Yo soy Raiza, pero para mi país me llamo Victor” (”Jag är Raiza, men för mitt land heter jag Victor”). Det är en allvarlig kvinna som står framför oss, rakryggad med ett viktigt budskap: ”Min identitet är min rättighet!” Hon berättar för oss att en människas könsidentitet inte nödvändigtvis behöver korrespondera med dennes biologiska kön. Raizas starka berättelse handlar om hur hon, i och med sitt könsbyte, har utsatts för en rad olika repressalier och fördomar i det bolivianska samhället, i hennes egen familj och på arbets­marknaden. Det är inte tillåtet att byta juridisk identitet i Bolivia idag. Det finns alltså ingen lag som rättfärdigar Raizas handling. Det faktum att hon inte har fått byta juridisk identitet gör det svårt för henne att till exempel öppna ett bankkonto, köpa ett hus eller resa. Raiza berättar vidare för oss hur lätt det är att hamna i prostitution då man har gjort ett könsbyte, just på grund av att det är svårt att få ett annat arbete. Detta i sin tur resulterar ofta i ett påföljande drog- och alkoholmissbruk, samt i det våld och utnyttjande som följer då man tvingas att sälja sin kropp. ”Man känner sig ständigt ifrågasatt”, berättar Raiza. ”Man lämnas med en känsla av utanförskap, tomhet och ensamhet”.

Ytterligare en föreläsning hålls av Gabriel och Keny. De har, med hjälp av CDC, lyckats att få ett skriftligt bevis på att de är gifta och är därför ett av de första homosexuella paren i Bolivia som har fått ingå äktenskap. ”Min kärlek till Keny har inte förändrats”, säger Gabriel, ”men de juridiska förhållandena har förändrats”. ”Jag vill veta att mina ägodelar tillskrivs Keny, om det händer mig något”, berättar han. ”Dessutom kan andra homosexuella par i landet följa vårt exempel”. Det skriftliga beviset på Gabriels och Kenys giftermål är något som liknar ett giftermåls­kontrakt, d v s en tolkning av lagen har gjorts av CDC för att komma runt att det egentligen är förbjudet i Bolivia för ett homosexuellt par att ingå äktenskap.

Martín från CDC avslutar dagen med ett förtydligande kring att det är viktigt att arbeta med implemen­teringen av de redan existerande lagarna i Bolivia. Lagar som faktiskt redan finns till skydd för HBTQ-personer i landet. Det innebär att man till exempel måste arbeta med de olika normer, stereotyper, föreställningar, fördomar och sociala konstruktioner som finns kring kön. Martín förklarar vidare att det fortsatta arbetet avseende sexuella rättigheter och könsrelaterat våld främst måste fokusera på rätten att få byta identitet, samt på rätten att få ingå äktenskap och bilda familj som homosexuellt par i Bolivia. Vi lämnar lokalen med en känsla av att mycket återstår att göra, men att vi i och med Svalorna Latinamerikas nya program Suma Thakhi II förhoppningsvis kommer att komma en bra bit på väg!

Text och foto: Lova Gustafson

Svalor mitt på Malmöfestivalen


Nu när höstmörkret börjat lägga sig kan det vara skönt att tänka tillbaka på den fina sommaren. I mitten av augusti fanns Svalorna LA:s lokalgrupp i Skåne på plats på den årliga Malmöfestivalen som drar människor från hela Skåne till staden. För många är det framför allt en vecka full med musik, dans, bra mat och nöje. Men det handlar också om att skapa ett levande Malmö och möta medmänniskor.

Därför stod vi från Skånes lokalgrupp tillsammans med andra organisationer från Frivilligcentrum på festivalen.  En hel lördag träffade vi människor, pratade om vårt engagemang och hur det påverkar, dels globalt, men också lokalt, så att Malmö blir en engagerad stad där alla kan trivas.

Även om vår verksamhet framförallt är utåtriktat, mot målgrupperna i Latinamerika, så vill vi också göra Malmö rikare genom event som film- och diskussionskvällar, föreläsningar och andra utåtriktade aktiviteter.

För alla vi som är med i Skånes lokalgrupp betyder det att träffa människor som delar intresset för Latinamerika och som är lika drivna att förändra orättvisa förhållanden globalt.

Malmöfestivalen gav oss möjlighet att dela allt det med Malmöbor och andra förbipasserande och diskutera med dem över en kaffe om deras åsikter. Det fanns många som var intresserade av Svalorna LA, några som ville gå med i lokalgruppen och andra som stödde Svalorna LA med en slant för en kaffe eller genom att köpa fina alpackakläder från före detta samarbetsorganisationer i Bolivia.

