Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

31 december 2008

LINNEA: Kulturkrock

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 15
Sen jag landade i Sverige har jag haft en vecka fylld av nya upptäckter. Jag hade visst glömt hur viktigt det är här med ny teknik, säkerhet och att låtsas att man bryr sig om miljön.

I Sverige handlar man allt med kort (obs, helst med chipet, inte kortremsan), utom bussbiljetter som köps via sms. I Bolivia är det en konst att bli av med hundralapparna och skaffa mynt i tid så att man inte blir utan bussresa på grund av brist på växelpengar.

Svenska restauranger har numera menyerna digitalt på plattskärmar och man får beställa vid disken på caféer och pizzerior, beställningen är klar på nolltid. I Bolivia finns alltid minst dubbelt så mycket personal som arbetsuppgifter på restaurangerna men maten tar ändå alltid en hel evighet att få.

Lysknapparna har nästan utrotats i Sverige, automatiskt lyse när du går in i ett rum gör att lyset bara är på när det behövs – bra för miljön. Samtidigt har folk en hel arsenal mysbelysning på i varje rum, hur skulle man klara sig utan adventstjärnor, -stakar och ljusslingor? I Bolivia räcker det konstigt nog med en naken lågenergilampa för att lysa upp ett hem.

Dynamiska farthinder på vägarna gör att bara de som kör för fort störs av vägbulor. I Bolivia måste alla bilar köra jättelångsamt och liksom snett över farthindren för att de är så höga. Dessutom finns en massa extra farthinder i form av stora hål mitt i vägen, sega gamla bussar och kossor.

En del toaletter i Sverige har självöppnande papperskorgar. En del toaletter i Bolivia har papperskorgar och papper.

Om man dricker vatten i Sverige så ska det helst vara bubbligt och komma från en köpt flaska eller liten kolsyreapparat. Om man dricker vatten i Bolivia ska det helst vara kokt eller ha legat i en plastflaska i solen en viss tid så att de flesta bakterierna dör.

Gott nytt år på er!


Linnea Uppsäll

P.S: Fotot är inte från i år.. sådär mycket snö har det inte varit den här veckan.

18 december 2008

CAMILLA: Jag vill bli doktor när jag blir stor!

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 4

Jag vill jobba som doktor när jag blir stor säger den nioårige pojken på marknaden. Hans kompis tittar upp på mig och säger: "jag vill bli fotbollsproffs".

Tyvärr kommer deras drömmar antagligen inte att gå i uppfyllelse. Det kan gå, men chansen är mycket liten. Pojkarna går nämligen inte i skolan. Varje dag jobbar de istället på marknaden och säljer tomater, lök och bröd.

Tempot på "Mercado Municipal de Jinotega" är hektiskt, folk trängs, avgaser från bussarna utanför blandas med matos från grytorna som kokar över öppen eld. En full man kommer fram till mig och frågar om jag är från Kanada? USA? Belgien? Tyskland? I denna miljö jobbar cirka 600 barn i åldrarna sex till arton år. Sexhundra! Vissa av dem går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna och kvällarna. Andra jobbar både dagar, eftermiddagar och kvällar.

Barnen på marknaden lever farligt. Olika typer av våld, speciellt sexuella övergrepp, är vanligt förekommande. Men det är inte bara de direkta farorna som är uppenbara. Jag ser en pojke vars ansikte säger mig att han är i femtonårsåldern, kroppen däremot säger något helt annat. Han är redan kutryggig och jag får snart klart för mig varför. Han är lång och smal och kan därför inte bära de stora tunga korgarna med kålhuvuden på huvudet, han orkar helt enkelt inte lyfta upp dem hela vägen. Istället bär han dem på axlarna och överdelen av sin rygg, vilket gör att han nu inte kan gå upprätt oavsett om han bär något på ryggen eller inte.

Hur är det möjligt? Hur kan vi, världen, tillåta att barn lever i denna missär? Om det är något biståndet borde fokusera på är det barnen. Barnen som vill bli läkare, ingenjörer, fotbollsproffs. Vem ska säga till dem: "Tyvärr, du är född i ett land med stora problem och därför kommer du, precis som dina föräldrar, att arbeta som gatuförsäljare hela livet"?

Svalornas samarbetsorganisation Club Infantil jobbar med barnen på marknaden i Jinotega. De har en lokal i anslutning till marknaden dit de arbetande pojkarna och flickorna kan komma för att spela spel eller lägga pussel. Detta har blivit en självklar plats för många av barnen. Här kan de vara barn och inte arbetare. Club Infantil erbjuder även alfabetiseringskurser för barn som missat mycket av skolan. Att få barnen att sluta arbeta är mycket svårt, det är ett strukturellt problem som kräver enorma insatser på flera olika nivåer i samhället.

Trots att det ibland känns hopplöst finns det barn som tagit sig ur sin svåra situation och lyckats slutföra både grundskola och i vissa fall universitetsutbildning. Det finns hopp och vi måste se till att fler barn erbjuds de verktyg som krävs för att uppnå sina drömmar!

Camilla Jansson

12 december 2008

SIMON: En introduktion till marsvinsuppfödning

Simon Strannard i Peru, inlägg 3

I Peru är det vanligt att man äter marsvin och flera av de personer som är målgrupp för Svalorna LA:s program föder upp marsvin. Jag har besökt en aktivitet där de fick lära sig mer om uppfödning och avel.

