Sen jag landade i Sverige har jag haft en vecka fylld av nya upptäckter. Jag hade visst glömt hur viktigt det är här med ny teknik, säkerhet och att låtsas att man bryr sig om miljön.
I Sverige handlar man allt med kort (obs, helst med chipet, inte kortremsan), utom bussbiljetter som köps via sms. I Bolivia är det en konst att bli av med hundralapparna och skaffa mynt i tid så att man inte blir utan bussresa på grund av brist på växelpengar.
Svenska restauranger har numera menyerna digitalt på plattskärmar och man får beställa vid disken på caféer och pizzerior, beställningen är klar på nolltid. I Bolivia finns alltid minst dubbelt så mycket personal som arbetsuppgifter på restaurangerna men maten tar ändå alltid en hel evighet att få.
Lysknapparna har nästan utrotats i Sverige, automatiskt lyse när du går in i ett rum gör att lyset bara är på när det behövs – bra för miljön. Samtidigt har folk en hel arsenal mysbelysning på i varje rum, hur skulle man klara sig utan adventstjärnor, -stakar och ljusslingor? I Bolivia räcker det konstigt nog med en naken lågenergilampa för att lysa upp ett hem.
Dynamiska farthinder på vägarna gör att bara de som kör för fort störs av vägbulor. I Bolivia måste alla bilar köra jättelångsamt och liksom snett över farthindren för att de är så höga. Dessutom finns en massa extra farthinder i form av stora hål mitt i vägen, sega gamla bussar och kossor.
En del toaletter i Sverige har självöppnande papperskorgar. En del toaletter i Bolivia har papperskorgar och papper.
Om man dricker vatten i Sverige så ska det helst vara bubbligt och komma från en köpt flaska eller liten kolsyreapparat. Om man dricker vatten i Bolivia ska det helst vara kokt eller ha legat i en plastflaska i solen en viss tid så att de flesta bakterierna dör.
Gott nytt år på er!
I Sverige handlar man allt med kort (obs, helst med chipet, inte kortremsan), utom bussbiljetter som köps via sms. I Bolivia är det en konst att bli av med hundralapparna och skaffa mynt i tid så att man inte blir utan bussresa på grund av brist på växelpengar.
Svenska restauranger har numera menyerna digitalt på plattskärmar och man får beställa vid disken på caféer och pizzerior, beställningen är klar på nolltid. I Bolivia finns alltid minst dubbelt så mycket personal som arbetsuppgifter på restaurangerna men maten tar ändå alltid en hel evighet att få.
Lysknapparna har nästan utrotats i Sverige, automatiskt lyse när du går in i ett rum gör att lyset bara är på när det behövs – bra för miljön. Samtidigt har folk en hel arsenal mysbelysning på i varje rum, hur skulle man klara sig utan adventstjärnor, -stakar och ljusslingor? I Bolivia räcker det konstigt nog med en naken lågenergilampa för att lysa upp ett hem.
Dynamiska farthinder på vägarna gör att bara de som kör för fort störs av vägbulor. I Bolivia måste alla bilar köra jättelångsamt och liksom snett över farthindren för att de är så höga. Dessutom finns en massa extra farthinder i form av stora hål mitt i vägen, sega gamla bussar och kossor.
En del toaletter i Sverige har självöppnande papperskorgar. En del toaletter i Bolivia har papperskorgar och papper.
Om man dricker vatten i Sverige så ska det helst vara bubbligt och komma från en köpt flaska eller liten kolsyreapparat. Om man dricker vatten i Bolivia ska det helst vara kokt eller ha legat i en plastflaska i solen en viss tid så att de flesta bakterierna dör.
Gott nytt år på er!
Linnea Uppsäll
P.S: Fotot är inte från i år.. sådär mycket snö har det inte varit den här veckan.
.jpg)
Det finns så många saker som vi tar för givet i Sverige men som inte alls är självklart för bolivianska folket. Exempelvis att rättssystemet behandlar alla lika. I Bolivia kan den som har pengar muta sig fram till ett milt straff och en skön fängelsetid med mycket frihet, oavsett hur allvarligt brottet är. Däremot kan en man som stulit mat till sina barn hamna i en trång, skitig cell i väntan på en rättegång som aldrig blir av.
