BALDER: Homofob kampanj mot kvinnovåld?

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 4

För någon månad sedan släppte chilenska staten en kampanj mot våld mot kvinnor med parollen "Maricón es el que maltrata a una mujer". Ett par chilenska kändisar säger frasen i ett videoklipp och säger att våldet måste upphöra. Jag tittar på klippen ett par gånger och blir argare för var gång. Maricón betyder ju bög och meningen kan således översättas till "Den som misshandlar en kvinna är bög".

Hur mottogs kampanjen av hbt-rörelsen i Chile? Bra fråga. I en artikel på nätet säger en ordförande för en hbt-organisation att han gillar kampanjen eftersom maricón i och med kampanjen får en annan betydelse än den nuvaranden. Han säger också att ordet inte har lika stark sexuell betydelse i Chile som i andra spansktalande länder. Jag blir inte klok på hur han resonerar. I samma artikel uttalar sig en annan representant från en rättighetsorganisation. Hon anser att valet av ord är dåligt och att det kan spä på homofobin.

Så varför valet av ord i kampanjen?

Jag läser runt lite, slår upp ordet och pratar med kollegor på kontoret. Jag funderar på hur betydelsen av ord förändras och vem som har makten över språket? Jag är själv övertygad om att ord kan ändra betydelse genom att grupper av människor använder orden i en annan bemärkelse än den rådande. Att ta makten över orden finns flera exempel av. Nu pratar jag specifikt om ord som används för att nedvärdera grupper av människor. Ord som tagits tillbaka av dem som strategi för att avväpna den negativa betydelsen. Ordet bög är ett exempel, i Sverige.

På spanska används bland andra ordet ”maricón” som bög. Men maricón kan också betyda viljesvag man och vardagligt kan det användas att säga till någon att skärpa sig. Jag är osäker på i vilken utsträckning som homosexuella använder ordet maricón om sig själva. Om ordet har tagits tillbaka av dem.

Jag är också övertygad om att en stat inte tar tillbaka ord som maricón. Jag tycker inte att jag är konspiratorisk för att anse att sittande regering i Chile spär på homofobin medvetet. Trots dubbelmeningen av ordet tycker jag att det är ett osmakligt val. Att en stat kampanjar för att kvinnor ska anmäla våld är i sig en bra sak. Men det kan knappast ha undgått dem den dubbla mening som ordet maricón har.

Ordvalet är inte den enda dubbeltydigheten i den chilenska statens kampanj. För det är inte bara männen som våldför sig på kvinnorna. Staten är en av de värsta bovarna. Liksom här i Nicaragua har Chile totalförbud på abort. Något som berövar kvinnorna rätten till sina egna kroppar. Som leder till att kvinnor dör i sviterna av osäkra och olagliga aborter.

Dags för den chilenska staten att göra upp med både homofobin och kvinnosynen?

/Balder, Estelí, Nicaragua.

HANNA: En riktig rikedom

Hanna Navier, inlägg 3, Nicaragua

Hur luktar fattigdom? Hur smakar det, hur känns det?

Fattigdomen är inte ett nyhetsinslag på tv. Den finns bland vännerna jag har fått, hos kvinnan som säljer frukt på gatan på väg till jobbet, hos taxichaufförerna som skjutsar mig till det ekologiska cafét utanför stan.

Fattigdomen finns hemma i Sverige, i okunskap, fördomar, i tidsbrist och besatthet av platt-tv-apparater. I orättvisa handelsavtal och subventioner. Hos slagna, utslagna. Ensamma på julafton. Hos de som slänger glåpord på gatan.

Här finns den, i samma glåpord på gatan. Hos den tolvåriga mamman som blivit våldtagen, och som inte ens efteråt fick bestämma över sin kropp. Den finns i värken i benen, av två timmars trångt stående i bussen, med stanken av en alkoholiserad fattig bondes ölandedräkt i nacken. Ett tiggande barns hand på axeln. Barnets berättelse om att föräldrarna tagit henne ur skolan.

Och så den oändliga rikedomen, bland dammet och de jordstampade golven. I stämningen bland aktivisterna som viftar med regnbågsflaggor på Managuas gator, utan några glåpord eller sneda blickar inom räckhåll. Hos den unga feministtjejen som vågar trotsa sina religiösa föräldrar och ta plats, ställa villkor och leva frigjort - med glad och bestämd blick.

Klarast kanske den lyser i ögonen på de fabriksarbetande kvinnorna, och hembiträdena som nu står med betyg i handen, i organisationen Miriams lokaler. De tjänar knappt någonting, många har blivit slagna och förut kunde de inte ens läsa tidningen. Men nu kan de. De har lärt sig läsa, de har lärt sig räkna. De har lärt sig om sina rättigheter - och det här är deras stora dag.

Klumpen i min hals, tårar i ögonen, när en efter en får tjusiga examensdiplom till pompös musik, smattrande kamerablixtar och jätteapplåder. Det må vara pretentiöst, men sant, tänker jag: rikedom på riktigt.

/Hanna

JENNY: Utmanande språk?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 12.

Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.

En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.

Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.

- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.

Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.

Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.

Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.



När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).

Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?

Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.

På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.

Jenny Ringarp

BALDER: Hej och välkommen till...

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua, inlägg 3

I ett par dagar nu har jag suttit och försökt boka in intervjuer utan några vidare framgångar. Jag håller på att samla material till ett par olika artiklar till www.latinamerika.nu, men det är inte helt lätt att få tag på myndigheter i det här landet. Folk svarar inte, folk säger att de ska ringa tillbaka men gör det inte eller så bryts linjen efter några signaler.

Telefonkulturen i Nicaragua har beskrivits som "bedrövlig" av landrepresentanten här på Svalorna. Ofta svarar folk med ett "hallå", eller börjar med att fråga vem det är utan att presentera sig själva först. Jag har vant mig vid att folk svarar "hallå". Jag brukar försöka presentera mig själv och anta att jag har kommit rätt.

Idag ringde jag till militären. Jag ringde först till deras växel där en inspelad röst hälsade välkommen till Nicaraguas militär och bad mig dröja kvar för att komma till en telefonist. Det gick ett par signaler, sedan bröts det. Samma sak hände upprepade gånger. Jag gav upp på växelnumret och hittade ett annat nummer på deras hemsida. Där svarade någon på en gång med ett "hallå". Äntligen tänkte jag och frågade direkt om jag fick göra en intervju om gränskonflikten mellan Nicaragua och Costa Rica.

Jag fick tjata lite för att de skulle ta emot mig redan i morgon, det skulle gå bra klockan tre. Vi pratade i kanske fem minuter. Jag fick adressen och var på väg att lägga på, men ville bara tydliggöra var de hade sitt kontor.

- Är det i militärens byggnad i Managua?

- Militären..nä det här är en resebyrå.

- Ursäkta, vad?

Som tur är går inte allt åt skogen. Jag lyckades i alla fall boka in en intervju med en lokal polischef. Sen var det ju en annan sak att tjänstemannen jag pratade med struntade i att berätta för polischefen om vår intervju. Den blev i alla fall av.

/Balder

HANNA: Min värsta fiende

Hanna Navier, Nicaragua, inlägg 2.

- Har du någon gång upplevt att du inte kunnat komma in i en lokal, på grund av fysiska hinder?

Ledaren tittar frågande på mig. Jag står på en interkulturell utbildning i volontärsutsändning, i ett majvarmt Irland.