Aktiviteten bedrevs i samarbetsorganisationen ASDE:s regi. Tretton personer deltog och fick en Power Point-presentation av en ingenjör som är expert på marsvinsuppfödning följt av ett besök på dennes modellfarm. Personerna ingår i en grupp uppfödare som gått samman och tillsammans har de 19 personerna i föreningen 1 500 marsvinshonor.

En marsvinshona kan föda upp till sju kullar under sin fertila ålder (3-18 månader). Faktum är att redan två veckor efter att en kull fötts är honan återigen dräktig. Men man bör inte skilja ungarna från modern förrän efter ca fyra veckor, då ungarna väger runt 200 gram. Då börjar gödningsfasen som pågår tills dess att djuret väger 800 g – 1 kg. Man skulle kunna fortsätta gödningen och få dubbelt så stora djur men eftersom ett marsvin ska vara en lagom måltid för en person är 800 gram den ideala vikten. Tre månader efter födseln är det alltså dags att slakta de djur som ska bli mat och skilja ut de djur som ska få fortsätta leva som avelshonor.

Det finns tre olika kategorier av marsvin: vilda, ”förbättrade”, och ras-marsvin. De vilda marsvinen är små och gråsvarta i pälsen. Genom domesticiering och avel har man fått fram ett ”förbättrat” marsvin som är betydligt större och har den vitbruna päls som vi är vana vid att se i Sverige. De kan även ha inslag av svart i pälsen men dessa djur passar inte för uppfödning eftersom den svarta pälsen ger upphov till mörka fläckar på huden som ser oaptitliga ut vid servering. Slutligen finns ”la créme de la créme” bland marsvinen, rasdjuren. Det finns fyra raser i Peru: Inti, Andina, Inca och Peru. Varje ras har något olika kännetecken och styrkor i uppfödnings- och avelhänseende. De har olika form, vissa mer avlånga, andra mer tjocka. Vissa har fördelen att de växer snabbare medan andra i snitt ger större kullar. De flesta som föder upp marsvin nöjer sig dock med den ”förbättrade” varianten.



Vill man beställa ett marsvin till middag i Peru ska man fråga efter en ”cuy chactado” vilket betyder ungefär krossat marsvin. Det sägs att marsvin har smak av sju olika sorters kött och att det är väldigt fettsnålt. Denna läckerhet gör sig bäst tillsammans med en härlig Malbec eller Pinot Noir.

Simon Strannard
simon.svalorna@gmail.com

11 december 2008

LINNEA: Mänskliga rättigheter

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 14
Polisen lyssnar på den som betalar mest, kvinnor klädda i ursprungsfolkens typiska kläder riskerar bli portade från "finare" barer och brottslingar lynchas till döds. Bolivia har skrivit under de flesta internationella konventioner om mänskliga rättigheter men i praktiken sker överträdelser dagligen.
Det finns så många saker som vi tar för givet i Sverige men som inte alls är självklart för bolivianska folket. Exempelvis att rättssystemet behandlar alla lika. I Bolivia kan den som har pengar muta sig fram till ett milt straff och en skön fängelsetid med mycket frihet, oavsett hur allvarligt brottet är. Däremot kan en man som stulit mat till sina barn hamna i en trång, skitig cell i väntan på en rättegång som aldrig blir av.

En stor del av verksamheten som Svalorna LA stöder i Bolivia används för att stärka de mänskliga rättigheterna. Flera av samarbetsorganisationerna ordnar kurser i mänskliga rättigheter på landsbygden och i El Alto där stor del av befolkningen är aymara. NAT’s, organisationen av barn som arbetar och/eller bor på gatan jobbar mycket med att barnen ska känna till sina rättigheter och påverkar dessutom politiker på nationell nivå för att förbättra dessa. Ett arbete som de till och med fått medalj och träffa presidenten för, se mer här:
Den 10 december var det den internationella dagen för mänskliga rättigheter. I Bolivia har dagen tyvärr gått obemärkt förbi.

Linnea Uppsäll

3 december 2008

LISA: Rått medieklimat

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 4

– Vad är det du gör på Svalorna egentligen, frågade en peruansk nybliven vän för inte så länge sedan.
– Journalist? Aah! Jag föreställer mig att den svenska journalistiken skiljer sig ganska kraftigt från den peruanska, fortsätter han.
– Jo, det har du alldeles rätt i. De är lite mindre brutala där, säger jag och skrattar lite.
– Haha, jag tror dig.


En sak jag reagerade på redan för fem år sedan, vid min första egentliga kontakt med den latinamerikanska pressen, var hur totalt avanonymiserat allt var i nyhetsvärlden. Minsta misstänkt hängs ut som syndabock långt innan domen avklarats och det stannar sällan där – även offer hängs ofta ut med namn och bild och halvt lemlästade kroppar fläks ofta ut på löpsedlar och mittuppslag. Som integritetskänslig svensk är det lätt att ifrågasätta om föreläsningarna om pressetik över huvud taget existerar vid journalistutbildningarna i den här delen av världen.

Kanske är vi svenskar inte bättre och kanske styrs vi av samma asätarinstinkter – självklart förtäckta i "allmänintresse" – som våra bröder och systrar i andra delar av världen, men någonstans tar det ändå emot, oavsett vad brottet må vara. Inte minst när det gäller oskyldiga offer.