Över våra huvuden kretsade en majestätisk sval-piñata. Rondören var snarare en pingvins, men i övrigt var det en klockren svala som vakade över våra huvuden i tältet. VI hade dagarna före festivalen gjort den tillsammans i gruppen – en symbol för engagemang och samarbete.

Text: Mareike Fehling och Björn Reisnert

Bild: Svalorna Latinamerikas lokalgrupp i Skåne

15 oktober 2013

HAMPUS: Lås in dina döttrar?

Hampus Andersson i Nicaragua,  inlägg 1 

Hur förebygger man barnsexhandel och sexuella trakasserier riktade mot minderåriga? Vari ligger egentligen grundproblemet? Efter en kort introduktion där barnsexhandel i Nicaragua har kartlagts har flera av deltagarna i dagens aktivitet lösningarna klara för sig:
”Unga tjejer måste lyda sina föräldrar bättre”  
”Flickor bör inte vara ute så sent”  
”De måste klä sig mer anständigt!”
Jag deltar i en workshop för föräldrar, anordnad av en samarbetsorganisation till Svalorna Latinamerika, och min feministiska ådra börjar ana onåd till följd av utvecklingen på gruppsamtalet. Är det den här typen av inställning vi vill främja när vi informerar om barn och ungas utsatthet? Kvinnor och tjejer är redan missgynnade i den nicaraguanska makthierarkin. Är lösningen verkligen att begränsa deras självbestämmande än mer?

Aktivitetsledaren låter diskussionen flyta fritt ett tag till innan han ingriper. Han trycker återigen på frågeställningen om vad som är grundproblemet till våld och sexuell exploatering, och sakta men säkert börjar diskussioner om genus och könsroller få fäste i samtalet. Det pratas om barn som subjekt med egna viljor och rättigheter, men alla är inte överens.
”Hur många gånger har vi inte hört historien om olydiga barn som blir brottslingar eller prostituerade? Hur många barn hade inte gått förlorade om man inte hade använt lite stryk och utegångsförbud för att sätta gränser?”
Kvinnan utstrålar en förvirrad hopplöshet, men efter vidare diskussion med aktivitetsledaren och övriga i gruppen anar jag en ändrad ståndpunkt. Många nickar medhållande till påstånden om att våld föder våld och att begränsad personlig frihet hämmar den egna utvecklingen. Flera deltagare delar med sig av egna historier och stämningen är nu betydligt lugnare och mera samstämmig.

När aktivitetsledaren sedan frågar deltagarna om ett barns rätt till sin egen kropp förändras av vilka kläder hen har på sig, eller vilken tid på dygnet det är, är alla rungande överens om att så inte är fallet. Aktiviteten avslutas med ett mellanmål och en pratstund. Det känns som att deltagarna kommer att ta flera av dagens diskussioner med sig hem till familj och vänner.

Några av de många deltagarna i dagens föräldrasamtal
Min första månad som programpraktikant för Svalorna Latinamerikas arbete i Nicaragua har varit givande och mycket intressant. Att delta i aktiviteter hos samarbetsorganisationerna har belyst komplexiteten i att medvetandegöra befolkningen om det utbredda problemet kring barnsexhandel. Att informera och påverka samtidigt som man arbetar för att reaktionen inte blir kontraproduktiv och vidare begränsar grupper som redan är missgynnade är en viktig utmaning.

Jag känner mig väldigt inspirerad och jag ser fram emot att vara med och delta i utvecklingen framöver.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

11 oktober 2013

FRIDA: Förändringar på hög höjd

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 1

Varje morgon tar jag tillsammans med Lova, min praktikantkollega, uppförsbacken till Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Att promenera uppförs längs slingriga gator och trappor på 3640 meters höjd innebär att det är med hög puls som vi till slut står vid grinden till kontoret och kippar efter andan.

Utsikten på väg till Svalorna Latinamerikas kontor



Det har gått tre veckor sedan jag som ny Svala landande här i Bolivia, i ett land och på en kontinent jag aldrig tidigare befunnit mig. Knappt hann jag landa innan jag tillsammans med ett hundratal barn deltog i en manifestation mot våld i samhället, för att sedan dagen efter stå som åskådare till en demonstration för avkriminalisering av abort. Manifestationer och demonstrationer hör till vardagen här och jag får också känslan av att Bolivia är ett land under förändring.