- Ja, svarar jag. Många gånger.

Ledaren ställer liknande frågor till två andra deltagare i rummet. De svarar också ja.

Den synskadade killen bredvid mig ser frågande ut. Hur kan vi känna sådana hinder? Svaret: Vi är alla tre allergiska barn av den industrialiserade världen.

Under mina två månader i Nicaragua har jag tänkt mycket på situationen för allergiker och andra med funktionsnedsättning. Jag har själv varit kontaktallergisk mot parfym i fem år. I början var det bara mot vissa parfymer, och jag kunde själv ha väldoftande deodoranter på mig.

För ett drygt år sedan sprejade någon vaniljluftrenare på jobbet i en kontorslokal i Stockholm. Ansiktet svällde, och jag blev helt plötsligt extremt parfymkänslig. Parfymen blev min värsta fiende, och ett doftfritt liv tog sin början. Min partner bytte ut raklödder och after shave, vi bytte deodoranter, diskmedel, schampon och skurmedel. Jag tvingades konfronteras med begränsningar. Tunnelbanan var en plåga. De sociala valen var svårast. Vissa fester var det inte tal om. Att be vänner gå och sköja armar och hals kändes lika jobbigt varje gång.

Det var därför med en stor nypa nervositet som jag, med hela huvudet invirat i en sjal, satte mig på planet från Miami till Managua. Det var som att sitta i en parfymflaska. Men doftchocken slutade faktiskt där.

Här är luften varm och fuktig. Det verkar min hud må bra av. Den mår bättre än någonsin, utan en enda insmörjning. Här blandas inne och ute - de flesta lokaler har dörrar och fönster öppna. Det gör att parfymerna inte blir lika påtagliga. Jag har inte fått kraftigt svullna läppar en enda gång. Inga varbildningar, inga blåsor på händerna.

Bara två gånger har jag behövt lämna ett ställe på grund av en överparfymerad person. Och visst finns det fördomar mot mig som allergiker, som att jag lever i inbillningstillstånd - men inte mer än hemma.

Jag tänker på alla allergiska barn hemma i Sverige. På råden om doftfrihet som få skolor verkar följa. På vinterkall luft och isolerade rum. På den ständiga oron. Och gläds åt det tropiska klimatet.

En rad parfymfria produkter från svenska apotek räddar min vardag här. När jag tittar på dem tänker jag ofta på Nigaraguas allergiska barn. Jag undrar om de finns, och hur många de är. Några produkter verkar i alla fall inte finnas åt dem. Butiksbiträden skrattar åt mig, när jag frågar. Det tog mig en månad och kanske 40 butiksbesök att hitta en parfymfri tvål. Den ska jag tvätta kläder med, när tvättmedlet från Sverige tar slut. Det får helt enkelt duga.

BALDER: Samvetskval som dödar

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 2.


Vem bestämmer över din kropp? Du själv, staten eller sjukvårdspersonalen? Det beror på var du bor.

Jag har nu varit i Nicaragua en och en halv månad. Det pratas om att gravida kvinnor tvekar till att söka vård i rädsla för att misstänkas vilja göra abort. Att läkare vägrar ge vård till gravida kvinnor av samma anledning. Straffet för abort är 2-3 år för både den gravida och för vårdpersonalen. Jag har fått se siffror som visar att antal unga tjejer som tar livet av sig har ökat sedan 2006, då det totala abortförbudet infördes. En cancersjuk kvinna har vägrats vård för att hon var gravid.

Situationen känns bedrövlig och overklig. Att antiaborttrender stärks i Europa känns i det ljuset helt sjukt. För ett par veckor sedan läste jag att Europarådet hade beslutat att såväl hela sjukhus som enskild vårdpersonal i EU ska ha rätt att avstå från att genomföra aborter.

Organisationen Ja till livet i Sverige välkomnade beslutet från Europarådet och skrev att det stärker "abortkritikers rätt till samvetsklausuler".

Lite som att kassapersonalen på mataffären skulle vägra att sälja palsternacka om de skulle tycka det var äckligt och inte skulle kunna leva med att bidra till att någon annan åt det. "Du får köpa palsternacka av någon annan, och jag har faktiskt rätt att slippa dåligt samvete".

Men det här handlar inte om palsternackor. Det handlar om att människor dör i onödan.

Jag undrar om Ja till livet sover gott om natten när kvinnor dör av att de vägras vård?

Vad är det för samvete som de refererar till?

Jag vet inte.

/Balder

ARIJANA: Snäcka eller fluga utan huvud?

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 5

Snäcka – har hus och det finns omkring 100 olika snäckor i Sverige.

Snigel – saknar hus och det finns 22 olika kända snigelarter i Sverige.

Arijana – Sveriges hundraförsta snäcka, i exil.

Sniglar med ”hus” är snäckor. Så står det på Naturhistoriska riksmuseets hemsida. Jag är en snäcka för jag bär mitt hus på ryggen, i min stora resryggsäck.

Rullande stenar

Enligt Wiktionary, den fria ordboken, så växer ingen mossa på rullande stenar. Ordboken ger två tolkningsalternativ:

1. Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer et cetera blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.

2. För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag tror på nummer två.

Som en rullande sten

I en av sina sånger så sjunger Bob Dylan om mig, så här:

How does it feel

How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone

”Att flänga omkring som en fluga utan huvud”

Mina roliga juggesläktingar skakar jämt på huvudet när vi träffas.

- Vad ska det bli av dig Arijana? Du irrar ju omkring som en fluga utan huvud.

Att vandra utan mål, att resa omkring eftersom man inte har något bättre för sig, är ordspråkets betydelse.

I bland annat Kroatien, USA, Serbien, skogen, Nicaragua, Spanien, Bolivia och Sverige har min brevlåda bott. Jag har räknat ut det för jag har nämligen klurat på sistone. Under ett decennium har jag bott på så sjukt många ställen att jag inte ens orkar räkna.

Nej, tyvärr denna blogg leder ingenvart. Den är ungefär lika förvirrad som jag. Ville dela med mig av mitt kaos.

Eventuellt funderar jag på att låta mossan växa, eller det gör jag inte egentligen, men kanske skaffa ett huvud.

Arijana Marjanovic

HANNA: Undervattenshus har blivit ett sätt att leva

Martha vänder vant bönorna i stekpannan. Bönrörans dekorativa färg lierar sig med vitt ris. Några bitar lök får fullborda verket.

De gigantiska springorna i väggen suger effektivt upp aromerna vidare ut i rummet, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.

– På originalritningarna till vissa hus är det högt i tak ovanför köket. Men har man en inkomst som knappt räcker till mat, vill man ju bygga så lite onödig rymd som möjligt, säger Marta och blickar ut över familjens 25 kvadratmeter.

Efter sina tio år tillsammans utan tillräckliga inkomster har Marta och José utvecklat en synkroniserad inredningssmak – stilren och avskalad med drag åt nicaraguiansk lantlig stil.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval.

Så hade början på en nicaraguiansk ironisk variant av den omtalade DN-artikeln av Sara Trus med rubriken ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kunnat se ut. Parodierna på reportaget om det stenrika paret har varit otaliga, och Mediesverige har sinom upprörts, sinom roats åt ytligheten och bilden av ett konsumtionssamhälle som totalt saknar självdistans.

Jag läste artikeln om det rika unga paret när jag ganska nyligen hade anlänt till Nicaragua. Här fick texten en annan dimension. I Estelís centrum, där jag bor, lever till stor del välbärgat folk med höga grindar. Men bara ett stenkast därifrån ser det helt annorlunda ut.