Någon som dock inte tycks vara ett oskyldigt offer men som ändå utgör ett strålande exempel på när syndabockshetsen tar över en hel nation går för tillfället att hitta i efterdyningarna (eller möjligtvis bara toppen på isberget, beroende på vem man frågar) av den så kallade "Petrogate-skandalen", som för en tid sedan fick samtliga ministrar i Garcías regering att avgå. Årets favorithatobjekt nummer ett för peruanerna heter Rómulo León, även kallad La Rata – råttan – ett namn som inte bara fungerar för gnagare utan som också brukar tilldelas mänskliga avskum.

Leóns namn har figurerat ända sedan Petrogate uppdagades som en av huvudpersonerna i de ljudupptagningar som offentliggjordes av tvprogrammet Cuarto Poder, vilka kopplade ihop underbordetbetalningar kring oljekontraktsförhandligar med representanter ända inifrån regeringen. I samband med offentliggörandet gick han under jorden i drygt fem veckor och utpekades snabbt som Judas. I dagsläget spenderar han sina dagar på San Jorge-fängelset i Lima därifrån han hånas offentligt vid varje givet tillfälle, ofta avbildad med just råttsvans och gnagartänder.

Som en kär vän till min familj brukar säga; det är olika.

Eller?

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

29 november 2008

ROXANA: Får jag lov...

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 11

Under den gångna veckan uppmärksammades den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Och visst är det nödvändigt med kampanjer som upplyser allmänheten om våldet som är både fysiskt, psykiskt och sexuellt. Men att sitta på bussen från Estelí till Managua en vanlig vardag och lyssna på hennes historia i två och en halv timme fick mig att inse att våldet är mycket mer subtilt än jag någonsin har kunnat tro.

Att inse att våldet mot kvinnor är inbakat i språket, i orden vi använder. Språket avslöjar något obskyrt, sättet vi pratar och tilltalar männen, våra makar, vår sambo och sist men inte minst våra älskare.

”Jag är på väg till Managua, jag har fått lov att åka idag och det är jag glad över” sade hon som satt brevid mig på den bekväma expressbussen till Managua. Hon lyckades få mig att slita mig ifrån boken, ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson, och jag stoppade in den i min brunslitna skinnväska. Jag blev nyfiken. Vad då ”jag har fått lov...” undrade jag.

”Ja, jag frågade min man om lov för att åka till Managua för att göra några undersökningar ... Vet du vad, min man ogillar att jag står vid dörröppningen och pratar med de andra grannkvinnorna. Han blir vansinnig och säger att det är bara horor som gör sånt.”

Hon, som förmodligen bär många namn, är 36 år, har två barn och jobbar på en tobaksfabrik, liksom sin man. Hon tjänar ett par hundra córdobas mindre i månaden än honom. Från tobaksfabriken är det raka vägen hem. Där väntar matlagning, disk, tvätt, barn och man. I 20 år har han sagt: ”din mat duger åt grisar", "du är gammal och fet”. Hon är diabetiker och mannen ser döden framför sig och säger till henne: "om du dör så blir det ju så tråkigt hemma för vem ska göra sakerna i huset... det är mitt största bekymmer om du dör”.

Hon berättar att hon är trött på allt och hon orkar inte längre. ”Jag har aldrig fått ett enda slag men inte en enda dag har han sagt något positivt”.

Sexlivet, det kanske inte ens går att kalla det för sexliv. Hon berättar att han drar ner kalsongerna, lägger sig över henne och får ”det” överstökat. Sedan vänder han sig om och somnar. Han håller inte igen och fiser efter sexakten. Det svider i slidan så pass mycket att hon inte ens kan sätta sig ordentligt nästa dag.

Hon gick till gynekologen och berättade hur sexet gick till. Läkarens råd var... ”men varför provar du inte någon ny... alltså hitta någon och känn efter ett nytt sätt att ha sex?”. Hon tog sig mod och flirtade med hennes mammas granne och... ”vet du vad jag kände, alltså det var helt sjukt... hela jag darrade efter att vi hade haft sex”, ”jag var lycklig i sängen”. Till slut sa jag till henne:

- Vet du vad jag tror... jag tror att du går runt och testar idén om att separera. Hade du velat stanna kvar med din nuvarande man så hade du sagt ”åh, han är så fantastisk och så bra med mig”. Uppenbarligen så vill du komma därifrån, säger jag.

Hon tittar mig i ögonen och ler.

- Ja, du har nog rätt. Det är det som håller på att hända. Jag orkar inte mera. Jag är slutkörd. Titta på mina händer, jag har blåsor på fingertopparna och jag får aldrig vila.

Hennes ordval avslöjade ett förtryck, en kvinna som är underordnad en man, en ojämlikhet. Sist men inte minst våldet som män utövar mot kvinnor.

Det är inte första gången jag hör en kvinna prata så här. Det är inte första gången och troligtvis inte den sista jag hör en diskurs som är underordnad männens. Kampen mot mäns våld mot kvinnor måste fortsätta.

Text: Roxana Ortiz

infonicaragua@svalorna.se

28 november 2008

CECILIA: Adios amigos!

Cecilia Holm, Bolivia inlägg 9.

Så är det sista arbetsdagen på Svalkontoret här i La Paz och det är med blandade känslor jag ska lämna Bolivia. Ser fram emot att träffa vänner och familj i Sverige, men samtidigt lämnar jag många vänner jag har fått här, det känns tråkigt.