Den 10 december var det den internationella dagen för mänskliga rättigheter. I Bolivia har dagen tyvärr gått obemärkt förbi.
Sista veckan har varit allmänt hektiskt med allt möjligt som jag vill hinna med innan jag åker. Varför är det alltid så att man sparar vissa saker till sista minuten? Jag antar att det är för när man bor på ett ställe är det så lätt att tänka "det kan jag göra imorgon, eller nästa helg" och vips 
Numera fungerar staden som ett jättemuseum och det är faktiskt lite spöklikt att gå omkring i gamla bostadshus, teatern, fabriken och se den övergivna basketplanen, tennisplanen och simbassängen. Efter några dagars sol och bad är jag laddad inför de sista veckornas intensiva arbete och lite mer förberedd att möte den svenska vintern om några veckor då det är dax för hemresa. 
Inne i lokalen hittade vi raden med förväntansfulla natsare, barn och unga som jobbar och/eller bor på gatan. Enligt programmet skulle president Juan Evo Morales Ayma komma och hålla tal men vi tänkte att han nog inte skulle komma själv utan skicka en representant. En massa TV-kameror och några livvakter fick oss ändå att tvivla. När sen orkestern började spela och folk ställde sig upp fick vi nästan en chock: presidenten kom in i salen, tätt följd av vicepresidenten och La Paz borgmästare.
Vi bevittnade högtidliga tal, nationalsång och medaljutdelande. När Nat’s-representanten Alvarito kom upp på scenen ville applåderna nästan inte ta slut och hans mamma, som kommit dit direkt från sitt marknadsstånd, fick tårar i ögonen. I slutet av ceremonin sjöng hela publiken för Evo eftersom det varit hans födelsedag nyligen, det lät sisådär, sen blev vi inbjudna att dricka drinkar i ett mindre rum.
Där inne fick vi träffa presidenten på nära håll, ta foton med honom och prata lite smått. Han frågade var vi kom ifrån och så, vi gratulerade igen på födelsedagen. Efter mötet var Solveig och jag helt skakiga och drinkarna satt väl på plats, trots att vi bara hade fått lite chips till kvällsmat. Alvarito var jätteduktig och gick omkring och minglade med kändisarna. Det märktes att Nat’s verkligen har inflytande i Bolivia, de var tjenis med flera högt uppsatta politiker och nästa punkt på agendan är att ordna ett (längre..) personligt möte med Evo Morales. Detta är till stor del tack vare Svalorna LA som är det främsta ekonomiska stöd organisationen har.
Linnea Uppsäll
I november ska vi, tillsammans med samarbetsorganisationerna, köra en kampanj mot sexuellt utnyttjande och målet är att stärka barn och ungdomars självkänsla och förståelse av sina rättigheter. För att verkligen nå ut till barnen med vårt budskap har vi försökt lämna ”vuxenperspektivet” och istället tänka oss in i vad barnen och ungdomarna kan ta till sig. Idéerna flödade på det senaste mötet och här är ett smakprov på vad vi kom fram till: Dockor med budskap skrivna på magen, seritidningar med superhjältar som kämpar mot sexuellt utnyttjande och, det viktigaste av allt, att barnen och ungdomarna själva får vara med och skapa både budskapen och serietidningarna.
Jag, Alicia, hennes pappa, hennes bror och hans dotter, mina besökande föräldrar och en liten hundvalp stuvade in oss i en lånad jeep med mat och kläder för tre dagar för att besöka Doña Nati. Hon bor själv på en farm där hon livnär sig på sina djur, alpacka- och fårullen säljer hon till Coproca som Svalorna samarbetar med. Så kanske är en av mina alpackatröjor just från hennes djur.
Resan började inte helt bra, bilen vägrade starta. Efter en del fixande och trixande med hjälp av en mekaniker som fanns i närheten kom vi äntligen iväg. Halvvägs stannade vi i en by för att betala vägtull och då upptäckte vi att vi fått punktering på ena däcket, en stor spik hade borrat in sig i däcket. Tur att vi upptäckte detta när vi befann oss i en by, så vi kunde få däcket lagat, vi fick nämligen inte av reservdäcket som satt på bakluckan, nyckeln bara snurrade runt i låset.