Jag hade kunnat skriva en längre parodi på DN-artikeln. Om jag hade träffat Martha för bara några veckor sedan. Nu glittrar solstrålarna i vattendraget där hennes hus har stått. Kläder och det som en gång utgjorde väggar och golv skymtar under vattenytan. Barnen står vid kanten och tittar ned på den enorma gropen.

Huset rasade ihop på en enda dag – familjen räddade det som räddas kunde. Martha har ingen aning om familjen kan få någon hjälp att bygga ett nytt hus. De har inte ens betalat av lånen på det som nu snarare ser ut som en flod än en bostad.

Huset under vattenytan.


Artikeln om den svenska vindsvåningen kan te sig exceptionell. Men Marthas tragedi är inte ovanlig - hon är en av många tusen människor i Nicaragua vars hus ligger totalförstört under vatten efter ofattbara mängder regn. Om det börjar regna lika mycket igen drabbas förmodligen många tusen till.

Smaka på det till årgångsvinet ni, vindsvåningägare. Och alla andra som drömmer sig dit. Förhoppningsvis har Sara Trus lyckats sätta igång en viktig debatt om ytlighet, egoism och bristen på engagemang för andra som inte är födda med silversked i mun. I en tid då intresset för omvärlden alltför ofta drunknar i drömmar om en teppanyakihäll.

/Hanna Navier, Estelí, Nicaragua

NADIA: "Familjeangelägenheter"

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 10
Den lilla handen knackar snabbt och desperat på dörren till Svalornas kontor. Mili kommer inspringandes med tårar i ögonen. - Nu är pappa full igen. Får jag stanna här ett tag för jag vågar inte gå hem?

Mili är 8 år gammal och bor granne med Svalorna Latinamerikas kontor. Det har hänt flera gånger att hon har kommit hit på besök. Desperata besök i brist på någon annanstans att ta vägen.

Milis mamma jobbar med att köpa in och sälja kläder och ofta måste hon resa till Tacna, en stad som ligger sex timmar söder om Arequipa, för att göra sina inköp. Dottern måste stanna hemma med en pappa som ofta super och med trötta, gamla farmor som också bor i lägenheten.

I fredags var det farmor som kom och knackade på hos oss klockan sju på kvällen. Att ta sig de få metrarna från sin lägenhet till kontoret går inte snabbt eftersom hon har svårt att gå och ofta ramlar.

- Jag har väntat på mitt barnbarn sedan klockan ett på dagen då Mili slutar skolan. Milis pappa gick för att hämta henne, men de kom aldrig tillbaka, berättar farmor skakande och hennes ögon blir blanka.

- Min son dricker mycket och då kan han slå henne. Jag vet inte vad jag ska göra, säger hon.

Bilden är från ett teateruppträdande om våld inom familjen.

Jag frågar om hon har något nummer till någon vi kan kontakta. Efter ett tag kommer farmor tillbaka med en bibel och en massa ihopknycklade lappar. På några av pappersbitarna står det telefonnummer och jag ringer alla som finns. Inget av dem går till varken mamma eller pappa.

Farmor vill att vi ska gå ut och leta men hon har inga nycklar för att låsa dörren om sig. Och om man stänger den går den sedan inte att öppna utifrån. Jag ger mig ut och letar själv för jag vet ungefär var pappan brukar stå och sälja kläder på gatan. Jag frågar alla jag ser om de sett till honom eller hans dotter. Utan framgång.

Jag pratar med en polisman som skrattar åt mig när jag berättar vad som hänt. Precis som så många kvinnor berättat för mig när det handlar om våld inom familjen – alla familjeangelägenheter får man lösa själv och det finns ingen hjälp att få.

Efter ett par timmars letande hittar jag Mili sittandes i en liten affär två kvarter upp, tack vare vaktmästaren i huset. Först blir jag nästan arg på henne där hon sitter och ser så nöjd ut. Sen blir jag lättad och uppgiven.

– Pappa hämtade mig i skolan klockan ett och då var han nykter. Nu är han full med farbror Walter. Farmor sover alltid så jag känner mig ensam hemma och då är jag hellre här, säger Mili.

Jag fick till slut med mig flickan hem till farmor som då kunde pusta ut. Det händer mycket saker kring grannfamiljen. Senast i dag var farmorn inlåst i lägenheten med hänglås på utsidan och mamman hade tagit med sig nyckeln. Bara att vänta... Det är en ”familjeangelägenhet”.

Not: Flickan heter egentligen inte Mili och bilden har inget att göra med familjen.

Text och bild: Nadia Enedahl

Balder: Tiden är en konflikt!

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua. Inlägg 1

- Vart på Jean Paul Genie ska ni?

- Till rondellen

Taxichauffören ser lite förvånad ut, och vi förstår varför - rondellen är stor och tungt trafikerad. Det känns helt enkelt fel. Vi är de enda, förutom en mo

torcykelpolis lite längre bort, som står där och väntar. Efter fem minuter har han åkt. Det regnar.

Klockan är tjugo i nio på morgonen och jag och Hanna har kommit för att bevaka en demonstration mot abortförbudet. Från flera håll har jag hört att tiden inte är så noga i Latinamerika. Det känns som den mest uppenbara kulturkrocken, ändå står jag där och undrar om det verkligen kan vara rätt.

Vid nio dyker Patricia Orozco, samordnaren för demonstrationen, upp och säger att alla är försenade på grund av regnet.

- La tema de la hora es un conflicto, säger hon. Jag tycker att det fångar bra den här grejen med att komma sent, eftersom man antar att alla andra är sena och att det då inte är någon idé att komma i tid. Ordagrant betyder det att “tiden är en konflikt”.

En timme senare är det fullt med bussar, flakbilar och aktivister vid vägrenen i rondellen. Det är kul med uppslutningen och alla engagerade människor. Aktivisterna är unga, gamla, kvinnor och män. Det känns som att alla är superengagerade. Många har kämpat sedan 2006 för att få ändring i lagen som totalförbjuder abort. Det är toppenstämning när bilarna i karavanen börjar rulla genom Managuas gator.

Vi åker med Helen som arbetat i 20 år i olika kvinnorättsorganisationer i Nicaragua. Hon berättar om pakten mellan presidenten och kyrkan om abortförbudet. Att vissa journalister som kritiserar presidenten blir förföljda och misshandlade. Helen berättar om ett arbete i motvind. Samtidigt känns demonstrationen trygg och jag ser inte skuggan av några motdemonstranter eller poliser.

Tiden är en sak, men det jag får verkligen känslan av är en kvinnorrörelse med stenhård kämparanda som inte ger upp. Hur peppande som helst!

/Balder

ÅSA: Ett steg fram – Två steg tillbaka

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 6

De kommer långt ifrån. Vissa har gått i timmar eller kämpat sig fram på en sliten cykel i snålblåsten och det snöblandade regnet. Jag ser deras ponchos som röda prickar mot den vita frostbitna marken.

Frusna stiger de in i kommunalhuset och skakar av sig det våta och försöker klappa in värmen i kalla lemmar. Några av dem har haft den färgstarka ponchon som identifierar dem som autoridades, lokala traditionella ledare, nedpackad under färden och drar nu plagget över huvudet. Detta plagg, egentligen bara ett färgglatt tygstycke, men som symboliserar så mycket mer.