Sista veckan har varit allmänt hektiskt med allt möjligt som jag vill hinna med innan jag åker. Varför är det alltid så att man sparar vissa saker till sista minuten? Jag antar att det är för när man bor på ett ställe är det så lätt att tänka "det kan jag göra imorgon, eller nästa helg" och vips så är det dax att ge sig av. Förra helgen virrade jag omkring på marknaden med Micke och Karin och fotograferade lite. Marknaderna är alltid lika spännande tycker jag, det finns allt och det är fantastiska färger (och ibland mindre fantastiska lukter). Jag önskar att jag kan gå omkring där hur länge som helst, men det är rätt bökigt och stökigt så huvudet är helt tomt efter ett par timmar och tyvärr måste man alltid vara på sin vakt för att inte blir rånad, speciellt med en stor kamera.

Men antingen jag vill det eller inte så på måndag är det Adios! till goda vänner, vackra berg , billig frukt, färgglada cholitas, salteñas, lamor, luftföroreningar, stökig trafik, högljudda billarm och trånga bussresor, chuños och tuntas, varav de sex sist nämnda jag inte kommer sakna särskilt mycket, men de andra desto mer.
Cecilia Holm

18 november 2008

SIMON: En veckas konferens ger en övervägande positiv bild av vart Svalorna LA är på väg

Simon Strannard i Peru, inlägg 2
För ett par veckor sedan hade vi i Peru besök av våra kollegor från kontoren i Stockholm, Nicaragua och Bolivia för att gemensamt diskutera viktiga strategiska frågor.

Svalorna, liksom de flesta andra svenska enskilda organisationer som arbetar med bistånd, har under de senaste 5-10 åren genomgått en förändringsprocess. Enkelt uttryckt har man gått från att arbeta i mindre projekt med stark svensk närvaro i form av volontärer till att arbeta i större program med färre anställda. Den främsta drivkraften bakom denna förändring har varit ett ökat resultatfokus där målgruppen för insatsen står i centrum. Tidigare mindre och spridda projekt karakteriserades alltför ofta av en bristande hållbarhet och avsaknad av tydliga mål.

Dagens bistånd lär sig av sina misstag och utgår nu ifrån uppställda mål för verksamheten som definieras tillsammans med målgruppen i en deltagande process. Programmet består av en mängd aktiviteter som strategiskt utformats utifrån målen och som på sikt ska leda till att dessa uppfylls. Det som styr verksamheten är de resultat man uppnår och övervägande fokus ligger på att mäta och utvärdera dessa resultat. Svensk personal bedriver inga aktiviteter utan ansvarar för bland annat metodologisk utveckling, uppföljning, utvärdering och rapportering till finansiärer i Sverige, allt detta i kontinuerlig dialog med de lokala organisationer som är ansvariga för programmets aktiviteter. Genom att använda sig av lokal kunskap och kompetens ökar hållbarheten och effektiviteten i insatsen.

En sådan genomgripande förändring av arbetssätt tar tid att genomföra. Svalorna LA ligger långt fram i detta förändringsarbete men veckans möten handlade om hur vi ska bli ännu bättre. En positiv upptäckt var att de olika kontoren på var sitt håll utvecklat i stort sett identiska tankar om hur arbetet bör fortskrida och vi kunde enkelt enas om vilka nödvändiga dokument som behöver utvecklas till förmån för såväl organisationen i sin helhet som för programmen i de tre länderna. Förutsatt att vissa externa omständigheter som ansökningstider och regler för fortsatt finansiering inte negativt påverkar dessa planer, tror jag att Svalorna LA har goda möjligheter att nå sin fulla potential som en effektiv programorganisation inom de närmaste åren.

Simon Strannard

14 november 2008

CECILIA: En tur till havet.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 8

Förra veckan tog jag ledigt från jobbet några dagar för att åka till havet med kompisen Erika. Havet är något jag saknar här i La Paz, visserligen har Bolivia en gång i tiden haft en kustremsa innan de förlorade den i ett krig mot Chile, men det även om de hade haft kvar den hade det likväl varit en nio timmars bussresa för att komma dit.

Resan började väl sisådär, vi klev på fel buss i La Paz så vi blev avsläppta vid vägkanten i El Alto och fick stå i den kyliga morgonluften och vänta på rätt buss. På eftermiddagen kom vi fram till Arica i Chile. Hav, strand och sol, underbart! Vi tillbringade dagarna med bokläsning på stranden, promenader längs havet och besök hos sjölejonen och pelikanerna i hamnen.



Vi bestämde oss för att utforska lite mer av Chile och tog en tidig morgonbuss till Iquique, där blev det mer bokläsning, sol, bad och en surflektion. En halv dag roade vi oss med att åka till spökstaden Humberstone där man tidigare bröt salpeter. Staden blev öde när man kom på att salpeter kunde framställas på kemisk väg, alla flyttade därifrån.

