Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

27 november 2012

LOVISA: Ekoturism och bussport


Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 4

Under veckan som gått har jag slagit mitt rekord i bussåkning – hela 16 timmar har jag tillbringat i den skumpiga cirkus som de gamla amerikanska skolbussarna i Nicaragua är. Bussport, som min besökande kompis kallade det. På 16 timmar kommer man långt i det här lilla landet, och temat för resorna kan kallas ekoturism. Första destinationen var ett så kallat Earthship i södra kuststaden San Juan del Sur, vilket är ett ekologiskt hus byggt på ett speciellt vis. Det visade sig vara ett gott exempel på hur internationell investering kan tas till vara och utnyttjas till fördel för lokalbefolkningen.  

Idén till Eartships föddes i New Mexico i USA, och teamet där håller nu på att utveckla sina arkitekturer världen över. Husbygget går ut på att konstruera funktionella och enkla hus med material från den naturliga omgivningen och återvunna resurser, som bildäck och glasflaskor. Med hjälp av särskilda tekniker bygger man väggar anpassade till klimatet, och integrerar system för förnyelsebar energi och vattenupptagning, som ger ett miljömässigt hållbart hus utan el- och vattenräkningar. Perfekt för miljöer med svag ekonomi och stora naturresurser. Exemplaret i San Juan del Sur var också ett fantastiskt vackert hus! Med mjuka, fantasifulla former och stora luftiga rum. Huset stod för tillfället tomt, men projektet grundade sig på den goda idén att utbilda lokalbefolkningen inom teknikerna. Bygget genomfördes alltså med lokala bybor som sedan kunnat använda kunskaperna i sina egna husbyggen.

Ett par bussresor senare blev nästa ekoupplevelse naturreservatet Miraflores, norr om Esteli. Där är lokala gårdar involverade i turismen och hyr ut rum och lagar mat åt de turister som vill lära sig om jordbruk och kaffeplantage och vandra i bergens majsfält och skogar. Och det var så vackert! De mogna kaffebönorna sken röda och mandarinträden släppte sina frukter just utanför dörren. De flesta sängar stod dock tomma, och våra värdar tog inte emot så många turister som de velat. Synd! För detta Nicaragua är verkligen värt att uppleva: de jordnära sympatiska människorna som lever och brukar själva kärnan i det växtrika landet. Och istället för att bo på hostels ägda av välbärgade européer eller amerikaner är det definitivt värt att stötta nicaraguanerna själva, som har så mycket att bjuda på.

Text och foto: Lovisa Dragstedt
infonicaragua@svalorna.se

16 november 2012

AINO: På besök i La Paz


Aino Ravandoni i Peru,  inlägg 3

Skillnaden mellan Peru och Bolivia känns av direkt när jag kliver över på bolivianskt mark i närheten av Copacabana. När jag efter ungefär 15 timmars färd från Arequipa åker ned från El Alto ligger La Paz och glimmar som i en gryta och jag tappar andan för att det är så vackert. Jag har rest till La Paz för att besöka mina kollegor på Svalorna Latinamerikas kontor och utbyta lite tankar och erfarenheter. Till skillnad från Arequipa är La Paz huvudstad och ändå tycker jag mig se fler traditionellt klädda kvinnor här. De bär kjolar som kallas polleras och på huvudet sitter en plommonstops liknande hatt. Dessutom hör jag flera stycken som pratar aymara och quechua vilket jag inte hört i Arequipa. Är det något jag bara får för mig eller är bolivianerna mer stolta över sitt andinska ursprung?

Visst har vänner berättat att det förekommer mycket rasism i Bolivia. Går du klädd i traditionella kläder släpps du t.ex inte in på vissa ställen. Samtidigt återfinns de andinska i kyrkan, för högtider och i riter som alla utför. Exempelvis veckan innan karnevalen i februari när allt välsignas. På banker, skolor och företag skvätts det alkohol i hörnen av alla rum och det tänds rökelser. Bolivianerna köper miniatyrer av visum, barn, bilar, hus och partners som ges bort till vänner som önskar sig just dessa saker.