För ett par år sedan skämdes många över sitt ursprung och allt som utmärkte detta doldes då det kunde innebära trakasserier och diskriminering. Nu bär de sina kännetecknande ponchos med stolthet och deras organisationer stärks och blir en del av ett demokratibyggande, eller demokratistärkande. Att föra politiken närmare folket och lyfta ursprungsfolken är en viktig aspekt i arbetet för det nya Bolivia där det mångkulturella till och med finns med i namnet – den plurinationella staten Bolivia.

Samtidigt på andra sidan Atlanten, i landet där välfärd och solidaritet varit ledord, blåser kyliga vindar. Ett främlingsfientligt parti väljs in i Sveriges riksdag. Från Bolivia har vi följt utvecklingen och när vi röstade på ambassaden skrattade vi lite åt Sverigedemokraternas valsedlar. Hur många svenskar boende i Bolivia röstar på SD, liksom? Men skrattet fastnade i halsen i takt med att valet närmade sig och opinionsmätningarna visade ett starkare och starkare SD. På valdagen satt vi några svenskar och följde valet i en allt mer spänd och dämpad stämning. När rösterna räknats talade staplarna sitt tydliga språk.

Jag kände mig tom, besviken, förbannad och rädd. Men mest av allt skämdes jag. 5,7 procent av det svenska folket hade valt att lägga sin röst på detta främlingsfientliga parti. Fler röstade på SD än på såväl vänstern som Kristdemokraterna.

Jag känner mig alldeles kall och minns början av nittiotalet - en svart period i Sveriges historia. Ekonomiska svångremmar och arbetslöshet. Ny Demokrati kom in i riksdagen, främlingsfientligeten och rädslan växte sig stark i svenska kommuner. Jag var tio år och minns väl egentligen bara känslan, stämningen. Gängen med skinnskallar utanför högstadieskolor runtom i landet. Gäng som blev större och större i och med att fler och fler unga, rädda, ensamma, identitets- och tillhörighetssökande killar fångades upp. Tillsammans vågade de höja sina röster. Medan Ian och Bert staplade backar marscherade de svartklädda med demonstrationstillstånd i sina knutna nävar längs Sveriges gator, skanderande ord jag hoppas vi aldrig ska behöva höra igen. Slutligen ställdes allt på sin spets med en annan ensam mans, John Ausonius, hemska dåd.

Jag tänker på allt detta och ryser när jag ser firande sverigedemokrater hylla sin ledare. Jag tänker på Arijanas vän Boris och alla tusentals barn som dör varje dag av näringsbrist och av sjukdomar som knappt existerar i Sverige, eller som åtminstone inte resulterar i mer än ett besök hos farbror doktorn. Jag tänker på alla dessa barn som, med Arijanas ord, får vingar. Alldeles för tidigt. Och alldeles i onödan. Detta samtidigt som Europa bygger murar och land efter land röstar in främlingsfientliga partier i sina maktcentra. Solidaritet känns väldigt avlägset. Jag tänker på alla människor här i Bolivia som kämpar för återerövrandet av demokratin, för mänskliga rättigheter och för solidaritet och jag undrar hur jag ska kunna se dessa människor i ögonen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

JENNY: Airbag för kulturkrock

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 11

Jag tänker inte skriva om valet i Sverige. Jag tänker skriva om något som inte är alls lika jobbigt, ett exempel på en liten del av livet i Peru som vi kan kalla kulturkrockar.

Igår gick jag hem till en kompis för att gratta hennes pappa på födelsedagen. När jag kommer innanför dörren möts jag inte av ett hej, inte ett välkommen, utan av en lång harang om varför jag inte hälsat på på så länge (en dryg vecka). Jag har varit här i nästan ett år men har svårt att vänja mig vid det här anklagande sättet att visa uppskattning.

På fester här är det inte ovanligt att värden/födelsedagsbarnet låser ytterdörren med nyckel, så att ingen gäst kan smita iväg. Det är annars det enda sättet att gå hem, om man till exempel måste upp tidigt dagen efter, att smyga iväg utan att säga hejdå. För om du tar avsked får du en klagosång tillägnad dig, vars refräng lyder: Stanna lite till!, på Arequipas sjungande dialekt. (¿Por queeeé te vaaaas? ¡Queeeedateeeee!) Så många tycker då att det är bättre att inte gå på kalaset alls, om man bara kan stanna en stund.

En vän ringde på min födelsedag och lät hes och trött.
-Men om du är sliten kan vi träffas och fira en annan dag, släpa dig inte hit om du inte mår bra, sa mitt svenska förstående jag.
-Men så kan du ju inte säga, sa en annan vän efter att ha hört samtalet, hon kommer ju tro att du inte vill att hon ska komma!

Aj, krock.

Den krassliga kompisen kom iallafall, med en rosa nallebjörn och törstig på improviserade pisco-drinkar. Och jag krockar vidare. Airbagen är en massa frågor och kanske lite flexibilitet. Säkerhetsbälte använder vi oftast inte, här i Peru.

Jenny Ringarp

ARIJANA: När för många barn får vingar

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 4

- Har du fått mitt mail?

- Nä

- Om Boris?

Magen slog en knut. Jag fattade direkt att något hade hänt. Instinkten sa att det var något dåligt.

- Han har dött.

Boris José Quibilan Carvajal

7 juni 1982 – 24 augusti 2010

Boris var min polare när jag bodde i Nicaragua för tre år sedan. Nu finns han inte mer. Det känns konstigt.

Han dog av njursvikt och järnbrist. Jag visste inte att njursvikt och järnbrist leder till döden, tänker att hans död är onödig. Mitt grubblande, altruistiska jag armbågar sig fram och upptar all tankeverksamhet.

Jag spekulerar att om han levt någon annantans så hade han inte behövt dö. Jag skyller Boris död på den globala orättvisan. Flashbacks flimmrar för näthinnorna. Femåriga Alexa Adriana äter lunch i sin nicaraguanska innergård kantad av bananträd. Alexa Adrianas lunchmeny består de flesta dagarna av en skål vitt ris.

Nicaragua, Bolivia, et cetera, et cetera. Listan är lång över länder där ensidig kost är vardagsmat för barn. Jag tänker att Boris var ett av de barnen. Jag spekulerar i att avsaknaden av en tillräcklig och varierad kost ledde till att Boris kropp inte blev stark nog att fixa en infektion, utan till hans död då han bara var 28 år.

En annan lista: Alexa Adriana, Boris, Arijana... eller nej, vänta, Arijana tillhör inte den statistiken. Arijana föddes inte upp på vitt ris. Ödets lott föll på Arijana att födas i drömmarnas land. Mellanmjölkens rike där barn har lyxen att klaga på att lamm smakar som kofta. Eller att man får fisk för ofta.

Enligt UNICEF är tolv procent av nicaraguanska barn under fem år undernärda, motsvarande siffra i Bolivia är tio procent. Cirka hälften av alla barn som dör i världen gör det på grund av undernäring. De som överlever drabbas ofta av återkommande sjukdommar som försvagar näringstillståndet.

Jag blir så jävla förbannad. Dumma globala orättvisa, du dödade Boris, och du får mig att gråta.

Kanske betyder ilska och frustration att hopp finns kvar någonstans i mitt skeptiska sinne. Det cyniska jaget skrattar. Men jag är i alla fall förbannad, puh.