Numera fungerar staden som ett jättemuseum och det är faktiskt lite spöklikt att gå omkring i gamla bostadshus, teatern, fabriken och se den övergivna basketplanen, tennisplanen och simbassängen. Efter några dagars sol och bad är jag laddad inför de sista veckornas intensiva arbete och lite mer förberedd att möte den svenska vintern om några veckor då det är dax för hemresa.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

CAMILLA: I skuggan av valet: Svenskt godis och vulkanbestigning

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 3

Förra veckan hade jag två kompisar från Sverige på besök. Eftersom de bara var här i en vecka hade vi fullspäckat program. Här kan du läsa om några av Nicaraguas guldkorn som vi besökte.

Halv nio på söndagskvällen landade planet och ungefär en halvtimme senare dök mina kompisar från högstadietiden upp på andra sidan glasväggen. Vi tog en taxi till hotellet i Managua och där fick jag en stooor godispåse som mamma skickat med, äntligen. Salta nappar, sura flaskor och polkagrisbitar. Slupp!

Dagen efter bar det av till Las Peñitas, en strand som ligger utanför staden León. I två dagar njöt vi av sol och frisk luft. På onsdagsmorgonen hoppade vi på en buss som tog oss till Cerro Negro, Nicaraguas yngsta vulkan. Väl på topp möttes vi av underbar utsikt och stinkande svavelukt. Att vulkanen är aktiv var det absolut ingen tvekan om.


Vi reste vidare till Masaya, en stad som har en stor marknad där man kan köpa allt från väskor och skor till kött, fisk, krukor och massa mer eller mindre onödiga prylar.


På fredagen åkte vi upp till min hemstad, Estelí. Efter lite sightseeing och god middag på kinarestaurangen, La Gran Vía, gick vi vidare till Rincón Legal, ett gammalt revolutionsmuseum som på kvällarna fungerar som reggetonvänligt uteställe. Innan det var dags för tjejerna att åka vidare till Ecuador hann vi med ett dopp i Estelís vattenfall, La Estanzuela.


I alla städer vi besökte åkte bilar och bussar fulla med sandinistsupportrar runt för att visa sitt stöd för regeringspartiets kandidater till lokalvalen. Valet ägde rum i söndags och det är fortfarande oklart om vem som vunnit och i vilka kommuner. På grund av det påstådda valfusket har de senaste dagarna varit oroliga och våldsamma, speciellt i Managua. Kolla in Roxanas bildspecial på http://latinamerika.nu/bildspecial-valvakan-som-snabbt-forvandlas-till-en-mardrom


Under de politiskt mycket turbulenta dagarna hade jag trots allt en lugn och härlig semestervecka.

Camilla Jansson

11 november 2008

LINNEA: Fantastiska fotografer

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 13

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har vi startat ett fotoprojekt med samarbetsorganisationen Yanapi. Tanken är att tjejerna ska agera fotografer till en utställning som ska visas både i Bolivia och i Sverige. Nyligen hade vi vår första workshop där alla fick prova på att fota lite. Jag tänkte bjuda på några guldkorn från dagen, vad tycks?
Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

4 november 2008

LISA: Cristo Moreno

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 3

Oktober månad har gått i ett lila tecken här i Peru. Gator och torg har fyllts av lilaklädda människor och lila flaggor har vajat i vinden. Anledningen är firandet av El Señor de los Milagros, en tradition med mer än 350 år på nacken.

Processionerna kring El Señor de los Milagros hör till den katolska världens största och i Lima deltar årligen hundratusentals troende i de högtidiga festtågen. De mest hängivna katolikerna klär sig i lila – en klänning för kvinnor och en skjorta för män, som toppas med ett kritvitt grovt snöre som antingen knyts i midjan eller används som slips.

Katedralen i Arequipa har övervakat processioner i flera hundra år

Även här i Arequipa har processionerna varit många och långa och i själva verket har varje bostadsområde sina egna små varianter av firande. Många ställer ut små altare utanför sina hus under dagarna för processionerna som de smyckar med ljus och blomsterarrangemang. Till firandet hör även långa salvor med fyrverkerier och smällare och innan vi lyckades lista ut var ljuden kom från hann både teorier om dåliga avgasrör och skottlossning passera.

Förra helgen var vi inbjudna till en peruansk vän på middag och så fort vi lagt ifrån oss besticken ställer sig vår vän upp och säger:

- Vamos! Vamos, no? (Ungefär: Kom igen, nu går vi!)

Några få minuter senare har vi skyndat ned för trapporna som skiljer hennes hus från den lokala samlingsplats där grannarna har suttit och väntat i timmar. Vid vägkanten lyser rader av stora ljuslyktor upp den mörka oktoberkvällen och den tysta förväntan ligger som ett lock över området, bortsett från smällarna som väcker både barn och hundskall.

Procession i Lima, foto: Nyhetsbyrån Andina

Kavalkaden av smällare och sakral musik kommer allt närmare och runt hörnet dyker slutligen kortegen upp – ett tiotal män bärandes på ett gigantiskt altare, utsmyckat till bristningsgränsen med blomsterarrangemang, stearinljus och religiösa bilder. Vägen fram till det lokala altaret är inte den lättaste då det flera meter höga altaret tar i elledningar längs med vägen och ett sus går genom folksamlingen då ett av de guldplätterade hörnen på altaret bryts av mot elledningen.