La Paz för mig är ett underbart kaos. Backar upp och ned, gamla hus, höghus, micros (minibussar), gamla skolbussar från USA, kvinnor i traditionella kläder, ungdomar från olika subkulturer och det andinska. I El Alto bor de mest utsatta, längre ned i La Paz har vi medelklass och i Zona Sur bor överklassen där ett mildare klimat råder. Höjdskillnaden mellan El Alto och Zona Sur är tusen meter säger någon till mig.


Lima och Arequipa känns inte lika traditionellt i mitt tycke. Är det så att peruanerna försöker radera sitt andinska ursprung? På reklam och i tv-program syns personer som ser ut att vara av europeisk härkomst. Peruanerna verkar skämmas för sina andinska rötter samtidigt som de är stolta över inkaindinanerna, deras förfäder och arkeologiska efterlämningar. Det verkar finnas dubbla känslor även för det spanska ursprunget. Här finns en skam för att kolonisatörerna var svinuppfödare från Spanien blandat med någon slags stolthet för att man härstammar från européerna. Underligt! Det finns ett problem med självkänslan som jag tror lägger krokben för massor av saker, inte minst utveckling. När kommer peruanerna förlika sig med sitt dubbla ursprung och lägga självförakt och myter åt sidan?

Aino Ravandoni
programassperu@svalorna.se

13 november 2012

MACARENA: Dansglädje i många former



Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 7

I Bolivia spelar dansen en central roll, alltid. En fest utan dans är inte en fest utan bara en kompisträff. Möjligheterna för dans är många, vare sig du vill ut och skaka rumpa eller ägna dig åt traditionell folkdans. Har du ögonen öppna så hittar du även kurser i salsa, magdans och mycket mer.
Att bolivianer är ett glatt folk har jag tydligt poängterat i tidigare blogginlägg, men har jag nämnt att det under året firas 800 helgon? Vart och ett firas med sin egna fest och en ”entrada”, ungefär som en liten karneval där det kan vara allt från trettio till hundratals dansare. Den största är självklart Oruro-karnevalen som hålls i februari varje år. 
Afrobolivianska barn dansar saya på Internationella Flickdagen
Men dansen är inte bara ett uttryck  för glädje, den berättar och bevarar en historia. Genom dansen får man en bild av det förflutna och en insyn i hur det har varit. Hur många skulle ha vetat om de afrikanska slavarna som finns i Bolivia, om det inte vore för den afrobolivianska dansen saya? Hur skulle man annars minnas berättelserna om Chunchus, ett folk som idag är utdöda?

Chunchus på Kulturfestival
Flera ritualer dansas också. En ritual som sägs leva kvar i byar långt ute på landsbygden är Jach´a Tata Danzante. De människor som har förrått sin by och inte respekterat sina seder förväntas genomföra denna ritual som inte är ett straff utan mer handlar om ansvar och gemenskap med sin omgivning. Genom att dansa sig till döds betalar man för sitt misstag och kan återintas i samhället (om än bara i anden). För ritualen ber man los mallkus, de byäldste, att motta offergåvan. Dansen, som görs i en tung dräkt och en stor mask, börjar redan tidigt på morgonen  och fortsätter till kvällen då dansaren faller utmattad och dör. Genom detta vill man försona sina synder och återuppta den förlorade gemenskapen med sin omgivning. Det låter kanske lite makabert, att något så glädjande ska sluta så dramatiskt. Men man kan inte förstå allt, och viss logik finns säkert. Några säger också att när byn har haft ett hårt år kan en person frivilligt välja att ge denna offergåva till Moder Jord i förhoppning om ett bättre år.

Dansen i Bolivia är levande och alltid närvarande, den uttrycker glädje och berättar historier, tydligen kan den även användas för förlåtelse av synder och offergåva. Jag är dock nöjd med att dansa för skojs skull och därmed dra mitt strå till stacken i försvar till Bolivias kulturarv.