Boris, vår pandejo, jag glömmer dig inte. Hoppas du har det bra, hoppas att du har vingar.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

GIZELA: Strängar av hopp

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4

Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!

”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.

Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.

Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.

Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.

”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.

Gizela Stenfeldt

NADIA: Vatten med lik i

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 9

Det händer att det kommer hår och larver ur kranen. Irene kokar vattnet och häller klor i – men det hjälper inte mot sjukdomarna.

Majes är ett av områdena som Peruprogrammet, PDR, arbetar i. Jag åkte dit för att intervjua en av deltagarna i programmet, Irene Yauri Carpio, om hennes livssituation.

- Jag önskar att det fanns socialarbetare som kom hit för att kontrollera hur vi lever, att vi kunde få råd och tips om vad vi kan göra för att förbättra vår situation. Vi bor ihop med kor och grisar. Men det värsta är vattnet, råttorna och alla sjukdomar som kommer med det, säger Irene och visar med händerna hur stora råttorna är - som fullvuxna katter.

I staden Pedregal finns det renat vatten, men i bostadsområdena runt omkring använder de vattnet från kanalen som är till för jordbruken. Det finns inget annat alternativ.

- Flera gånger har man hittat folk som kastats i kanalen efter att ha blivit mördade. Det är också vanligt att folk tvättar i kanalen, slänger i döda djur och annat skräp. Det vattnet dricker vi, säger Irene och mungiporna dras nedåt i en grimas.

Ofta blir barnen i Majes sjuka i diarré. Irene är orolig för att hennes son ska bli sjuk av vattnet. Hon har inte längre någon sjukförsäkring så det vore en katastrof. (Mer att läsa om det i artikeln om Irene Yauri Carpio http://www.svalorna.se/?q=node/1313).

Jag ber att få låna toaletten och Irene berättar stolt att de gjort i ordning den nu. Jag blir förvånad när det visar det sig att toaletten består av ett hål rakt ner i marken på baksidan av huset. Men hålet mynnar ut i ett avloppssystem som nyligen har installerats.

Varje vecka stänger Irene sin lilla butik för att delta i aktiviteterna som PDR håller i. Hon förlorar en hel dagslön från sin månatliga låga inkomst.

- Det är värt det. Jag lär mig så mycket och även fast jag ännu inte har fått några ekonomiska fördelar genom deltagandet i programmet så får jag så mycket annan kunskap och det får mig att må bättre i mig själv, säger Irene.

Irene och hennes son Gustavo utanför deras lilla butik och hem.

Den 17 september hålls årets PDR- forum som i år ska handla om just vattenfrågan. Små seminarier har redan börjat hållas runt om i Arequipa för allmänheten, kandidater till årets lokalval och experter. Syftet med seminarierna är att sprida kunskap, förbättra vattensituationen och skapa en mötesplats mellan medborgare och politiker.

Text och foto: Nadia Enedahl

JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?



Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

ARIJANA: The Toppen is Nådd

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 3

- I så fall måste ni hyra utrustning.

Hon tittar på vägguret.

- Klockan är mycket, ni måste bestämma er, nu!

Bergsbestigningsfirmans ägarinna är inte överförtjust i vårt förslag. Att byta tråkberget Pico Austria mot glaciären Pico Tarija, i sista stund. Jag vet att alla vill, men ingen säger något, pallar inte vel så jag ger besked.

- Nu kör vi!

Fort, testa glaciärklättringsutrustning. Isbroddar, ispikar, kängor, och varm – jävligt – varm sovsäck. Upp ur La Paz, genom El Alto, som aldrig upphör. Jo, till slut. Den svällande andinska miljonstaden försvinner bakom oss och Pico Tarija, en av Condoriris 13 toppar, tornar upp sig genom minibussens vindruta.

Framme där den trygga vita lådan på hjul inte kommer längre är stämningen sådär. En röd jeep med texten ”Räddningstjänst” skvallrar.

Den försvunna duon, guide med klient har hittats. Tryckt, respektmättad stämning hos alla vi frågar på väg till baslägret där vi ska campa inatt.

- Guiden överlevde, klienten dog i natt, efter två dygn på berget.

De håller på att ta ner kroppen och den skadade guiden. Klump i magen. I lägret, någonstans, i något av tälten ligger kroppen, den döda. Shit och gulp.

Ok, vår tur. ”Knak! Knak!” Svårt att onomatopoetiskt beskriva isens dova skri, när den spricker överallt runtomkring, nånstans under mina spikförsedda kängor. Arijanas frågestund sätter igång.

- Eeh, jaa, allt är ju möjligt.

Guiden suckar som svar på min slutsats, och retoriska fråga:

- Rent tekniskt så kan ju glaciären bara öppna sig och käka upp oss, här och nu?!

Men Moder Jord slukar oss icke. Hon tillåter oss att sakta men säkert, klättra uppåt, mot toppen och himlen.

Lite pirrade det, men ett fett, nördleende bet sig fast i ansiktet och drog sig inte tillbaka förrän 14 timmar senare när jag somnade. Ärligt? Okej, fjantleendet sitter fortfarande kvar.

Ett par miljoner decimeterkorta steg, ungefär lika många korta andetag och ett halvt kilo paranötter senare är det dags. The toppen is nådd. Jag ger ut mitt glädjetjut över 150 kilometer långa Cordillera Real, Den Verkliga Bergskedjan, som Condoriri tillhör.

Verklig är den verkligen. Ända in i mitt innersta är den verkligen reell.

Sen målar vi ansiktet, med sådan där blå solskyddsfärg som alla skidåkare kletade på sig på

80-talet för att se coola ut. Jag blir cool. Blå mustasch, och feta ränder på kinderna. Cool.

Så jävla fint. Helt nöjd med hur vi påbörjade augusti månad, Moder Jords månad i Bolivia. På, i, och med Moder Jord.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

JENNY: Hur går det?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 9

De senaste veckorna på jobbet har varit intensiva . En process som tagit mycket tid har varit utvärderingarna vi i Peruprogrammmet håller på att genomföra med målgruppen. Vi vill veta hur de ser på sin utveckling, samla in deras behov och förslag på förbättringar.

För nio månader sedan besökte jag området Bello Horizonte i Majes för första gången. Det sprang små gässlingar utanför lokalen då. Nu har de vuxit sig till stora och ganska tjocka vuxna gäss. Jag skrev om mötet med hantverksgruppen i min första blogg (http://svalorna.blogspot.com/2009_10_01_archive.html). Då hade de nyss börjat träffas, nu har de hållit på i nästan ett år.

Med dessa utvärderingsworkshops ville vi göra något lite annorlunda, inte bara ställa frågor och vänta på svar. Vi ville skapa ett dynamiskt möte, där målgruppen känner att de har huvudrollen, där det är fritt att diskutera och vädra.

Deltagarna sitter i grupper och pratar, cirkulerar mellan olika ”diskussionstorg”, fyller i anonyma enkäter, skriver lappar om vad de behöver och tycker. Vid sidan om har vi satt Nadia på att göra små privata intervjuer med en del av dem. Tack vare våra nya lokala praktikanter och uppslutning från resten av programkollegorna kan vi filma och banda vid de flesta av ”torgen” och vid gruppsamtalen.



Många av kvinnorna säger att de blivit mer säkra på sig själva, att de har lättare att prata och uttrycka sin åsikt. Men mitt tålamod får sig ibland en hård prövning vid samtalsbordet när de få männen inte slutar prata och ingen av kvinnorna öppnar munnen.