Efter att ha stannat till framför områdets egna tillfälliga altare läser en präst en text om Señorens betydelse och skvätter ut lite vigvatten över de firande grannarna. Tre minuter senare har kortegen åter duckat under elledningen, ljuslyktorna har blåsts ut och vi är tillbaka vid det stora middagsbordet, en erfarenhet rikare.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se

3 november 2008

ROXANA: Politikens dekadens

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 10

I regeringens officiella veckotidning, El 19, får man en insyn i hur den så kallade ”vänsterregeringen” tänker kring abortfrågan och kvinnorättskämpar. Hur kan en regering, som säger sig kämpa för dem fattiga, vara emot rätten till abort?


”Abort, har återigen blivit en gynnsam affär för sådana minoritetsgrupper [organisationer som kämpar för rätten till abort, min ref]. Abortfrågan är en språngbräda för att manipulera, avleda sociala frustrationer och för att utföra personlig politisk hämnd. De handlar avsiktligt och med illvilja och de har inget annat mål än att bryta mot lagen. Och bryta mot familjeenheten och de sociala normerna”.

I juni i år uteslöts två partier från politiken, ett av dem var partiet Movimiento Renovador Sandinista, (MRS). Det blev rabalder och partiet fick stöd av flera internationellt erkända intellektuella. Men för mindre än en månad sedan, gick MRS ihop med liberalerna under slogan ”Alla mot Ortega” och gatorna präglades med skyltar med texten: ”Nej till diktatur, Ja till demokrati”. Kritiken lät inte vänta på sig. Hur kan ett vänsterparti uppmana sina anhängare att gå och rösta för liberalerna? Är det ren desperation för att de inte kan delta i kommunalvalen längre? Är det verkligen så att de tycker att vi lever i en diktatur, med Ortega i
spetsen?

Förra veckan fick jag tillfälle att träffa en av ledarna för MRS, Edmundo Jarquín, vid ett möte med liberalerna i Estelí. Svaret jag fick, och det enda svaret jag fick innan han tog på mina axlar och antydde att intervjun var över, var:


- Den största risken som Nicaragua nu löper är att förlora den nyvunna demokratin. Det handlar om att vara mot den auktoritära diktaturen och för försvaret av demokratin. Det är den huvudsakliga anledningen till att vi uppmanar våra anhängare att gå och rösta den 9 november, säger Edmundo Jarquín, ledare för MRS.

Jag kan inte hitta ett bättre ord än: skamligt!

Text och foto: Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

29 oktober 2008

LINNEA: Jag mötte Evo...

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 12
Svalorna LA:s samarbetsorganisation NAT’s har fått medalj för sin verksamhet vilken delades ut under pompa och ståt i förrgår. NAT’s, och tack vare dem även Solveig och jag, fick träffa Bolivias president Evo Morales.

Grå måndagseftermiddag på kontoret. Jag funderade på om jag verkligen skulle gå med på att jobba övertid på en kommunal ceremoni där NAT’s skulle få ett pris. Ingen på kontoret var särskilt sugen på att gå men Solveig och jag åkte i alla fall dit. Vi blev något förvånade när vi möttes av en militärparad utanför teatern där ceremonin skulle hållas och märkte att folk runtomkring oss var finklädda och tilltalades ”ambassadörskan” och ”senatorn”. Vad gör de här?
Inne i lokalen hittade vi raden med förväntansfulla natsare, barn och unga som jobbar och/eller bor på gatan. Enligt programmet skulle president Juan Evo Morales Ayma komma och hålla tal men vi tänkte att han nog inte skulle komma själv utan skicka en representant. En massa TV-kameror och några livvakter fick oss ändå att tvivla. När sen orkestern började spela och folk ställde sig upp fick vi nästan en chock: presidenten kom in i salen, tätt följd av vicepresidenten och La Paz borgmästare.
Vi bevittnade högtidliga tal, nationalsång och medaljutdelande. När Nat’s-representanten Alvarito kom upp på scenen ville applåderna nästan inte ta slut och hans mamma, som kommit dit direkt från sitt marknadsstånd, fick tårar i ögonen. I slutet av ceremonin sjöng hela publiken för Evo eftersom det varit hans födelsedag nyligen, det lät sisådär, sen blev vi inbjudna att dricka drinkar i ett mindre rum.

Där inne fick vi träffa presidenten på nära håll, ta foton med honom och prata lite smått. Han frågade var vi kom ifrån och så, vi gratulerade igen på födelsedagen. Efter mötet var Solveig och jag helt skakiga och drinkarna satt väl på plats, trots att vi bara hade fått lite chips till kvällsmat. Alvarito var jätteduktig och gick omkring och minglade med kändisarna. Det märktes att Nat’s verkligen har inflytande i Bolivia, de var tjenis med flera högt uppsatta politiker och nästa punkt på agendan är att ordna ett (längre..) personligt möte med Evo Morales. Detta är till stor del tack vare Svalorna LA som är det främsta ekonomiska stöd organisationen har.
Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

24 oktober 2008

CAMILLA: Tålamod och bongotrummor

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 2

Var och varannan dag går det att läsa i landets tidningar om kvinnor och barn som blivit sexuellt utnyttjade. Det sexuella våldet är ett omfattande problem i Nicaragua och det uppskattas att var fjärde kvinna och var femte man har utsatts för sexuellt utnyttjande som barn. Bakom varje fall som anmäls till polisen döljer sig ytterligare cirka 20 fall av sexuellt utnyttjande.