Text & foto: Macarena Mendoza Alvarez

6 november 2012

SANDRA: Galna råttor i kommunala val

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 3

Efter vad som har kallats en apatisk och nästan obefintlig valkampanj skulle Nicaraguas befolkning i söndags gå till valurnorna för att rösta fram sina kommunala politiker. Dock enligt den oberoende organisationen Ipade (Institutet för utveckling och demokrati) avstod 54 % av de med rösträtt från att rösta, vilket utgör historiskt låga siffror. I tidningarna har det spekulerats om att det svaga kampanjandet och dåliga valdeltagandet beror på att utgången framstod som klar. Sandinistpartiet FSLN var säkra på sin vinst, och vinst blev det. Enligt högsta valrådet så kommer de att ha makten i 134 av landets 153 kommunala stadshus. Nästan 68 % av de som röstade la sin röst på FSLN.

Valet har kantats av flera oegentligheter. Bland dessa; valobservatörer som inte har godkänts av staten, regeringspartiet har använt statliga fordon för att köra folk till vallokalerna, högsta valrådet har anklagats för att inte akreditera personer från oppositionen. Ett fenomen som kallas ”den galna råttan” har upptäckts på flera håll i landet. Det innebär att personer som alltid tillhört en viss vallokal registreras på en röstlängd på annan ort och därmed hindras från att rösta när de kommer till sin vallokal.   

Som del av min praktik gör jag en studie om hur man inom Svalorna LAs program här i Nicaragua arbetar med demokrati utifrån ett rättighetsperspektiv. I den första överblicken av resultaten står det klart att programmet står sig bra mot de krav som ställs från Forum Syd. Samarbetsorganisationerna gör vad de borde, men frågan är om staten tar sitt ansvar i byggandet av ett demokratiskt samhälle. Enligt Forum Syd bör staten bland annat säkerställa att dess medborgare aktivt kan delta i politiska beslut. Så hur ser egentligen den nicaraguanska kontexten ut?

Ett av de vanligaste svaren ute i samarbetsorganisationerna har varit att tid är en avgörande faktor som förhindrar möjligheten till deltagande i samhället. Tid kopplas lätt ihop med ekonomisk situation, man har inte tid att delta om man måste arbeta hela dagen för att få ihop tillräckligt. Deltagande är en lyx som enbart förunnas de med tillräcklig lön och tid att ta sig till de utrymmen som staten erbjuder för medborgerligt deltagande. 

”Om jag inte jobbar så äter jag inte” svarade taxichauffören när jag på söndagen undrade om han röstat. De flesta andra som jag frågade hade inte heller röstat. Oavsett om det handlar om ekonomisk situation eller rent valfusk så visar i alla fall det dåliga valdeltagande klart att den nicaraguanska staten misslyckats med att underlätta det politiska deltagandet för sina medborgare. Om man ska tro tidningarna så har de till och med försvårat processen. 

3 november 2012

SOFIE: Alla Helgons Dag på bolivianskt vis


Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 3

Häxhattar, masker och spindelnät har sedan en dryg vecka tillbaka fyllt La Paz butiker och gatustånd – Halloween var på intågande. Trots att Bolivia är ett av de minst amerikaniserade länderna jag varit i – landet stoltserar med att vara det enda i världen där McDonald’s gått i konkurs – har det traditionella Alla Helgons-firandet precis som i Sverige blandats upp med Halloween. Beroende på i vilken del av stan man befinner sig, är de två traditionerna olika starkt representerade. I Zona Sur, La Paz lägst belägna, lite finare delar, har Halloweenfirandet spirat med prylar i överflöd, ”bus eller godis” och fester hela onsdagen. Uppe i El Alto har det däremot knappt synts en spindel, utan man har i stället fokuserat på firandet av Todos Santos, Alla Helgons dag, som inföll igår.