Det ska bli spännande att få följa den förändring som även Svalorna LA genomgår här i höst. Det nuvarande programmet, Suma Thakhi I, avslutas i december och ersätts då med Suma Thakhi II, där fem nya organisationer tillsammans ska arbeta med temat ”SRHR” (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) och ”genusrelaterat våld”. Dock kommer det nya programmet redan nu i oktober att tjuvstarta genom att samla organisationerna till workshops i bland annat HBT och maskulinitet. Ett program är på väg att avlutas och ett nytt på väg att startas upp.

Den där uppförsbacken till kontoret må vara jobbig, men det är det värt, för jag vet att varje gång jag väl tagit mig upp så kommer jag att mötas av ännu en intressant och utmanande dag på praktiken! 

Text och Foto: Frida Brännlund

9 oktober 2013

MARTIN: Att känna sin historia

Martin Karlsson i Peru, inlägg 2

Kyrkan vid Torget i Viraco.
Dammet yr upp bakom oss när vi kör fram mellan bergen på en skumpig grusväg. Föraren manövrerar bilen vant förbi hårnålskurva efter hårnålskurva med hatten nerdragen så långt att man bara kan se munnen. Himlen är klarblå och i radion spelas andinsk folkpop. Jag vevar ner bilrutan och kikar ut med kameralinsen. I baksätet sitter Irma, Ylva, Katy och Hugo ihop klämda. Efter några skakiga plåtningar vänder jag mig om och skriker ¡Me gusta!

Vi är på väg till Viraco. En by belägen 3 220 meter över havet i området Castilla Media cirka sju timmar utanför Arequipa.Vyerna är spektakulära med karga berg och en flod som strömmar fram långt ner i en dalsänka och sprider grönska omkring sig. Det lever omkring 2 000 personer i Viraco. De flesta försörjer sig med jordbruk och boskapsskötsel.

Väl framme stannar vi till utanför möteslokalen till Programa de Desarrollo Rural (PDR). PDR är ett femårigt utvecklingsprogram som drivs av Svalornas samarbetsorganisationer med syftet att främja möjligheterna för försörjning, utbildning och politiskt deltagande i hela Castilla Media.

Det dröjer inte länge innan jag börjar fatta tycke för Viraco. Bergen tillsammans med den stora glaciären Coropuna i bakgrunden ger byn en sublim inramning. Några bilar syns knappt till ochmänniskorna lever av vad jorden har att ge och … ja, jag vet… jag romantiserar.

En by med behov
Sett endast genom kameralinsen skulle Viraco kunna vara ytterligare en pittoresk bergsby från ett resereportage i dagstidningarnas söndagsbilagor. Min bild blev dock mer nyanserad när jag satt med vid ett möte som var sammankallat av Viracosborgmästare. Borgmästaren hade bjudit in representanter från polis- och vårdmyndigheterna och från PDR för attinvånarna i Viraco med omnejd skulle få en chans att vädra sina åsikter.

En äldre man boende i utkanterna av byn hade kommit för att berätta att han upplevde sig vara bortglömd av både polis, läkare och civilsamhällets organisationer där han bodde. En kvinna förklarade att flera brott, i synnerhet hustrumisshandel, begicks oanmälda pågrund av polisens frånvaro. Myndighetsrepresentanterna lyssnade och svarade att resurserna tyvärr är begränsade. Ibland finns det inte ens tillräckligt för bensin till ambulansen.

Några av deltagarna på mötet.

Levnadsvillkoren för människor på Perus landsbyggd är överlag starkt begränasde i jämförelse med resten av landet. Denna propblematik uppmärksammades inte minst i en ny FN-rapport som underströk att undernäring och bristen på behandling av HIV och AIDS är särskilt påtaglig just på landsbygden.

En plats i historien
På mötet diskuterades också ett förslag om att inrätta en årsdag till minne av Viracos grundade. I historiska dokument hävdas det att bosättningar har funnits i området ända sedan 1540. Någon av deltagarna sa att det minsann fanns ruiner utanför byn som kunde påvisa att folk hade bott där redan innan Inca-imperiet. Det var intressant att lyssna till resonemangen om valet av dag och årtal.

Framför mig satt en samling människor som försökte fastställa sin historia. Att göra den känd för omvärlden och få berätta att det här är vi, vi kommer härifrån och har levt här i flera generationer. Att känna sin historia, tänkte jag, handlar om så mycket mer än kuriosa. Det handlar om att bli medveten om sig själv och få ett erkännande av sin omgivning.

Solen var på väg ned när mötet var över. På himmelen fanns stråk av rosa. Det var vackert och jag kände mig hoppfull.

Text och Foto: Martin Karlsson