I november ska vi, tillsammans med samarbetsorganisationerna, köra en kampanj mot sexuellt utnyttjande och målet är att stärka barn och ungdomars självkänsla och förståelse av sina rättigheter. För att verkligen nå ut till barnen med vårt budskap har vi försökt lämna ”vuxenperspektivet” och istället tänka oss in i vad barnen och ungdomarna kan ta till sig. Idéerna flödade på det senaste mötet och här är ett smakprov på vad vi kom fram till: Dockor med budskap skrivna på magen, seritidningar med superhjältar som kämpar mot sexuellt utnyttjande och, det viktigaste av allt, att barnen och ungdomarna själva får vara med och skapa både budskapen och serietidningarna.

Det är alltid lika roligt att träffa kollegerna från samarbetsorganisationerna och något som slog mig är hur olika möten kan vara i Nicaragua jämfört med i Sverige. När det blev en oplanerad paus började alla plötsligt att sjunga. En av killarna spelade med en penna på min räfflade vattenflaska medan en annan höll takten genom att spela bongotrummor på en bok. Sången avbröts efter ett tag och vips så var den seriösa diskussionen igång igen som om ingenting hade hänt. Härlig paus!


Jag fascineras av hur vältaliga kollegerna är. Fast många av dem bara är lite över tjugo år har de förmågan att uttrycka sig på ett väldigt tydligt och professionellt sätt. Lyssna och lär, själv känner jag mig ofta frustrerad över att det tar så lång tid för min lilla tanke på svengelskspanska att omvandlas till en mening på riktig spanska och dessutom komma ut genom munnen innan det är försent. Jag skriver TÅLAMOD i min anteckningsbok och kör på.

Camilla Jansson

22 oktober 2008

LINNEA: Födelsedagsfest

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 11
Dansa och leka på arbetstid? Får man det? Ja.

Svalorna LA i Bolivia planerar att starta ett nytt program i början av nästa år, Suma Thaki. Namnet är aymara, betyder ungefär ”på god väg”. Programmet vänder sig till ungdomar i El Alto som behöver stöd. Nyligen var vi på fest med anledning av 6-årsdagen för grundandet av en av de blivande samarbetsorganisationerna, Yanapi.


Yanapi fyllde alltså år vilket firades med en heldag med tal, uppträdanden, dans och fotboll. Vi svalor kom dit mitt i dansuppträdandena och fick se några bidrag från barn, föräldrar och personal, de var jätteduktiga.



Sedan kom den mindre smickrande stunden när vi alla blev uppbjudna att vara med och dansa i en sorts danstävling. Niklas, Svalmedarbetare på besök från Perukontoret, gömde sig och slapp dansa men kom inte undan helt, han blev lite utklädd i tobadansutstyrsel som ni kan se här bredvid. Vi andra fick svänga våra lurviga i en hel del olika danser med varierande resultat, det var kul såklart.


En annan rolig sak var att det gick några lamor precis utanför Yanapis lokal. Inte så ofta man ser lamor i stan, men här stod det lugnt och betade nära skräphögar och lekande barn.



Efter en del tjat lät jag barnen använda kameran lite vilket ledde till en del roliga bilder, en del bråk och en kladdig kameralins. De ville i alla fall verkligen fota så nu håller vi på att planera en fotoutställning där tjejerna på Yanapi får ta egna bilder av sin vardag. Kommer snart till ett bibliotek nära dig.

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

10 oktober 2008

CECILIA: En lam(a) helg.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 7

För ett litet tag sedan var jag och vallade alpackor i närheten av byn Charaña. Mitt ute på landet bor min kollega Alicias mamma, Nati, med sina ca 170 lamor, 150 alpackor, 90 får, två hundar och två katter. Svägerskan bor i huset bredvid, men sedan är det långt till närmaste granne. Utsikten är helt otrolig med de stora vidderna och snöklädda toppar, man ser både de chilenska och de peruanska bergen.

Jag, Alicia, hennes pappa, hennes bror och hans dotter, mina besökande föräldrar och en liten hundvalp stuvade in oss i en lånad jeep med mat och kläder för tre dagar för att besöka Doña Nati. Hon bor själv på en farm där hon livnär sig på sina djur, alpacka- och fårullen säljer hon till Coproca som Svalorna samarbetar med. Så kanske är en av mina alpackatröjor just från hennes djur.
Resan började inte helt bra, bilen vägrade starta. Efter en del fixande och trixande med hjälp av en mekaniker som fanns i närheten kom vi äntligen iväg. Halvvägs stannade vi i en by för att betala vägtull och då upptäckte vi att vi fått punktering på ena däcket, en stor spik hade borrat in sig i däcket. Tur att vi upptäckte detta när vi befann oss i en by, så vi kunde få däcket lagat, vi fick nämligen inte av reservdäcket som satt på bakluckan, nyckeln bara snurrade runt i låset.

Efter åtta timmar på skumpiga vägar och ofrivilliga pauser var vi äntligen framme på farmen. Förutom att valla och mata djur roade jag mig med att vara kock ett par måltider och laga lite svensk mat. Resultatet blev ärtsoppa och pannkakor med blåbärssylt ena dagen och köttfärssås med trattkantareller, som mina föräldrar tagit med, andra dagen. Att steka pannkakor var ett dumt val eftersom spisen var knähög och skulle eldas med ved och dessutom fyllas på stup i kvarten. Jag satt på ett pytteliten pall vid spisen och trots den kylig luften utomhus kändes det som att sitta i en bastu och steka. Men jag fick lön för mödan för maten blev mycket uppskattad. Sista dagen var vi även med och slaktade en lama och en alpacka, och inte helt oväntat fick vi nystekt lama till lunch.
Cecilia Holm

7 oktober 2008

ROXANA: Deo, överge mig inte under TV!