Och det är lika frustrerande när jag får en känsla av att tacksamheten och artigheten ibland står i vägen för ärligheten.

Men frustrationen tar inte överhanden, och när jag säger hejdå är det en god känsla som dröjer sig kvar. En aning om att ha kommit lite närmare. Veta lite mer om hur det är. När blygheten släpper och verkligheter strömmar ur munnar och in i lyssnande öron. När vi hör varandra och förstår ganska bra.



Vi måste prova oss fram för att nå varandra. Naturligtvis är det inte samma sak att kunna läsa och att förstå en enkät. Såklart det inte är lätt att säga vad man tycker när det är så sällan någon frågar.

Jenny Ringarp

ÅSA: En vandring bland molnen

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 5

I helgen följde vi i inkas, aymaras och mollos fotspår på inkaleden Taquesi. Det blev inte riktigt som vi tänkt. Men det blev bra ändå.

Inte behöver du ha med regnkläder, sa min vän. Det är ju mitt i vintern, nu regnar det ju inte. Och vandringen börjar mycket riktigt under en klarblå vinterhimmel på 4500 meters höjd. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Långsamt stretar vi uppåt. Det är tungt och vi flåsar ikapp. När vi närmar oss krönet börjar moln och dimma dra in. När vi äntligen når toppen syns inget av den vackra utsikt vi väntat oss som belöning. Dimman ligger tät och det är ruggigt och rått. Vi beger oss neråt – in i dimman. Det regnar lätt. Vi vandrar längs med en bergskam och nedanför vet jag att det finns en dal och på andra sidan berg. Jag vet det. Men jag ser dem inte. Ibland lättar dimman något och vi skymtar de vackra bergen. Sedan befinner vi oss åter i ett vitt täcke. Det är som en vandring bland molnen. Eller, vadå är som, det är bokstavligt talat en vandring bland molnen. Dimman lägger sig som bomull omkring oss. Allt känns mjukt och tyst. Känslan av mystik förhöjs av att träden omkring oss är täckta av lång vit mossa. Det ser ut som änglahår och stärker ytterligare känslan av att vara i himlen. Bland moln och änglar. Jag vandrar vidare i min himmel, och det vita, tysta och mjuka letar sig även in mig. Lägger sig som ett varmt bomullstäcke över det som gör ont och verkar som balsam för själen. Jag vandrar vidare bland molnen med det fina regnet mot ansiktet. Det känns som om jag blir renad. När regnet tilltar och slutligen öser ner och jag dyblöt plaskar fram i mina ”du-behöver-inte-ha-regnkläder” är jag iskall utanpå men bär en stigande värme inombords. Min kropp värker, knäna bultar och vaderna krampar och jag förstår varför man gett leden namnet Taquesi som betyder smärta eller pina på aymara. Men senare på kvällen, när Porfilia, aymarakvinnan som vi sover hos, över en värmande kopp coca-te i hennes lilla stenhus ojar sig över vilken otur vi haft som kommit just denna enda regniga och dimmiga dag tänker jag att det kanske inte alls var otur. Detta var kanske precis vad jag behövde. En vandring bland molnen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

ARIJANA: Jag, den kyliga pussmitaren

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 2

Ett halvår har jag gett den bolivianska hälsningsriten, att pussas på kinden, kramas och sedan kindpussas igen, varje gång man ses. Jag kan dock inte vänja mig vid detta eviga pusskalas.

Är jag en kylig svensk, ett känslolöst ufo i en boliviansk utopi av närhet, kärlek och evigt kindpussande? Är det de, bolivianerna, som överdriver, eller är det jag?

En utomjording känner jag mig som, just i det där ögonblicket, då det ska avgöras. Blir det en kindpuss, eller inte? En utomjording för att jag inte tar det där avgörande steget framåt och utövar den bolivianska hälsningsproceduren, utan bara säger ”Hej!”.

Proceduren utförs varenda gång en bekant påträffar en annan bekant. På gatan, på fiket, på restaurangen, i hissen, på gymmet, på jobbet. Må vara en gång som denna bekant påträffas, eller fem hundra miljoner, likväl ska det kindpussas, varenda gång.

Dessa miljoner, filjoner kindpussar, de tar sådan tid. De kräver dessutom en pricksäkerhet som heter duga. Då, när man ska pricka in kindpussen, exakt kind mot kind, exakt samtidigt. Prickar man fel, eller tajmar fel, kan det bli så pinsamt.

Jag antar att jag har fått besök av den så kallade kulturkrocken. Jag tycker att de överdriver, de tycker att jag är ett konstigt svenskt ufo, den kyliga pussmitaren. Men sådana är vi väl, vi svenskar, så himla kalla, reserverade och snåla. Så lyder vårt rykte.

Fast häromdagen, på ett gatufik i La Paz, så kom lillkillen fram till mig. En sån där smutsig, och ensam en som var alltför långt borta från sitt hem. Men han log, och skrattade åt min frisyr efter att han hoppat upp i mitt knä och rufsat till mitt hår.

Sen skulle jag gå, då sträckte han sina armar upp mot mig och sade ”krama mig!”. Jag gjorde det, med glädje. Han hoppade upp i min famn och vi kramades, 5-åringen och jag. Men mycket kort, sen blev det för mycket, David släppte taget och sprang iväg.

Inte så himla kallt nej, mitt hjärta, trots att det växte upp i Sverige. Det kan smälta fort. Det är bara de opraktiska kindpussarna jag hatar.

Arijana Marjanovic

Ett gotländskt Disneyland

Inlägg 1 från Almedalen.

Äntligen! Äntligen får jag göra ett gästspel på Svalorna LA:s blogg. Det har jag väntat på i flera år... Men det är varken från Bolivia, Nicaragua eller Peru jag bloggar. Jag är på Gotland - på politikervecka i Almedalen.

Svalorna Latinamerika är på plats i Almedalen sedan i söndags, och så även jag. Målet för veckan är att lobba för att kampanjen Rätten till din egen kropp!, som handlar om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa. När vi idag närmar oss slutet på dag tre är vi trötta i fötterna, men otroligt glada och inspirerade. Så många spännande människor, roliga diskussioner och varma möten - på så kort tid och sådan liten yta. Som Anne sa imorse: Visby dessa dagar är som ett litet Disneyland med organisationsfolk, politiker, journalister och andra kändisar.

De senaste dagarna har Jazmin, Anne, Ylva och jag sprungit gatorna fram, mellan vårt informationstält, föredrag, seminarier och en massa annat. Bland annat har vi hunnit med seminariet Platsar Gud i biståndsarbete?, samtal om nya jämställdhetspolicyn för svenskt utvecklingssamarbete med Gunilla Carlsson och Margareta Winberg, politikersamtalet "Biståndets utmaningar" och debatterna "Vad den andra handen gör" samt "Sex är politik". Vi hann också med "kan du stava till kvinnokonventionen?"-seminarium och jag vann en av alla eftertraktade tygväskor i ett RFSU-quiz.

Plockepinn eller bygga tält? Det blev bra till slut:

Maja, Anne och Ylva utanför vårt och Afrikagruppernas tält.

Rosita Runegrund (Kd), Fredrik Malm (Fp), Kent Härstedt (s) och Hans Linde (v) diskuterar svensk politik och bistånd.

Margareta Winberg och biståndsminister Gunilla Carlsson pratar kvinnor i världen.