De döda poeternas väg, med Albor
Enligt boliviansk tro anlände de dödas själar till jorden redan vid lunchtid på torsdagen, då man för att välkomna deras besök satte fram bröd, lök, godis, kokablad och annat hemma, varje sak med sin symboliska betydelse. Andarna stannar sedan i ett dygn och det huvudsakliga firandet skedde därför på fredagsförmiddagen, då vi begav oss till El Alto och träffade den lokala teatergruppen Albor. Med en vagn fylld med bröd, kakor, godis, frukt, sockerrör och dekorerad med en plansch till ära för döda bolivianska poeter, gick vi i procession mot kyrkogården. Hundratals människor hade kommit för att hedra sina döda genom böner, musik och sång. Medlemmarna i Albor valde ut en grav som ingen verkade bry sig om och så började vi ge bort det vi hade i vagnen till dem som kom och bad för poeterna eller andra vi önskade hedra. När vagnen tömts hade vi aptapi, knytkalas, med mat vi alla hade tagit med oss. Först kändes såväl den festliga stämningen som picknicken bland gravarna lite makaber, men det fanns en stark gemenskap och vänlighet över att dela den mat alla förberett hemma, och det kändes därför som ett fint sätt att fira de bortgångna. Religionen har ett stort inflytande i Bolivia – till exempel finns det bara i La Paz över 800 religiösa högtider under ett år. Även om många av oss svenskar inte har en lika stark tro så är Alla Helgons Dag ett bra tillfälle att minnas och hedra personer som betytt mycket för oss personligen eller haft ett positivt inflytande i världen.

Tillbaka till La Paz centrum. Det är lördag och firandet avslutas med en zombiemarsch framför UMSA, ett av stadens universitet. Kontrasten mot gårdagen är total. Det finns verkligen något för alla här i La Paz, och kanske måste man inte välja?

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

1 november 2012

LOVISA: Val och regionmöte i Estelí


Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 3.

Det är bråda dagar i Esteli. Vi har besök av Svalornas styrelse från Sverige och de två landrepresentanterna från Peru och Bolovia, och veckan är packad av möten, prat och diskussioner. Det blir mer och mer uppenbart att utvecklingsvärlden är en värld i ständig förändring, och att arbetet innebär att konstant vara uppmärksam på omgivningen och anpassa verksamheten efter de nya situationer som hela tiden uppstår – och det på alla plan: sociala situationer världen över tar ny form och människors behov med dem, länder får nya regeringar och nya lagar, relationer mellan folkgrupper och nationer tänjs och böjs, det görs tekniska framsteg och ekonomier går upp och ner, och med det förändras världsmakterna. Och sedan har vi de förändringar som sker inom själva biståndsorganisationerna, med styrelser som måste ändra strategier för att följa utvecklingen, förändrade finansieringsvillkor, personal som går vidare och byts ut, kunskap som försvinner och nya idéer som kommer till.

Ja, utmaningar finns så det räcker till och blir över. Och att hitta lösningar till alla svårigheter är vad som gör jobbet intressant och givande, och dessa sammankomster så viktiga. Under diskussionerna tänker jag att nyckeln till ett produktivt arbete står att finna hos de inblandade människorna och organisationerna, och kommunikationen dem emellan. Samspel ger resultat.

Hittills har alla Svalor på mötet i Estelí fört fruktbara dialoger. Lite kulturella aktiviteter har också hunnits med – middag, dans och utvecklad lokalkännedom genom guidade turer på tobaksfabrik och om historien bakom stadens väggmålningar. Helt säkert har också det hjälpt samspeletet och det gemensamma framtidsarbetet på traven. 

I övrigt äger de lokala valen rum på söndag och idag är sista dagen för valkampanjen för det ledande Sandinist-partiet i Esteli. Nu hörs trummor och trumpeter när de marscherar in på torget, och oljudet väger upp för den ovanligt stillsamma kampanjen som inte haft mycket av varken debatt eller propaganda i år. Den allmänna förklaringen verkar vara att FSLN är säkra på sin seger, men det förklarar inte varför oppositionen inte gjort mer väsen av sig. Ja. Vem vet?

Lovisa Dragstedt