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 9

Under september månad var jag i Sverige och informerade om Svalornas arbete och om konsekvenserna av abortförbudet i Nicaragua. Jag informerade politiker, näringslivet, en folkhögskola och ett universitet. Jag avslutade på hemmaplan med Bokmässan i Göteborg tillsammans med Rebecka Hinn, som arbetade för Svalorna i Peru. Men där emellan hann jag, otippat nog, vara med i TV8:s program ”Världen i fokus”.

Denna dag, torsdagen den 25 september, var något unikt. Dagen började med ett frukostseminarium med bland annat politiker från vänsterpartiet och socialdemokraterna. Rebecka Hinn och jag samkörde våra presentationer och vi fick mycket bra respons. Vi informerade om mödradödligheten, om konsekvenserna av abortförbudet och hur detta främst drabbar fattiga kvinnor. Kort och konscist. Sedan sprang jag iväg för att äta lunch och precis när min goda och efterlängtade falafeltallrik var uppäten fick jag telefonsamtalet som fick min mage att fungera som en tvättmaskin.

- Roxana, du ska vara med i direktsänt tv-program, Världen i Fokus. Det kommer du att klara superbra!, hör jag Rebecka säga i andra ändan av luren.

Hjärtklappning, blodtrycket ökar och konstigt nog blir jag blek. Olika scenario passerar min hjärna: tänk om jag spyr eller får skrattanfall!

Plötsligt är klockan 20.40. Taxin står utanför Solidaritetshuset och ska köra mig, Rebecka, och två vänner till TV8. I taxin sitter vi och pratar om alla möjliga saker som kan hända under direktsändingen. Skämten florer. Men alla säger: "du kommer att klara det galant, det är inget att oroa sig för".

Tv-producenten möter oss och skickar mig direkt in till makeuprummet. Den amerikanska makeup-artisten ber mig att ta av mig jackan så att hon kan sminka mig bättre. Jag skakar på huvudet nedböjt.

- Jag stinker nyhackad lök, jag har stressat hela dagen och min deodorant övergav mig för länge sedan. Känner mig helt slutkörd och jag har inte hunnit tvätta håret.

- Honey calm down, it is television not smellyvision, säger hon med sin lugnande röst.


Konstigt nog så lugnar jag ner mig. Tic toc, klockan far iväg och plöstligt ber programledaren mig att komma upp på scen och så hör jag:

- En minut kvar!


Kameror riktas, hettan från lamporna värmer ansiktet. Känner adrenalinet öka och tänker: ”då kör jag!”.

- Och med oss i studion har vi Roxana Ortiz, journalist som bor i Nicaragua.

Och varför ska jag fortsätta att berätta hur det gick när ni kan se det själva via denna länk!

http://viastream.player.mtgnewmedia.se/inner.php?TvSkin=tv8_se&PKCatID=122

Foto: Rebecka Hinn och Rodolfo Zúñiga

6 oktober 2008

LISA: Med huvudet bland molnen

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 2

Det är svårt att begripa att det redan har gått över en månad under den andinska solen. Gator, människor och företeelser börjar kännas bekanta och det har sjunkit in att det här är mitt hem nu, i alla fall för ett knappt år framöver.

Det har hänt mycket sedan sist. Min första utflykt utanför Arequipa gick till byn Pedregal, där jag intervjuade två utflyttade Arequipeños om deras nya verksamhet – att torka potatis. Pedregal är ett av vår samarbetsorganisation ASDE:s främsta arbetsområden, och samhället har växt fram på blotta 25 år. Precis som så många andra samhällen som utvidgas för snabbt brottas även Pedregal med många svårigheter där alkoholism och familjevåld är två stora problem. Att möta de två potatisföretagarna var dock fantastiskt och de hade stora visioner om framtiden – fantastiska inspiratörer!

Utöver det har bland annat ett besök på Coritos ungdomsparlament hunnits med. En helhelg bestående av ungdomar mellan 7 och 17 år från hela Arequipa-regionen, agiterandes skarpare än de mest vässade politiker kring ämnen som familjevåld, missbruk och kriminalitet. Jag och min kollega satt med stora ögon och bara gapade när dessa retoriska underbarn flög fram över scenen, vissa med hjälp av kreativa inslag som teater och sång. Frasen ”det är vi som är Perus framtid” nyttjades fler än en gång och efter slutpläderingen, när ordet var fritt, flög en ung kille upp på scenen, vilt gestikulerandes och ropar:

– Vadå Perus framtid? Vi är både dagens, morgondagens och framtidens ledare!

Något annat som utan tvekan hör till Perus nutid (och förhoppningsvis även framtid) är den fantastiska natur som omger den här staden. För någon som fascineras av varje liten soluppgång blir det näst intill en överdos av själsligt godis att färdas genom skönheten. I helgen åkte vi på en spontanutflykt norrut och omgavs utöver det majestätiska landskapet 4000 meter över havet, också av lamor, alpackas och vicuñas.


En perfekt helg som fyllt energiförrådet till brädden inför en ny vecka: - Nu kör vi!

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se