Svalorna LA:s kampanjpin "Rätten till min egen kropp!" är eftertraktad. På bilden Niklas.

Efter en lång dag njuter polisen också av solnedgången.

Text: Maja Permerup
Foto: Maja Permerup och Jazmin Voigth

NADIA: Så bråttom får ingen ha

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 8

Jag sitter på bussen på väg hem från en aktivitet som Peruprogrammet har haft i Majes. En orm krälar i min mage och tårar rinner längs med mina kinder. Dagen har varit underbar. Fram till nu... Vi är usla människor.

I en halv sekund såg jag honom ligga och kvida, av något som jag uppfattade som smärta, på gruset längs med vägen. Ett barn, inte mer än tolv år. Här är det öde. Inget mer än väg, berg och damm syns. Och barnet som låg bredvid vägen och kved. Inga andra människor än dem i de förbipasserande bussarna och bilarna. Han skrek, eller så var munnen bara vidöppen av smärta. Om den var psykisk eller fysisk vet jag inte och kommer aldrig att få veta eftersom busschauffören vägrade att stanna.

När jag stammande berättar vad jag sett tittar han på mig oförstående och skakar på huvudet skeptiskt. Han kniper ihop ögonen och säger att han inte har sett någonting alls, ”det måste ha varit ett djur”. Han ljuger. Det finns inte en chans i helvetet att han kan ha missat honom. Det kan omöjligt bara vara jag av de 50 människorna på den fullsatta bussen som sett den lidande pojken.

Jag ser honom fortfarande tydligt när jag blundar och även ibland när jag tittar. Jag har till och med drömt om honom. Är inte vi människor här på jorden, så många, till för att hjälpa varandra?

Det händer alltför ofta, både här i Peru och i Sverige, att vi blundar för andras lidande. Hemma går folk förbi utslagna människor på gatan. Är de skadade eller bara fulla? Det hinner vi aldrig ta reda på under den korta tid det hugger till i magen, vi tycker synd om och sedan fortsätter med vårt eget liv. Är det rädsla, vanmakt, känslan av att ”man kan inte hjälpa alla”, som tar över?

Nej, men alla kan hjälpa någon!

Låt inte en hel buss med människor åka förbi en pojke som lider!
Så bråttom får ingen ha.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström

ÅSA: Lång Dag - Kall Natt

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 4

Jag gissar att det är den här tiden på året då det skrivs flest nostalgiska bloggar som romantiserar den svenska sommaren – det här kommer nog bli ännu en...

Midsommar närmar sig – min absoluta favorithögtid. Stockholms skärgård. Solvarma klippor. Havsvindar som luktar tång. Fiskmåsar som skriker. Vakna tidigt med den speciella känsla av förväntan som barn känner på julaftonsmorgon. Trots nästan 30 års firande finns pirret och förväntan kvar. Det här är min julafton. Föreberedelserna börjar. Kvinnorna plockar blommor och binder kransar medan männen ger sig in i skogen för att hämta löv till stången. Här har genustänket inte slagit igenom. Våga inte rucka på traditionen! Under rop och förmaningar reses senare midsommarstången. Lite åt höger. Nej, lite mer åt vänster. Så! Där står den! Och så, den väntade kommentaren: ”Den finaste vi haft”. Varje år. Slår aldrig fel. Sen bjuds det till sång och dans. Och så lekar. Klädstafetter på blodigaste allvar och potatislopp med olika hederliga och mindre hederliga knep för att hålla potatisen på plats. Allt för äran. Och dumleklubbor. Så fånigt men samtidigt så underbart. Natten som aldrig riktigt blir natt. Det speciella ljuset vid havet denna årets längsta dag.

Detta byts i år ut mot det motsatta. Här kommer vi att fira San Juan. Årets kallaste natt då bolivianerna traditionsenligt tänder brasor för att värma sig. Myndigheterna har dock jobbat hårt de senaste åren för att hindra dessa brasor som till stor del består av bildäck och annat som inte bör brännas och som rimmar illa med allt tal om omvårdnad av Moder Jord som fördes under klimatkonferensen i Cochabamba i april. Dagen efter brukar La Paz vara täckt av ett svart täcke av rök som får ögonen att tåras. För att hålla kylan borta brukar kvällen även fyllas med dans. Låter som ett roligare, och mer miljönvänligt, sätt att behålla värmen. Dans natten lång så svetten rinner. Det kör jag på.

Som av en ödets nyck damp det just ned ett mejl i min inbox – en inbjudan till midsommarfirande på svenska ambassaden. Det verkar som om det blir små grodorna för mig i år ändå!

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

GIZELA: Berätta. Berätta om.

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 3

Som psykolog på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation MIRIAM möter jag många kvinnor och barn. De anförtror mig sina berättelser. Sina minnen, drömmar, tankar och känslor. Många berättelser är otäcka. Jag önskar ofta att det onda inte hade hänt.

Men, det har hänt. Kvinnor och barn våldtas, misshandlas, hotas och kränks. Berättelserna måste fram. Tystnad gynnar bara förövarna. Vi på MIRIAM står på de våldsutsatta kvinnornas och barnens sida. Utan undantag.

Mitt arbete på MIRIAM handlar till stor del om att stödja människors kamp för att skapa nya berättelser om sig själva och sina liv. De alternativa berättelserna, som alltid ligger på lut, kan lyftas fram och synliggöras. Mitt i allt det svarta finns också berättelser om hopp. Om mod. Och om nytt liv.

En kvinna berättar hur hon brutit upp från den våldsamma man hon levt med under många år. Han misshandlade henne så gott som dagligen. En natt försökte han döda henne i en park. Som tur var fanns det folk i närheten. Hon kom till sjukhuset i tid. Det blev vändpunkten. Nu bygger hon på en ny berättelse om sig själv och sitt liv. I den är hon en överlevare snarare än ett våldsoffer. Men vägen till ett liv där hon kan känna sig trygg är fortfarande lång.

Ibland lyser de alternativa berättelserna med sin frånvaro. De finns inte tillgängliga av olika skäl. En flicka berättar om den skam hon känner över att inte vara oskuld. Hon blev våldtagen av en släkting för första gången som sexåring. Som tonåring plågas hon nu av skuldkänslor för det sexuella våld som pågick under flera år. Hon skäms över sig själv. I hennes nya berättelse måste skulden läggas på den ende skyldige. Nämligen förövaren. Och hon släppas fri.

Att vara med i skapandet av nya berättelser är för mig ett privilegium. Det gäller att ge sitt allra bästa, och få de som söker hjälp att göra detsamma. Som den brasilianske biskopen och författaren Dom Hélder Câmara säger: "Så fint din hand hjälper en vinge att lyfta. Bara den aldrig förmätet tar sig själv för en vinge."

Gizela Stenfeldt

ARIJANA: Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 1

För fyra månader, en vecka och fem dagar sedan landade jag i världens högst belägna huvudstad, La Paz, Bolivia. Jag skulle forska. För Svalorna Latinamerika. Wow!

Japp, tre och en halv månaders fältstudie skulle det bli. Jag, en forskare. Shitt pomfritt!

Varför är kvinnor och mäns villkor olika? Det var mitt uppdrag att ta reda på. Jag frågade, läste, intervjuade, lyssnade observerade, grubblade. Sen förklarade jag varför. Inget nytt under solen. Män dricker och slår, kvinnor är hemma och lagar mat. Under sådana förhållanden är det inte konstigt att villkor och möjligheter är skeva och orättvisa.

Fältstudien var fullbordad och resultatet presenterat. Nu var det bara att fixa, rensa, packa och avsluta, nya äventyr väntade runt hörnet. Tack och hej för mig Svalorna! Adjö kompisar! Adjöken La Paz! Just det, söka jobb också, som svaljournalist.

Vi tar det igen.

Fixa, rensa, packa, avsluta, gå på arbetsintervju, hejdå alla, vi ses kanske om två veckor, eller aldrig mer. Shitt pomfritt!

Buss till Peru. Där fick femton månaders ackumulerade saknad utlopp i kramen jag gav Becky. Världens hårdaste kram till världens bästa Becky, min gamla kombo från Washington D.C.

Jag lärde känna Becky när jag pluggade journalistik i Washington D.C. Tillsammans gjorde vi stan osäker, och vi gjorde det bra.

Det var i Washington D.C jag för åtta år sedan lärde mig hur jag åtta år senare skulle bli en bra svaljournalist. Fast det visste jag inte då, för åtta år sedan, och inte för tre veckor sedan heller för den delen. Shitt pomfritt!

Först efter att vi lekt klart i djungeln, Becky och jag, och konverserat färdigt med Inkaandarna på Machu Picchu, fick jag veta. ”Du är hemskt välkommen som ny informatör här på Svalorna LA Bolivia.” Gyllene virtuella bokstäver. Je-haaa!

Mitt flyg till Sverige lyfte för två veckor sedan, men det gjorde inte jag. För jag sitter ju här, på Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz. Fortfarande. Och med ett nytt superviktigt uppdrag, som svaljournalist. Shitt pomfritt!

Arijana Marjanovic

JENNY: Fryser

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 8

Flera nätter i rad vaknar jag av att jag fryser. Jag fumlar efter raggsockorna och mössan som åkt av, och drömmer om ljumma kvällar, vänner och familj, syrener och klippor.

Nostalgi och idealisering av hemlandet är vanligt, speciellt när man har en flygbiljett till Sverige-semester om några veckor. Jag kan inte bärga mig liksom. Pripps Blå-reklam på repeat i hjärtat, och det värker.

Det värker vidare när jag läser om barnen som dör i lunginflammation uppe i bergen Peru. Hittills i år 109 barn som inte finns mer, och än är vintern långt ifrån över. Det krävs satsningar på hälsovård men framförallt förebyggande arbete. Isolerade hus och skolor. Näringsrik mat för starka och tåliga ungar. Overaller! Jag stänger ögonlocken och ser min fyraochetthalvt-årige brorsson. Det svider till. Skickar ännu ett vykort med lamadjur, och hoppas att han inte tröttnar.

Jag vaknar en morgon och i min nostalgi sätter jag på P1-nyheterna på datorn. Huttrandet övergår i en rysning när jag hör att Gaza-skeppen har attackerats. Resten av dagen lyckas jag inte riktigt tina upp.


Men sen går solen upp en annan morgon och det är en ny känsla i luften, något hoppfullt. Fattigdomen minskar, har de räknat ut. Och jag får höra att det kanske kommer en ny liten människa till världen.

På svenska radion pratas det om i-landsproblem. Ett i-landsproblem är att längta hem. Att ha människor att älska och sakna är en lyx. Att frysa lite grann – vilken lyx!

Jenny Ringarp

ÅSA: Catwalk i alpacka

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 3
Jaha, så har jag, liksom många Svalor innan mig, haft min stund i rampljuset. Jag har mannekängat iklädd alpackakläder i direktsänd boliviansk tv.

COPROCA, en av våra samarbetspartners inom programmet DELDEPA, stödjer kvinnliga producenter av alpackaprodukter. De har börjat exportera varor till Europa och många är de Svalor som har ställt upp för fotografering till kataloger och mannekängat på marknader. Och nu har alltså även jag sällat mig till denna skara av vackra normala svenskar och svenskor – smala och mulliga, långa och korta som helt plötsligt fått chansen att agera modeller för en dag.

Först är jag invecklad i en moralisk brottningsmatch kring dilemmat att som svensk vara modell för bolivianska alpackakläder. När jag sedan lyckats stilla samvetet något med att kläderna faktiskt produceras för en europeisk marknad, kommer nästa utmaning – rampfebern. Ska jag...mannekänga? I tv? I direktsänding... ? Men va tusan, det kan ju faktiskt bli en kul och minnesvärd upplevelse – åtminstone efteråt, tänker jag.

I nästa sekund står jag där bland sladdar och kameror i studion. Jag hälsar på programledarparet; den trådsmala, översminkade unga kvinnan och den minst trettio år äldre mannen med grå tinningar och en rejäl rondör. Jag ser deras något förvånade blickar när jag presenteras som ”modellen”. Jag ser vad de tänker. Jag känner att jag borde säga något om att jag är från Svalorna LA, att jag bara ställer upp för att COPROCA bett mig. Förbereder ett försvarstal. Men sen kommer jag på mig själv – vad håller jag på med? Inte fan ska jag hålla på och ursäkta mig. Jag ler mot dem. De ler tillbaka. Ansträngt. Leendena når inte riktigt ögonen och kvinnans läppar verkar ha fyllts till bristningsgränsen med något av allt det man kan fylla läppar med nu förtiden.

Reklampausen är slut. Studiovärden räknar ner – 3, 2, 1 – Vi sänder! Jag tar ett djupt antetag, rättar till min vackra alpackasjal och går stolt in i studion, in i strålkastarljuset. Jag – i tv – i direktsändning. Jajamensan!

Åsa Wängsö

NADIA: Konflikter i Peru

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 7
Under april månad registrerades 260 sociala konflikter i Peru. Busstrejker, protester mot gruvbolag, lärarstrejker, lönestrejker...

Jag har aldrig sett så mycket demonstrationer, strejker och protester som under mina åtta månader här i Peru.
179 av konflikterna är aktiva, i hälften av fallen förekommer dialog mellan parterna och i drygt 100 av fallen har någon typ av våld förekommit. Oftast börjar dialogen efter att våldet har skett. Under april månad blev ingen konflikt löst.

Demonstration på första maj på torget plaza de Armas i Arequipa mot dåliga arbetsförhållanden och explotering av människor och framför allt barnarbetare. I Peru uppskattas det finnas mellan 1,5-2 miljoner barnarbetare. Peru har kritiserats av FN för att barn tillåts arbeta från tolv års ålder.

Poliser på plaza de Armas i Arequipa vid demostration mot gruvbolaget Southern Peru som vill öppna koppargruvan Tía María utanför byn Cocachacra i Arequipa. 95 procent av befolkningen runt gruvområdet har röstat emot, men gruvbolaget fortsätter processen.

Montoya Herrera protesterar emot gruvan Tía María i byn Punta de Bon Bon utanför Arequipa. Invånarna, som framför allt lever på jordbruk, är rädda för att koppargruvan kommer att förorena marken och använda alla vattenresurser.

Kommunanställda proteterar mot låga löner i Arequipa. I Peru är minimilönen 550 soles, vilket är cirka 1 400 kronor.

Arbetare på det transnationella läskföretaget Kola Real strejkar på grund av dåliga arbetsförhållanden - tolv timmars arbete, sex dagar i veckan. Två personer som hungerstrejkade fördes till sjukhus efter fem dagar. Strejken pågick i totalt 30 dagar.

Text och foto: Nadia Enedahl